utredning om hantering av forskningsfusk

Vi måste kunna skilja fusk från slarv

English 2016-05-25

Det finns varken en enhetlig definition eller hantering av oredlighet i forskning vid svenska lärosäten idag. I många fall handlar det mer om slarv än om medvetet fusk, men gränsdragningen är otydlig. Nu håller en utredning på att reda ut begreppen och föreslå konkreta förändringar av systemet.

Det har stormat i forskarvärlden den senaste tiden. Året började med den uppmärksammade SVT-dokumentären Experimenten om forskaren och kirurgen Paolo Macchiarini, kort därefter dök flera andra fall av oredlighet i forskning upp vid olika lärosäten i landet.

Antalet ärenden som kommit in till expertgruppen för oredlighet vid Centrala etikprövningsnämnden (CEPN) har hittills i år ökat markant. Dessutom pågår sammanlagt inte mindre än 14 utredningar för att båda granska det som hänt i samband med Macchiarini-ärendet och för att förhindra liknande händelser i framtiden.

Utredningen Organisation för utredningar om oredlighet i forskning som regeringen tillsatte redan i oktober 2015, och som Curie har rapporterat om tidigare, har blivit ännu mer angelägen. Den ska redovisas i slutet av november 2016.

Som en del av utredningen har samtliga svenska högskolor och universitet ombetts att svara på en enkät om hur de hanterar misstänkt fusk samt vilka fall som har förekommit. Ett 40-tal svar har kommit in, berättar Margaretha Fahlgren, särskild utredare och professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

– Det kan se väldigt olika ut, om det finns expertgrupper och hur dessa ser ut. Det behövs en större nationell samsyn kring begreppen och hanteringen.

Inte heller finns det idag någon enhetlig definition av vad oredlighet i forskningen egentligen innebär.

Samstämmighet behövs

Idag hanterar universitet och högskolor misstänkta fall av oredlighet i forskningen själva. Ett ärende börjar oftast med en anmälan från en forskare, varefter samtliga inblandade kontaktas. Sedan gör rektorn en bedömning av hur ärendet ska hanteras och om den externa expertgruppen vid Centrala etikprövningsnämnden (CEPN) ska tillfrågas. I slutändan är det rektorn som tar beslut om oredlighet i forskning har förekommit.

Margaretha Fahlgren berättar att enkäten har varit bra för att få en överblick av vilka ärenden som har förekommit. Det är inte så många allvarliga fall, men det finns ännu inte någon översikt över de anmälningar som lämnats in vid universiteten de senaste fem åren.

Enligt henne kan gränsdragningen mellan medveten oredlighet och slarv eller dålig forskning underlättas genom en tydlig definition. Här kan också universiteten och det kollegiala samtalet, att man granskar varandra, spela en stor roll. Bra dokumentation behövs också för att kunna gå tillbaka och upptäcka fel.

– För att kunna skilja dålig forskning från avsiktlig oredlighet måste man kunna jobba systematiskt.

Flera förändringar

Utredningens expertgrupp består av tio personer. I gruppen ingår etiker och jurister samt representanter för olika lärosäten, myndigheter och regeringen. De arbetar just nu med olika förslag till förändringar.

En del av arbetet handlar om att se över hur andra länder hanterar oredlighet i forskningen samt att tänka igenom olika delar av problematiken. Gruppen har börjat skriva på utkast som nyligen presenterades vid en första hearing. Hearingen gav expertgruppen möjlighet att ta del av deltagarnas synpunkter inför det fortsatta arbetet.

Än så länge kan Margaretha Fahlgren inte avslöja vilka förändringar det rör sig om eller exakt hur de ska kunna förbättra det svenska systemet. Men det kommer att bli förändringar.

– Vi strävar efter en modell med nationell samstämmighet i definition och hantering. Direktiven föreslår att vi ska överväga ett oberoende organ, det skulle kunna fungera på olika sätt. Vi tittar på olika modeller just nu för att tänka i dessa banor.

Det som är gemensamt för flera olika modeller är att de definierar oredlighet som fabricering, falsifiering och plagiat (FFP).

Se saker i sitt sammanhang

En forskare verkar oftast inte ensam utan finns i en forskningsmiljö. Därför behöver man också ta hänsyn till strukturen vid universitet och högskolor, för att klargöra hur oredligheten blivit möjlig och varför, som i Macchiarini-fallet, vissa personer inte stoppas i tid.

