Astronomen Caroline Herschels anteckningar om sin upptäckt av kometen 35P / Herschel-Rigollet. Mellan 1786 och 1797 upptäckte hon totalt åtta kometer och belönades med Royal Astronomical Societys guldmedalj 1828.

Ett hav av olästa forskartexter 

English 2015-11-03

Forskningens meriteringssystem bidrar till att göra det vetenskapliga språket svårtillgängligt och tråkigt. Men det finns forskare som vill kommunicera på andra sätt. Som ifrågasätter rådande normer för hur vetenskapliga texter ska skrivas.

Vetenskapliga texter är sällan någon lustläsning. Det finns inget utrymme för språklig fantasi i de hårt mallade format för hur vetenskapliga artiklar bör skrivas. Och att publiceras i prestigefyllda tidskrifter är det främsta sättet att meritera sig som forskare idag.

– Väldigt få tycker att det är kul att skriva vetenskapliga artiklar, det är ett stelt format där kreativiteten inte får plats. Och det tar lång tid med alla revideringar fram och tillbaka. Då uppstår ofta en känsla av meningslöshet, säger Roland Paulsen som är sociolog och arbetar vid företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet.

Han är en av de forskare som gärna kommunicerar på flera sätt, han skriver böcker och deltar i samhällsdebatten. Roland Paulsen menar att det finns strukturella faktorer, både på nationell nivå och på universiteten som påverkar hur forskare skriver. Faktorer som har att göra med citeringar och att publicera sig i rätt tidskrifter. Och många forskare är fast fostrade i att skriva på det sätt som efterfrågas.

– Vi forskare anpassar oss i alltför hög grad. Vi har varit dåliga på att hitta alternativa utvärderingssystem där man tar hänsyn till fler saker än vetenskapliga artiklar, till exempel undervisning och att skriva för allmänheten.

Viktigt att nå ut

Roland Paulsen anser att det är viktigt att samhällsvetenskaplig forskning når ut utanför akademin, inte minst för att fördjupa det politiska samtalet.

– Om kunskaper om samhället blir inlåsta i tidskrifter som är för dyra att betala för eller i en vokabulär som ingen förstår – då går stora resurser till textproduktion som aldrig blir läst. Det finns ett helt hav av olästa texter. Särskilt inom samhällsvetenskapen är detta problematiskt eftersom vi studerar ett föränderligt objekt, samhället, som påverkas av den kunskap som finns om det – om bara kunskapen når ut.

En del av dessa texter kallar han för nonsensproduktion, texter som varken bygger på en god idé, välgjord research eller ett gott skrivande. Texter som mer är till för att positionera sig och imponera på kolleger än för att utforska ett sant mysterium.

Strukturen i vetenskapliga artiklar har vuxit fram sedan andra halvan av 1800-talet, under Louis Pasteurs tid då forskningen ställdes inför kravet att experiment ska gå att upprepa. Det ställde i sin tur krav på hur forskaren skulle presentera sina resultat.

Idag är IMRAD–strukturen gängse, där artiklar stöps i samma form: introduktion, metod, resultat och sist diskussion. Artiklarna ska skrivas på engelska vilket kan begränsa formuleringskonsten.

Typiska drag i forskartext

Språket i en vetenskaplig text har typiska drag: passiva satser används, verb görs till substantiv och texten har en anonym avsändare, ordet ”jag” är bannlyst.

– Ett stilideal är att texten ska framstå som neutral och objektiv och då blir den ganska tråkig. Men retoriska analyser visar att vetenskapliga texter ändå är argumenterande och att det finns tolkningar i dem, säger Susanne Pelger som är doktor i genetik och docent i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet.

Hon har under många år arbetat med högskolepedagogik och kommunikation för att inspirera studenter och kolleger till kreativt skrivande. KomNU-projektet var en stor satsning som syftade till att förbättra naturvetarstudenters kommunikation. Slutrapporten visar på goda effekter.

– Vi har sett att när studenterna får tala och skriva om sitt ämne – inte bara i vetenskapliga rapporter utan även i mer utåtriktade texter – så höjer det även deras ämnesförståelse. Det är viktigt att de får skriva många olika sorters texter och även träna sig i att analysera text.

