Stefan Hansson, vicedekan på medicinska fakulteten i Lund, är positiv till de biträdande lektorstjänsterna. Men han efterlyser också fler och mer flexibla kombinationstjänster för dem som kombinerar kliniskt arbete med forskning.

För att få de bästa forskarna

English 2015-11-12

Nu satsar flera lärosäten på att inrätta biträdande lektorstjänster för att få tydligare karriärvägar och kunna rekrytera de bästa forskarna. Det är fyraåriga meriteringsanställningar som sedan 2013 åter finns med i Högskoleförordningen. Men trots satsningarna är detta ännu mest en reform på papperet, menar Karin Åmossa, chefsutredare på Sveriges universitetslärarförbund.

Tanken är att de biträdande lektorstjänsterna efter fyra år ska ge rätt till prövning för en lektorstjänst. En naturlig karriärväg för någon som har disputerat skulle då kunna inledas med en tvåårig tjänst som postdoktor.

Nästa steg blir en fyraårig tjänst som biträdande lektor med rätt till prövning för en lektorstjänst. Steg tre är en fast lektorstjänst, förutsatt att kraven uppfylls. Därifrån ska det också finnas möjlighet till prövning för professorstjänst.

Stort intresse för nya tjänster

Vid fakulteten för naturresurser och jordbruksvetenskap (NJ-fakulteten) på SLU i Uppsala har man bestämt sig för att följa den modellen. På ett par, tre års sikt räknar man med att inrätta 15-20 biträdande lektorstjänster. De första utlysningarna har gjorts och intresset har varit stort.

– Det här är en framtidsfråga. Det är viktigt att vi har en hög kompetensnivå och det har ibland varit svårt för oss att rekrytera de forskare vi vill ha. De som är riktigt bra är ofta etablerade någonstans och inte så flyttbara. Därför måste vi kunna erbjuda dem som är i början av karriären bra anställningar, säger Pär Forslund, prodekan vid NJ- fakulteten.

För att klara prövningen till lektorstjänst efter fyra år vid NJ-fakulteten ska den biträdande lektorn ha meriterat sig väl. Det gäller framför allt att kunna uppvisa såväl vetenskaplig som pedagogisk skicklighet.

Det ställs också krav på institutionerna. De ska från början kunna visa vilka möjligheter den biträdande lektorn har att delta i forskning och undervisning. Institutionerna ska också kunna erbjuda stöd i arbetet.

– Det är en stor skillnad jämfört med tidigare att det nu finns uttalade krav på detta, säger Pär Forslund.

Finansieras med interna medel

Finansieringen av de biträdande lektorstjänsterna sker helt och hållet med interna medel från fakulteten och de enskilda institutionerna. Sedan, om anställningen övergår till en lektorstjänst, trappas den interna finansieringen successivt ner till 50 procent.

– Vi har våra basanslag och vi kan välja att satsa dem på bra anställningar, säger Pär Forslund.

Även på den medicinska fakulteten vid Lunds universitet har man tagit beslut om att inrätta tjänster som biträdande universitetslektor (BUL) och finansiera dem med fakultetsmedel. Under 2014 och 2015 rör det sig om sammanlagt 14 tjänster och under 2016 om ytterligare fyra.

Dessutom finns möjlighet att använda vissa forskningsanslag till sådana tjänster. Också här ger den här tjänsten rätt till prövning för ett lektorat medan nästa steg – prövning för befordran från lektor till professor – finns som möjlighet, men inte som rättighet.

Annorlunda karriärvägar inom medicin

På det medicinska området ser karriärvägarna lite annorlunda ut, eftersom man kan göra två, karriärer – en klinisk och en akademisk – beroende på bakgrund.

– De biträdande lektorstjänsterna är bra för att de innebär ett ytterligare tydligt karriärsteg i en akademisk karriär, men de söks inte av kliniskt aktiva doktorer. Därför behövs också andra satsningar, menar professor Stefan Hansson, vicedekan på medicinska fakulteten i Lund med särskilt ansvar för utbildning på forskarnivå samt karriärvägar.

Han efterlyser fler och mer flexibla kombinationstjänster för dem som kombinerar kliniskt arbete med forskning.

– 80 procent av våra deltidsdoktorander har en klinisk förankring, antingen som läkare eller inom hälsovetenskap. Kliniskt verksamma forskare underlättar implementering av forskningsresultat i vården och de kan fånga upp idéer till ny forskning, säger han och tillägger att tjänsterna bör utformas på samma sätt i hela landet, så att karriärgångarna ser likadana ut på de olika universiteten.

Efterlyser större satsning

Karin Åmossa, chefsutredare på Sveriges universitetslärarförbund, välkomnar de satsningar på biträdande lektorstjänster som görs.

– Det betyder mycket för den enskilda forskaren att en meriteringstjänst är kopplad till ett löfte om prövning för tillsvidareanställning och att det är tydligt redan från början vad som krävs. Det ger en förutsägbarhet i alla fall.

Samtidigt anser hon att det antal biträdande lektorstjänster som inrättats hittills är så litet att de knappast kan kallas för satsning.

– De finns egentligen inte. Det är mer en diskussion hittills.

En mätning av antalet biträdande lektorstjänster som gjordes förra året visade att det då fanns drygt 400, i ett yrkeskollektiv på ca 28 000, doktorander oräknade.

– Men om vi i Sverige satsade på att skapa tydliga och attraktiva karriärvägar skulle vi få en stor konkurrensfördel och bli intressanta för det internationella forskarkollektivet.

Det skulle också öka jämställdheten, framhåller Karin Åmossa.

– Frågar man dem som lämnat akademin varför de gjort det svarar män att de kan göra en bättre karriär någon annanstans, medan kvinnorna uppger dåliga arbetsvillkor som orsak.

Text: Yvonne Busk
Foto: Charlotte Carlberg Bärg