Utredningen kan inte ändra på systemet men kan se till att det finns enhetliga ramar och regler att förhålla sig till när det gäller oredlighet i forskning.

– Forskarna är del av ett system med krav på publicering och konkurrens, det finns forskning som visar att den ökade publiceringshetsen och pressen att söka pengar kan ha en betydelse i sammanhanget.

Rättssäkerhet för både den som anmäler oredlighet och den som blir anmäld är en annan aspekt i utredningen. Tidsspannet har också betydelse, det ska helst vara korta utredningstider där behandlingen av ärenden kommer igång snabbt och inte drar ut på tiden.

En annan fråga är vad som ska hända om en forskare blir fälld för oredlighet. Idag finns det inga bestämmelser om forskaren måste sägas upp eller om finansieringen ska dras in.

Ingen quick fix

Olika länder har olika förhållningssätt och rutiner för hantering av oredlighet i forskningen. Oftast är det i samband med en skandal som man inser att man måste förändra gällande direktiv.

Alla modeller har för- och nackdelar och inga modeller ger svar på alla frågor, betonar Margaretha Fahlgren.

– Tyvärr finns inga enkla lösningar. Man väljer en väg och gör förändringar som man prövar i ett antal år och sedan utvärderar.

Föredrar en oberoende instans

Expertgruppen för oredlighet vid Centrala etikprövningsnämnden (CEPN) inrättades 2010 och hade fram till Macchiarini-fallet tagit emot nio fall. Den siffran har dock stigit markant, bara i år har det kommit in fyra nya ärenden och kanslichefen Jörgen Svidén berättar att många fler är på ingång.

Han ser hellre att en oberoende instans sköter utredningar om oredlighet i forskningen än universiteten själva.

– Men det betyder också att en sådan instans behöver ett annat mandat i framtiden.

Även Jörgen Svidén betonar behovet av en enhetlig definition av vad oredlighet i forskning är. Dessutom vore det bästa att införa ett system där det finns möjlighet att överklaga.

– Besluten som fattas är sällan ett facit, de baseras på den information som är tillgänglig och på lite olika tillvägagångssätt. Ett överprövningssystem är alltid bäst, det blir ett slags second opinion.

För dem som utreder oredlighet är det oerhört viktigt att ha både tillgång till rådata och kompetensen att utvärdera dem.

– Risken att bli upptäckt måste bli så stor att det inte är värt att fuska, säger Jörgen Svidén.

Text: Natalie von der Lehr
Foto: depositphotos

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Zeldabella

    Men var kommer kanslichefen från? Vet han inte att att rådata måste sparas 10 år redan? Att det ibland är supersmalt att få kan se fusket i vissa fall? Inte givet offentligt utsedda experter, par definition, professorer, institutionsföresåndare, och handledare kan el i vissa fall, vill. Även i Macchiarini-fallet var det inga professorer som reagerade på hans forsknngsresultat. Inom medicin har läkare sällan utbildning i biometrisk statistik, och det är också ovanligt att man snurrar sina egna prover och känner till poteentiella felkällor med olika metoder -och har just den spetskompetensen som kan genomskåda fusket. Upptäckte som doktorand en avhandling som skulle ventileras på KI där resultaten var omöjliga att få enligt uppgivna data. Sökte upp opponenten, efter stöd uppifrån, experten par definition, , som reagerat lika. Vi var 2 som kunde se felen. Ingen på doktorandens institution hade reagerat... (Han hävdade senare att originaldata fanns i hans hemland, och de nu vid granskningen inte gick få fram) Professorn/opponenten var glad och tacksam för han hade blivit hårt åtgången när han ifrågasatt de ingående pek med revolutionerande resultat som baserades på falsk grund. Risken med om en kanslist eller från helt annan vetenskaplig tradition, utsåg experterna, att fusket inte upptäcks. Det måste bygga på högre moral, självsanering och bättre ersättningssystem inom vetenskapliga akademier.

    2016.05.27

  • question

    Slarv eller fusk? My collega published paper completely based on incorrectly functioning instrument. I discovered it and informed this professor about the problem. Nothing happened. After 2 years he continues to present this paper as large success. The paper was "slarv", but now he knows it and then it becomes "fusk". What shall I do? I talked to people around and they say it is very common type of problem and nothing can be done. Most of people also do not believe in possibility of fair investigations when PhD students and postdocs reveal fusk from professors.

    2016.05.28