Bli en bättre skribent

Susanne Pelger rör sig själv vant mellan olika sorters texter. Förutom det vetenskapliga skrivandet driver hon bloggen Naturvetarspråk, skriver barnböcker och böcker om retorik.

– För att bli en bättre skribent måste man förstå vad som gör de bra texterna bra. Och skriva i många olika genrer.

Hon ger också kurser om skrivande för etablerade forskare och får ofta positiv feedback, till exempel att de får nya insikter om sin egen forskning när de övar på att skriva populärvetenskapligt.

Utveckla språket 

Maria Norbäck är universitetslektor vid företagsekonomiska institutionen på Handelshögskolan i Göteborg och en av redaktörerna för antologin Skrivande om skrivande som precis kommit ut. Där diskuterar forskare hur det vetenskapliga språket kan utvecklas. Initiativet till boken växte fram ur en frustration över tråkiga texter.

– Jag har många gånger suttit och läst avhandlingar och artiklar och tänkt att ”det här är egentligen ett intressant ämne, skulle det inte gå att göra det roligare?”, berättar hon.

Maria Norbäck vill att forskare ska våga låta sig inspireras av andra genrer, som poesi, skönlitteratur och fackprosa. Hon ger exempel på forskare inom sitt fält som experimenterat i sina texter, som skrivit avhandling som liknar en deckare eller beskrivit styrelsemöten som ett drama.

När hon handleder studenter uppmanar hon dem att skriva friare. Hon menar att själva skrivandet är en bra metod för att utforska saker och blir då en del i forskningen.

Skriva för att reflektera

– Det är inte så att tankar finns färdigformulerade inuti huvudet och bara rinner ut genom fingrarna, utan det är medan vi skriver som vi tänker. Vi vet inte vad vi kommit fram till förrän vi satt det på pränt. Skrivandet kan användas för att fundera och reflektera och utveckla ett kritiskt tänkande.

Alla tre forskarna menar att det borde gå att göra vetenskapliga texter mer intressanta – utan att de för den skull blir ytligare eller banala. Dels kan forskare själva arbeta för att utveckla sitt skrivande. Och dels kan universitet och institutioner som ger medel till forskning förändra sina bedömningskriterier, så att även annat än publicering i vetenskapliga tidskrifter blir meriterande.

– Jag tror att det bidrar till en ensidig inomvetenskaplig publicering när det hela tiden krävs att man ska publicera vetenskapliga artiklar. Hade det varit mer meriterande att skriva populärvetenskapligt och vara aktiv i samhällsdebatten så hade utvecklingen drivits ditåt, säger Susanne Pelger.

Text: Helena Östlund
Foto: SPL / IBL Bildbyrå, Apelöga, Hillevi Nagel

7 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Pärerik Nawrin

    Håller med er och önskar er all lycka sprida er mission om intressantare språkbruk i de vetenskapliga texterna, så dessa når ut till fler läsare.

    2015.11.06

  • jan bagge

    BRA! Skulle ge liv åt tredje uppgiften som lustigt nog inte nämns i artikeln ovan, om jag nu inte läste för fort.

