För museer är forskning en del av kärnuppdraget, samtidigt är resurserna ofta starkt begränsade. Nätverket, där ett 50-tal myndigheter ingår, gör det möjligt att lyfta fram forskningen och samarbeta i frågor som rör utvärdering, externa vetenskapliga råd, tillgång till facklitteratur och databaser etc. Bilden är från Sjöhistoriska museet, som är en del av Statens maritima museer.

Myndigheter i nätverk för forskningens skull

2015-11-09

Många myndigheter bedriver forskning och utveckling i anslutning till sitt uppdrag. Trots att de har begränsade resurser bör de leva upp till samma kvalitetskrav som universitet, högskola, forskningsinstitut och forskningsråd. För att hjälpa varandra har de bildat ett nätverk för forskande myndigheter.

Per Klingbjer

Det forskas på många håll i myndighetssverige. Mer än 50 myndigheter med vitt skilda verksamhetsområden har det gemensamt att de sysslar med någon form av forskning och utveckling, som finansiär eller utförare, fastän de varken är universitet, högskola, forskningsinstitut eller forskningsråd. Sedan 2013 är de organiserade i ett nätverk.

– Nätverket är ett forum för att öka kunskaps- och erfarenhetsutbytet mellan FoU-myndigheter, framför allt när det gäller kvalitetssäkringsmetoder, säger Per Klingbjer, ordförande för nätverkets styrgrupp och till vardags forskningschef på Sveriges geologiska undersökning, SGU. Genom att jämföra hur vi arbetar med FoU på olika myndigheter och lyfta fram goda exempel kan vi hjälpa varandra att bli bättre.

Viktigt att kvalitetssäkra forskningen

Hur forskningen kvalitetssäkras är en viktig fråga för nätverket, och själva orsaken till att det bildats, påpekar Klingbjer. Det var i utredningen ”Kvalitetssäkring av forskning och utveckling vid statliga myndigheter” 2012 som förslaget om ett nätverk lades fram. I slutet av 2013 förverkligades det.

– Utredningen konstaterade att läget generellt var tillfredsställande, men att det fanns brister i kvalitetssäkringen vid några myndigheter, säger Per Klingbjer. Oavsett brister eller inte kan alla bli bättre. Dessutom finns det en rad andra gemensamma frågor där vi bedömer att vi har nytta av att diskutera med varandra.

Tillgången till infrastruktur som bibliotekstjänster är en sådan fråga, enligt Klingbjer. Många medarbetare på myndigheter saknar tillgång till den facklitteratur och de databaser som universitetsforskare tar för självklara.

Andra frågor som nätverket tagit upp är hur myndigheterna arbetar med externa vetenskapliga råd, frågor om hur verksamheten bör utvärderas samt olika former av samarbeten och utbyten mellan myndighet, akademi och industri – såsom adjungerade professorer, gästforskare eller gemensamma doktorander.

Stöder myndighetens verksamhet och utveckling

Men varför ska så många myndigheter vara forskningsaktörer? Varför inte helt överlåta forskningen till akademin? Oftast är skälet att FoU bidrar till att bredda och fördjupa kunskapen inom myndighetens ansvarsområde och att lösa verksamhetsnära problem, förklarar Per Klingbjer.

– FoU bör i regel vara ett stöd för myndighetens verksamhet och utveckling, säger han. Därför bör den inte vara isolerad, utan en integrerad del av verksamheten.

Jordbruksverket har en FoU-budget på 15 miljoner kronor, berättar Eva Dahlberg, FoU-handläggare. Av dessa medel distribueras drygt åtta miljoner kronor i olika utlysningar.

– Vi finansierar tillämpad forskning som fokuserar på miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, säger hon. Syftet är att bidra till att Sverige når sina miljökvalitetsmål. Hos oss står FoU främst för ”försök och utveckling”, och vi ställer inte krav på att sökande ska vara disputerad. Däremot är det viktigt att projekten ska kunna leda till tillämpningar inom tre till fem år. Vi märker av ett stort intresse för vår forskning från den gröna näringen.

Informationsutbyte inom nätverket

Eva Dahlberg har gott om expertis att tillgå i sin egen organisation när det gäller fackkunskaper inom olika områden, men som ensam FoU-handläggare på sin myndighet uppskattar hon det informationsutbyte som finns i nätverket för forskande myndigheter. Det fyller en viktig roll, menar hon.

– Det är väldigt värdefullt att få kontakt med andra med liknande arbetsuppgifter och att höra hur man resonerar på andra myndigheter, säger hon. Vi brottas ofta med samma frågor, har det visat det sig.

Den statliga utredningen 2012 ansåg att det var en brist att Jordbruksverket saknade externt vetenskapligt råd för delar av forskningen. Kontakterna i nätverket har inte lett till att Jordbruksverket gjort någon förändring därvidlag.

– Vårt FOU-arbete handlar om väldigt tillämpade studier, vi har bedömt att vi inom myndigheten har både experter som är väl insatta i näringens behov och frågeställningar och som har hög akademisk kompetens, kommenterar Eva Dahlberg.

Växande klyfta mellan universitet och museer

För museer är forskning en del av kärnuppdraget, men det kan vara svårt att av egen kraft hålla den kvalitet som man skulle vilja, konstaterar Mirja Arnshav, forsningssamordnare på Statens maritima museer.

– Våra forskningsresurser är begränsade och det är allt färre av våra anställda som är disputerade och kan komma ifråga för forskningsprojekt, säger hon. Vi har upplevt en växande klyfta mellan universitet och museer. I akademin har intresset för maritim forskning, som är vårt område, i stor utsträckning förklingat.

För att överbrygga klyftan slog sig Statens maritima museer ihop med Stockholms universitet 2010 och bildade ett gemensamt Centrum för maritima studier, CEMAS. Centrumbildningen finansieras och styrs gemensamt, och ger museerna större möjlighet att få sina forskningsbehov tillgodosedda, menar Mirja Arnshav. Förutom en starkare relation mellan museer och universitet har centret också fört maritima forskare på olika håll inom akademin närmare varandra, konstaterar hon.

Gör forskningen mer synlig

Mirja Arnshav tycker att nätverket för forskande myndigheter tar upp intressanta frågor. Deltagandet i nätverket har dock inte lett till några konkreta förändringar i verksamheten – än.

– Det är snart dags att uppdatera vårt avtal med universitet, då kommer erfarenheterna från nätverket väl till pass, säger hon. En annan fördel med nätverket är att det gör vår forskning vid museer och andra myndigheter mer synlig. Vi är många som bedriver kunskapsarbete utanför akademin, men vi är lite doldisar.

Nätverket för forskande myndigheter har möten cirka två gånger om året. I styrgruppen sitter idag representanter från Tillväxtverket, Kriminalvården, Naturvårdsverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Statens geotekniska institut, Sveriges geologiska undersökning samt Vetenskapsrådet.

Text: Anders Nilsson
Foto: Maria Ljunggren, SMM