Operasångaren Carl Unander-Scharin är också tonsättare, forskare och lärare. Hans konstnärliga verksamhet ger uppslag till forskningen om interaktiva instrument.

Carl har många knappar på sin synt

2016-03-21

Hans konstnärliga arbete genererar forskningsfrågor – som i sin tur leder till nya konstnärliga projekt. Carl Unander-Scharins olika intressen influerar ständigt varandra. Nu har han disputerat på hur sång kan påverkas av interaktiva instrument.

Operasångare och tonsättare, forskare och lärare. Carl Unander-Scharin har många knappar på sin synt. Han har alltid hållit på med utforskande arbete i sitt konstnärskap, men har nu också disputerat.

– Det är roligt att min konstnärliga praktik och forskningen är i en sorts symbios. Att ägna mig åt sång, tonsättande och att utveckla interaktiva instrument ger mig material och empiri för forskning. Det är bra med många parallella projekt, de smälter samman.

Hur rösten kan förändras av teknik

Carl Unander-Scharin är också gästprofessor vid Musikhögskolan Ingesund där han undervisar i sång och arbetar med forskningsfrågor och utveckling. Hans avhandling Extending Opera – Artist-led Explorations in Operatic Practice through Interactivity and Electronics lades fram vid KTH 2015.

Där utforskar han hur rösten och det sångliga kan förändras med olika typer av teknik och hur utveckling av teknik kan formas av konstnärliga behov.

Att uppfinna elektroniska instrument har intresserat honom ända sedan tonåren. I slutet av 1970-talet skaffade han en integrerad krets som var gjord för att skapa elektroniska ljud i flipperspel och byggde en synt som han lyckades få egna ljud ur.

– Jag har ända sedan dess haft med mig att det är kul att göra egna saker. Om jag inte kan få tag i det jag vill ha får jag försöka bygga det själv.

Utvecklar interaktiva instrument

Numera utvecklar han interaktiva instrument tillsammans med hustrun Åsa Unander–Scharin, dansare och koreograf, och Ludvig Elblaus, konstnär och programmerare. Instrumenten kan bestå av linor, vajrar, mobiltelefoner, klädesplagg eller handskar och sångarna använder dem med hela kroppen.

Ett av instrumenten är Throat for Iphone där sångaren förändrar och kompar sin egen röst genom att interagera med en mobil, som via en programvara avläser hur handen rör sig i olika riktningar.

– Det ger en extra dimension för sångarna, ett nytt konstnärligt uttryck uppstår. Operakonsten är annars hierarkisk, i nutida operaindustri förväntas sångarna, lite tillspetsat, helst bara sjunga sina toner så bra och starkt som möjligt och stå på rätt ställe.

Ett mycket större instrument är Vocal Chorder som består av vajrar som vokalisten kan bända, vrida och dra i för att ackompanjera sig själv. Nu håller Carl Unander-Scharin och hans medarbetare på att göra nya versioner med stöd av Atlas Copco som tillhandahåller teknik från verkstadsindustrin.

Akademisk kontext

Han ser sig inte som en främmande fågel inom akademin – trots sin oakademiska bakgrund. Han konstaterar att det just nu finns ett starkt intresse för det som kallas ”artistic research”, eller ”practice based research”.

– Jag har hållit på med utforskande praktiker i hela mitt liv, men det är först när det får en akademisk kontext och ställs i relation till vad andra håller på med, som det kan kallas forskning i en mer traditionell mening.

En del i hans avhandling handlar om hur ett konstnärligt mål, till exempel en premiär, påverkar den tekniska utvecklingen.

– När en premiär närmar sig, blir det förr eller senare bråttom. Jag kallar det ”the premiere factor” i min avhandling, ett starkt verktyg för utveckling. Man måste göra många val på vägen för att tekniken ska vara robust och det finns en publik som har höga förväntningar.

Stort intresse

Än så länge har alla instrument varit prototyper men han och hans forskargrupp är inte främmande för att i framtiden utveckla kommersiella versioner. Det finns ett stort intresse hos konstnärliga producenter.

– Vi får ofta propåer, ”Kan ni inte komma och göra ett nytt verk? Och ta gärna med er lite ny teknik”.

Carl och Åsa Unander-Scharin har tillsammans med Ludvig Elblaus tre nya projekt på gång: med Musica Vitae i Växjö i höst, med Radiokören i Berwaldhallen nästa vår och på nationaloperan i Rijeka i Kroatien nästa höst. Alla tre projekten kommer att ha ny musik och ny teknik, och i det kroatiska projektet även ny robotik.

– Då blir det en synergieffekt med en premiär. Så småningom kan man beforska processen och beskriva resultaten i artiklar, publikationer och på konferenser, både parallellt och efteråt.

Text: Helena Östlund
Foto: Bengt Eklund, Carl Unander-Scharin