Andra världskriget ställde Sverige inför en utmaning som liknar dagens när det gäller att ta emot flyktingar. Flyktingarna på bilden har kommit från koncentrationsläger i Tyskland till Malmö hamn 1945.

Vad ska vi ha historieforskning till?

2016-05-10

Historien visar att den svenska staten kan ta emot och integrera ett mycket stort antal flyktingar. Den slutsatsen drar Uppsalahistorikern Mikael Byström utifrån sin forskning. Ändå är han pessimistisk till att vi kan lära av historien. Hur går det ihop? Och vad är då nyttan med historisk forskning? Curie har pratat med honom och Jonas Harvard, historiker och talesperson för Humtank, om historieforskningens roll i samhällsdebatt och politik.

– Vi behöver historien som vår spegel, att förstå att vi varken kommer först eller sist och att allt förändras, säger Mikael Byström. Men sett i perspektivet att vi ska dra lärdom av historien, gör historieforskning trots allt begränsad nytta.

Det räcker med att se vad som hänt efter andra världskriget och Förintelsen för att uppleva att vi ingenting lärt, konstaterar han. Länder där stora delar av befolkningen tvingades fly under andra världskriget, vill i dag stänga gränserna för människor på flykt – och nya folkmord har skett, till exempel på Balkan och i Rwanda.

Att tro att historisk kunskap enkelt kan tillämpas för att lösa dagens utmaningar, är dock inte realistiskt, menar både Mikael Byström och Jonas Harvard.

– Att plocka ut enskilda exempel från det förflutna och säga ”gör om, gör rätt”, är en omöjlig process eftersom omständigheterna hela tiden förändras, säger Jonas Harvard.

De långa perspektiven behövs

Men det betyder inte att historisk kunskap är obrukbar i politiska sammanhang, understryker han:

– Visserligen upprepar sig inte historien, men samtidigt uppstår inga situationer från ett blankt papper, det är därför de långa perspektiven behövs. Och ju fler erfarenheter man tar in i en bedömning, desto bättre beredskap inför förändringar.

Det gäller inte minst beredskapen att möta människor från andra kulturer, förklarar han. Här kan historisk kunskap visa hur våra stereotypa bilder är historiskt framväxta. Om vi är medvetna om det fattar vi förhoppningsvis inte beslut som vidarebefordrar dessa bilder. Vitboken över romernas historia i Sverige är ett aktuellt exempel på hur man jobbat med detta.

Historiker borde ta större plats i samhällsdebatten

Det går också att lära från större strukturomvandlingar och generella mönster bakåt i tiden, menar Mikael Byström. Han tycker att historiker borde kunna ta större plats i samhällsdebatten och inte minst försvara demokratiska värden:

– Vi lever i en tid då mycket ställs på sin spets och humaniteten är hotad på olika sätt. Vi historiker borde åtminstone kunna gå ut offentligt och peka på varningssignaler.

Att historiker generellt varit dåliga på det tror Mikael Byström handlar om kulturen inom historikerskrået. Historiker är inte lika vana och skolade i att medverka i media som till exempel statsvetare. En annan förklaring är historikerns roll, anser han, som krockar med journalisters förväntningar:

– Vi tolkar vad som hänt, men vi gör inte så mycket av det, vi planerar inte inför framtiden, konstaterar han.

Bara att klarlägga vad som hänt kan dock ha ett värde i sig, påpekar Mikael Byström. När han för första gången själv valde att aktivt gå ut i media (i en DN-artikel), handlade det om just detta. Som forskare om flyktingmottagandet under andra världskriget, reagerade han på ett uttalande av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

– Att vi i modern tid aldrig tidigare stått inför en liknande utmaning när det gäller mottagande av flyktingar stämmer inte. Och som historiker kände jag att jag måste påpeka rena felaktigheter.

Forskare kan göra skillnad

Jonas Harvard är inne på liknande tankegångar. Han talar om en vetenskapens röst, en saklig boj, som måste finnas i ett offentligt samtal. Om inte forskare sprider sina resultat och klarlägger, i den mån det går, vad som faktiskt hänt historiskt, finns inga begräsningar för synpunkter och spekulationer, betonar han. Och ger bakläxa till alla humanister:

– Forskarna måste förstå att de har en viktig roll och gör skillnad i ett demokratiskt samhälle. Man måste våga anta utmaningen att uttala sig och kräva viss rätt till komplexitet i svaren, även om journalister vill ha oneliners.

Att historiker blir mer aktiva i samhällsdebatten betyder dock inte självklart att politiken förändras, tror Mikael Byström. Trots allt visar erfarenheten att det är ovanligt att man lär av historien – och politiker tycks ta sig an varje utmaning som om det vore en helt ny situation, konstaterar han. Ett annat problem finns i utredningsväsendet, där man numera använder enmansutredningar.

– Tidigare hade man bredare utredningar och då var det lättare att ta in kompetens från olika håll, inklusive historisk kunskap, säger Mikael Byström.

Det humanistiska perspektivet efterfrågas mer idag

Jonas Harvard är mer optimistisk när det gäller synen på historikers möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Inom ramen för tankesmedjan Humtank arbetar han för att underlätta för beslutsfattare att ta del av humanistisk forskning.

– Att det finns en informerad bild av vårt förflutna är ett gemensamt intresse hos forskarvärld och politiker. Ingen beslutsfattare vill ha dåliga underlag.

Generellt ser han en positiv utveckling, där det humanistiska perspektivet välkomnas i alltfler sammanhang. Han exemplifierar med Delegationen för migrationsstudier. När den startade involverade den inte några humanister, trots att det finns massor av forskning kring migration, identitetsskapande och välfärdssystem.

– Efter att Humtank påpekade detta bjuds nu bland annat historiker in att bidra till verksamheten. Dessutom har det historiska perspektivet lett till att man uppmärksammat bristen på kunskap om rasism generellt, något som genererat forskning inom andra discipliner.

Text: Jessica Rydén
Foto: Ernst Henriksson / Sydsvenskan / IBL Bildbyrå