När SLU utlyste en tjänst som professor var ingen av de 34 sökande kvinna. Anneli Häyrén, forskare vid Centrum för genusvetenskap i Uppsala, fick i uppdrag att utreda orsakerna.
rekrytering ur ett genusperspektiv

När kvinnor låter bli att söka

2016-03-07

Ingen kvinna bland de 34 forskare som sökte en professur vid SLU och bara män bland slutkandidaterna när en ny rektor skulle utses på Karolinska institutet. Det är två exempel från de senaste åren då lärosäten inte fått några kvinnliga kandidater till utlysta tjänster och uppdrag. Läs den andra av tre artiklar om rekrytering ur ett genusperspektiv.

År 2014 utlystes tjänsten som professor vid NJ-fakulteten på SLU. Ingen av de 34 sökande var kvinna. Till en annan tjänst sökte endast två kvinnor.

Båda tjänsterna var inom områden där man visste att det fanns kompetenta kvinnor som borde vara intresserade. Var det fel på formuleringarna i annonserna? Fakulteten bestämde sig för att utreda saken och anlitade Anneli Häyrén, forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.

Anneli Häyrén tittade bland annat på hur nio av fakultetens rekryteringsannonser var utformade. Hon fann att ungefär hälften var så kallade riktade annonser, alltså så snävt formulerade att bara ett fåtal kunde söka dem. Ett vanligt förfaringssätt i den akademiska världen.

– Alla som kan det aktuella forskningsfältet ser om kraven är så speciella att annonserna verkar riktade till en speciell grupp eller person. Kvinnor vet att om de söker trots detta riskerar de att få sin kompetens nedskriven i formella dokument, som följer dem i karriären sedan. Alltså avstår de från att söka, förklarar Anneli Häyrén.

Ville borra djupare

Just de två annonser som frågan gällde hörde till dem som var riktade. Men Anneli Häyrén trodde inte att det var hela förklaringen till att inga kvinnor sökte tjänsterna och ville borra djupare i frågan.

Från tidigare forskning visste hon att det ofta inom akademin utvecklas informella maktkonstellationer. Dessa är slutna konstellationer som innebär att den som inte tas in i gemenskapen har svårt att verka där. Ofta drabbar detta kvinnor.

Hon bestämde sig för att göra gruppintervjuer med personer som var verksamma vid fakulteten. Det kom fram att även här fanns en kontext med informella, slutna och exkluderande konstellationer.

– Där finns de viktigaste svaren på varför kvinnor avstått från att söka tjänsterna. Alla var egentligen medvetna om detta, men gruppsamtalen gjorde att man satte ord på det och att problemet kom upp till ytan, säger Anneli Häyrén.

Tar fram handlingsplan

Med utgångspunkt från hennes rapport tar nu en arbetsgrupp på fakulteten fram en handlingsplan, som ska bli färdig i vår. Hon hoppas och tror att den kommer att bli ett bra verktyg i ett förändringsarbete.

Håkan Marstorp, prefekt och forskare vid institutionen för mark och miljö, är ordförande i arbetsgruppen. Han menar att det viktigaste nu är höja medvetenheten om jämställdhetsfrågorna.

– Vi vill lyfta jämställdhetsfrågorna i alla led i rekryteringsprocessen och på vissa ställen finns anledning att diskutera hur det sett ut tidigare. Att höja medvetenheten är egentligen viktigare än att man filar på procedurfrågorna.

Arbetsgruppen är fortfarande mitt uppe i arbetet och exakt hur detta ska ske vet man inte än. Handlingsplanen ska överlämnas till fakultetsnämnden i april.

Ingen kvinna bland rektorskandidaterna

Ett annat exempel på rekryteringar som bara lockat män var när Karolinska institutet skulle utse en ny rektor 2012. Bland slutkandidaterna fanns inga kvinnor, eftersom alla kvinnliga sökande hade tackat nej i ett tidigare skede av rekryteringsprocessen.

Den ojämna könsfördelningen återspeglades också bland de dåvarande dekanerna och prodekanerna, där bara en av sex var kvinnor. Tidigare hade man haft en jämn könsfördelning på de högre befattningarna vid lärosätet.

Karolinska institutet tillsatte liksom SLU en utredning. Uppdraget var bland annat att intervjua kvinnor som funnits med i det inledande rekryteringsarbetet men som sedan inte kandiderade. Utredningen skulle leda till nya riktlinjer för att säkerställa jämn könsfördelning vid framtida rekryteringar.

Efter att intervjuerna påbörjats blev utredaren långtidssjukskriven och rapporten färdigställdes aldrig. Hon redogjorde dock muntligt för svaren hon fått från de kvinnor hon hunnit intervjua.

Flera av dem insåg i ett tidigt skede att förutsättningarna var sådana att de inte lockades att gå vidare. Kvinnorna befarande bland annat att de skulle få sin forskningstid naggad i kanten på grund av andra uppdrag.

Fler uppdrag för kvinnor

Eftersom kvinnor totalt sett är färre på ledande positioner får de, paradoxalt nog i jämställdhetens namn, fler sidouppdrag i kommittéer och arbetsgrupper än sina manliga kolleger. Uppdrag som inte är särskilt meriterande.

– Vi arbetade då även med att se över rekryteringsmålen och hade planer på att öronmärka särskild tid för kvinnors forskning. Men i samma veva kom en dom från Arbetsdomstolen som gjorde att det aldrig genomfördes. Mittuniversitetet hade formulerat en likande modell och blivit anmälda för att diskriminera manliga forskare, berättar Sylvie Granbeck, HR-konsult på Karolinska institutet.

I senare val återställdes dock den kvantitativa jämställdheten inom ramarna 40-60 procent.

– Jag tror att bara det faktum att en utredning sattes igång, och att regeringen satte upp särskilda rekryteringsmål, kan ha bidragit till att medvetenheten kring dessa frågor blev högre. Men det finns mycket kvar att göra och jämställdhet är även fortsättningsvis ett prioriterat område i Karolinska institutets handlingsplan för lika villkor.

Måste lyfta frågan på nytt

Karin Dahlman Wright utnämndes 1 januari till ny prorektor med ansvar för kvalitetsfrågor*. Hon anser att det finns både en medvetenhet och ett regelverk som fungerar för de högre befattningarna på Karolinska institutet nu, men betonar samtidigt att det inte innebär att frågan är för evigt löst.

– Det bygger trots allt på ett litet material och det finns ingenting som säger att inte nya situationer kan uppstå. På den här nivån är det bra just nu, men samtidigt är exempelvis bara ungefär en tredjedel av institutionscheferna kvinnor. Jag tror att man hela tiden måste starta initiativ på olika nivåer, som lyfter frågorna på nytt.

*Efter att den här intervjun gjordes utsågs Karin Dahlman Wright till vikarierande rektor.

Text: Yvonne Busk
Foto: Pär Aronsson, SLU

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Dan Andersson

    Intressant artikel men logiken i förklaringarna och slutsatserna haltar betänkligt till varför kvinnor inte söker tjänster i lika stor utsträckning som män. Jag håller definitivt med om att det finns stora problem med sned könsrekrytering men jag tror inte förklaringarna som presenteras i artikeln håller och att man riskerar att lägga krut på att förändra saker som inte är relevanta. Nedan är kommentarer till tre påståenden i artikeln.1. “Båda tjänsterna var inom områden där man visste att det fanns kompetenta kvinnor som borde vara intresserade.”Det relevanta är hur den proportionen såg ut från början. Dvs hur många kompetenta kvinnor versus män hade identifierats/fanns inom det aktuella området? Utan den informationen så säger inte 34 män, 0 kvinnor bland de sökande så mycket.2. “Alla som kan det aktuella forskningsfältet ser om kraven är så speciella att annonserna verkar riktade till en speciell grupp eller person. Kvinnor vet att om de söker trots detta riskerar de att få sin kompetens nedskriven i formella dokument, som följer dem i karriären sedan. Alltså avstår de från att söka, förklarar Anneli Häyrén.”Det här är ett märkligt påstående eftersom samma resonemang borde väl gälla för 33 av de 34 män som sökte SLU-tjänsten och inte kommer att få den. Eller är män mindre känsliga för att få sin kompetens nedskriven? Dessutom är ju ett utlåtande från en en avslagen ansökan inget som följer en i karriären (eftersom ingen läser det inför en ny ansökan, det står inte i ett CV etc). Möjligen stukar ett avslag ens eget självförtroende men det får vi alla ständigt leva med inom akademin med nobbade ansökningar, refuserade manuskript och misslyckade projekt.3. “Från tidigare forskning visste hon att det ofta inom akademin utvecklas informella maktkonstellationer. Dessa är slutna konstellationer som innebär att den som inte tas in i gemenskapen har svårt att verka där. Ofta drabbar detta kvinnor.”Det här är ju ett påstående som ofta förs fram men från egen erfarenhet inom akademin under lång tid så känner jag inte igen det. Att universitet och institutioner ofta väljer sina egna är ett stort problem som leder till akademisk inavel (vilket också lätt skulle kunna åtgärdas) men varför skulle det specifikt drabba kvinnor?Med vänliga hälsningar,Dan Andersson, Uppsala universitet

    2016.03.11

  • Nätverket Vetenskapskvinnan

    Det är inte lätt som priviligierad man erkänna att vi inte har en köns- och etnicitetsblind akademi. För med ett erkännande kommer följdfrågan om vilka i ens omgivning som kvoterats in bara för att de är män och inte fått sina tjänster för att de var de mest kompetenta och meriterade – se http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2012/09/det-ar-skillnad-pa-kvotering-och.htmlDet finns tyvärr en, kanske ofta omedveten, tendens att nedvärdera kvinnors meriter och uppvärdera mäns meriter. Lösningen till det är bl a ökad medvetenhet om det sker och genuskompetens hos lärarförslagsnämnder blir då en viktig komponent. Bedömningen av meriter bör också göras mer oberoende av de sakkunniga då det ofta är frågan om faktiska och kvantitativt mätbara storheter där en värdering är överflödig -se http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2015/06/vetenskapskvinnans-manifest-for.htmlRiktade tjänster är vanligt förekommande och oftast är den utvalda kandidaten en man. Hela processen från utlysning, via sakkunniggranskande till tjänstetillsättning ett spel för galleriet och ett oacceptabelt användande av våra skattepengar – se http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2014/01/autonomi-grogrund-for-vanskapskorruption.html

    2016.03.11

  • Dan Andersson

    Hej Vetenskapskvinnan (finns det en person bakom eller är detta helt nätverks åsikter?)Jaha. Precis den respons jag förväntade mig. "Du är en priviligerad man som inte ser de dolda strukturer som finns inom akademin etc etc." Det brukar kallas för maktspråk när man underkänner någons argument med att de är del av problemet.Hela resonemanget och den rådande paradigmen om män som sitter i bastun och jagar älg tillsammans och sen förtrycker kvinnor (medvetet och omedvetet) känns helt förlegad som arbetshypotes och man skulle väl kanske förvänta sig att man kan undersökte andra förklaringar till varför vi fortfarande har så få kvinnor på högre akademiska positioner.Jag gör inte anspråk på att ha en förklaring till varför obalansen finns men vad sägs som en alternativ hypotes att det är huvudsakligen strukturer och förväntningar utanför akademin som gör det svårare för kvinnor att satsa på sin egen karriär och högre tjänster? T.ex. i grunden ojämlika förhållanden där männens arbete och karriär räknas högre, snedfördelningen i utnyttjandet av föräldraförsäkringen (kanske dags att lagstifta om en 50:50 fördelning?) etc. (inget av detta kommer vi att förändra genom att tjänsteförslagsnämnderna har på sig sina skarpaste genusglasögon).Påståendet att "Bedömningen av meriter bör också göras mer oberoende av de sakkunniga då det ofta är frågan om faktiska och kvantitativt mätbara storheter där en värdering är överflödig" uttrycker också en oförståelse av vad man gör när man bedömer forskningens/forskarens kvalité. Även om vissa administratörer och politiker gillar bibliometri så är det inget bra sätt att bedöma vare sig forskningsprojekt eller kompetensen hos en person som söker en tjänst. Det skulle ju för övrigt vara intressant att veta hur rankingen av kvinnor och män vid ansökningar skulle förändras om man använde dessa "objektiva" mått.Påståendet att "Riktade tjänster är vanligt förekommande och oftast är den utvalda kandidaten en man. Hela processen från utlysning, via sakkunniggranskande till tjänstetillsättning ett spel för galleriet och ett oacceptabelt användande av våra skattepengar" är ju minst sagt ett kategoriskt påstående som saknar grund. Jag har själv medverkat i ett antal sådan sammanhang och känner inte igen den beskrivningen (men så klart jag är ju en privilegierad man och kan därför definitionsmässigt inte se det). Jag håller med om att riktade tjänster mot kollegor på det egna universitet/institutionen är ett problem men att det skulle slå hårdare mot kvinnor än mot män köper jag inte.Med vänliga hälsningarDan Andersson

    2016.03.11

  • Nätverket Vetenskapskvinnan

    Det finns tyvärr en kategori ojämställdhetesförnekare som har mycket svårt att ta till sig de studier som finns i området. I denna kategori är män överrepresenterade. Se - http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2015/03/kraftgang-i-jamstalldhetsarbetet.htmlReferenser till många studier i området hittas i vår blogg och även här i på Curies hemsida.

    2016.03.17