    2015.11.06

  • Sverker Molander

    Visst. Men det finns en annan sida på det här som har att göra med ngt annat än kreativitet, lust och fägring i texterna. Tror det handlar om att inse att det är olika mottagare som behöver olika språkliga "förpackningar", och att forskarnas uppgift inte handlar om att möta alla behov, åtminstone inte samtidigt. Det är också mycket en fråga om skillnader mellan olika ämnesområden.Klokt förslag att meriterna också skall ta hänsyn till annan publicering (vilket redan sker i viss omfattning - det här är ju f ö besläktat med meritering i utbildningssammahanget).Klarar vi att också få studenterna till att skriva i olika schangrer (vetenskapligt och populariserande) är det utmärkt. Men skrivkunnigheten har inte ökad bland studenterna på senare år. Så utmaningen är stor. De vetenskapliga texterna behöver vara enkla, så otvetydiga och så sakliga som möjligt. Texter, och framför allt deras innehåll, måste kunna läsas, förstås och hanteras av läsare med olika intressen i sakfrågorna som behandlas. Och då kan det vara en fördel att inte störa med olika perspektivmarkörer. För min del skulle artikelläsandet snarare försvåras av kreativitet när jag bara är intresserad av att så fort som möjligt få reda på vissa saker - frågeställning, använd metod och resultat t ex. Detta till skillnad från populärvetenskapliga framställningar där svängighet och perspektiv kan göra en text både informativ och mer spännande - med risk att den missförstås. Samhället behöver specialisering, åtminstone till en viss grad. Och med den specialiseringen följer med nödvändighet utveckling av språk/jargonger som ökar effektiviteten inom den specialiserade gruppen. Att det kan behövas utbildade mottagare och i andra fall en "översättning" för att nå andra grupper tål också att tänkas på. Forskare kan inte möta alla hela tiden. Vi kan inte heller ta kostnaden för vad andra grupper i samhället borde gjort i termer av sitt eget lärande. Men det här är andra och svårare frågor som kanske hänger ihop med ett kunskapsmässigt race-to-the-bottom där allt färre tar sig (eller ges) allt mindre tid till läsning och reflektion.

    2015.11.06

  • Håkan Lennerstad

    Jag tycker universiteten bör anställa journalister (eller kanske författare eller copywriters), som har kontakt med forskare. En journalist får skriva om en artikel så den blir läsbar för flera. Forskaren ger feedback så allt som står är korrekt och inte missvisande, och tillbaka igen. Till båda är nöjda.Journalisterna hittar så småningom några forskare de samarbetar bra med. De lär sig hur forskare tänker, samtidigt som forskarna lär sig om presentation för en större publik - vad som väcker nyfikenhet.Något händer om olika kompetenser börjar samarbeta regelbundet!

    2015.11.06

  • Birgita Klepke

    Mycket intressant text som sätter inte bara fingret - utan hela handen - på ett stort problem. I vår bok Skriv populärvetenskapligt (Liber 2014) delar forskare och experter som Pär Holmgren, Åsa Nilsonne, Ulf Ellervik och Maja Hagerman med sig av sina bästa råd för att skriva begripligt om forskning. Från media tipsar chefredaktörerna Patrik Hadenius (Forskning & Framsteg f fl) och Susanna Baltscheffsky (Ny Teknik fl) om hur de resonerar inför en publicering. Läs och inspireras - ett utdrag hittar du här http://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789147114399/partner/smakprov

    2015.11.06

  • Lars Mouwitz

    Jag kan delvis hålla med Sverker Molanders invändningar. Samtidigt målar han upp en bild av en friare skriving som vore den kreativ, subjektiv och bristfällig vad gäller saklighet. Men det är kanske inte det som artikeln handlar om, se till exempel det som Susanne Pelger säger: skriv inte i passivform, ersätt inte verb med substantiv och skriv "jag" när så passar. Forskning är ju en process och det finns alltid aktörer som forskar. Detta är ju forskningens villkor, varför dölja det med en skenbar objektivitet? Som om forskning bedrev sig själv.Jag tycker att det finns två intressanta poänger i texten. Den ena är skrivandet SOM forskning, en viktig del av analys- och reflektionsarbetet. Den andra är att om människan, samhället och kulturen är forskningsobjektet, så påverkas detta objekt av forskningens resultat (om det når fram).Sedan är ju den populärvetenskapliga aspekten självklart viktig, dvs skrivande OM forskning, men för att det ska bli bra krävs att skribenten är mycket väl insatt i sakfrågorna.

    2015.11.06

  • Karin Brunsson

    Problemet är väl också att studenterna väldigt tidigt (redan under gymnasiet?) får lära sig att följa "uppsatsmallen" - och att många lärare nog tycker att det är bekvämt att inte behöva läsa hela texter.Mycket vore vunnet om akademiker åtminstone skrev rubriker och inte bara överskrifter. "Inledning" (introduction) är t.ex. ett intetsägande och föga intresseväckande sätt att skapa läslust - ändå börjar de allra flesta uppsatser och akademiska artiklar så. Jfr "Boring academic presentations" på karinbrunsson.com

    2015.11.08

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter