I Norge är det regeringen som utser styrelsen till Norges forskningsråd. De andra nordiska grannländerna har liknande system, som skiljer sig från den svenska modellen där majoriteten av ledamöter utses av forskarsamhället.

Ministerstyre eller forskarvälde?

2015-12-09

Igår utsågs nya ledamöter till Formas och Fortes styrelser samt till Vetenskapsrådets styrelse och ämnesråd – majoriteten valda av forskarsamhället. I våra grannländer är det ministern som utser ledamöter.

Vid årsskiftet får de statliga forskningsrådens styrelser nya ledamöter, liksom ämnesråden vid Vetenskapsrådet. Valen har föregåtts av långa procedurer som började med att lärosätena utsåg elektorer till valförsamlingar.

Elektorsförsamlingen för Vetenskapsrådet består av 165 elektorer, 55 per ämnesområde, som väljs i sex valkretsar. Elektorerna väljer sedan fyra valberedningar som ska ta fram förslag till styrelse och ämnesråd, en för styrelsen och en för var och ett av de olika ämnesråden. Därefter ska elektorerna ta ställning till förslaget.

De utser sex av nio ledamöter till Vetenskapsrådets styrelse, tre utses av regeringen. I ämnesrådet för medicin och hälsa utser elektorerna nio ledamöter och regeringen två. Till de andra två ämnesråden väljs alla nio ledamöter av elektorer.

Likt tidigare system

Den långa och komplicerade processen kan spåras tillbaka till tiden före reformen 2001 då fem av de gamla forskningsråden blev en myndighet – Vetenskapsrådet. Valsystemet liknar det som användes före reformen.

– Man ville ha myndighetens och rådens fördelar, på samma gång, säger Mats Benner som är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

De gamla forskningsrådens system med valda företrädare skulle återuppstå samtidigt som andra delar av styrelsen skulle vara direktutsedda av regeringen – två principer på samma gång.

– Tanken med valda företrädare var att det skulle öka legitimiteten för Vetenskapsrådet, vilket var en knäckfråga vid den tiden.

Dålig legitimitet på lärosätena

Frågan är dock om detta är något man lyckats uppnå.

– Jag har aldrig tyckt att valproceduren är bra. Den har dålig legitimitet på lärosätena, säger Kåre Bremer, som tidigare varit huvudsekreterare i ämnesrådet för natur- och teknikvetenskap vid Vetenskapsrådet och rektor vid Stockholms universitet.

Han menar att man uppfattar det som ett öststatssystem, där det finns en person att välja.

– Valberedningen sätter ihop ett förslag och sen röstar man om förslaget. En elektor kan då komma med egna förslag, men det är komplicerat.

Kåre Bremer tycker att det vore mer hederligt att uppdra åt valberedningen att lägga ett förslag som fastställs av Vetenskapsrådet.

– Sen har jag inga invändningar mot slutresultatet. De personer som väljs har integritet och förtroende i forskarsamhället. Invändningarna gäller proceduren.

Ministern bestämmer i grannländerna

Den svenska modellen är ovanlig i en internationell jämförelse. I många andra länder är det forskningsministern som utser ledamöter. I Danmark till exempel utser ministern styrelse till ”Det frie forskningsrådet”, efter en helt öppen nomineringsprocess där vem som helst kan lämna förslag. Ledamöterna utses sedan i en sluten process.

– Andra länder har ett mer okomplicerat förhållande till att fatta ministerbeslut, säger Mats Benner.

Våra övriga grannländer har liknande system. I Finland utser statsrådet ordförande och ledamöter till styrelse och ämnesråd. I Norge är det regeringen som utser styrelsen till Norges forskningsråd. Även i Nederländerna utses styrelsen för ”The Netherlands Organisation for Scientific Research” (NWO) av utbildningsministern. Organisationen är sedan uppdelad i mer än 20 olika ämnesdivisioner vars ledamöter utses av NWO:s styrelse.

Ledamöterna är nästan alltid erkända forskare, men väljs inte av forskarsamhället.

Mats Benner påpekar att en nackdel med det svenska systemet är att det kan vara problematiskt för en ledamot att utföra vad regeringen vill och samtidigt vara företrädare för och vald av vetenskapssamhället.

– Det kräver kontinuerlig diskussion om relationen mellan kollegial legitimitet och administrativ och politisk handlingskraft, och en ständig fundering kring vad uppdraget innebär, säger han.

Extern majoritet i universitetsstyrelser

Till styrelserna för de statliga universiteten och högskolorna i Sverige tillsätts idag majoriteten av ledamöterna av regeringen. Styrelserna har alltid 15 ledamöter; rektor, tre lärar- och tre studentrepresentanter samt åtta externa ledamöter som utses av regeringen.

Den så kallade ledningsutredningen, som i oktober lämnade sin slutrapport till regeringen, föreslår att antalet ledamöter ska kunna vara flexibelt. Följden skulle dock kunna bli att andelen externa ledamöter minskar. Det är svårt att ha färre än två representanter utsedda av lärare respektive elever.

– Det är bra med extern majoritet och rimligt med extern insyn eftersom verksamheten finansieras med skattemedel. Men att det alltid ska vara exakt 15 ledamöter är fyrkantigt, säger Kåre Bremer som har lett utredningen.

Vanligt med helt externa styrelser utomlands

Vid utländska universitet är de externa ledamöterna ofta i stor majoritet, visar en jämförelse av 16 universitet i Europa, USA och Asien.

– Ofta är det bara externa ledamöter. Det är vanligt att styrelserna utser ny styrelse, nominerar sina efterträdare, särskilt i autonoma universitet. Eller så utser statsmakterna styrelse, säger Kåre Bremer.

Köpenhamns universitet har exempelvis en externt tillsatt styrelse som utser sina efterträdare. Regeringen utser ordförande. Vid autonoma Aalto-universitetet i Helsingfors utses styrelsen av ett kollegialt organ. Helsingfors universitet däremot, har en intern majoritet.

Text: Siv Engelmark
Foto: Håkon Mosvold Larsen / NTB scanpix / TT