Alla tiders forskningsproppar 

2015-10-27

Nästa höst är det dags för en ny forskningsproposition, men redan i veckan gör forskarvärldens aktörer sina inspel till regeringen. Den nya propositionen väntas få en nära koppling till både innovation och utbildning. Trenderna kommer och går – även inom forskningspolitiken. Curie har tittat närmare på alla tiders forskningspropositioner.

Sedan 1970-talet har det svenska forskarsamhället förändrats dramatiskt. År 1977 fanns det tio lärosäten med forskarutbildning – sex universitet och fyra fackhögskolor. Idag finns det 36 lärosäten med staten som huvudman, varav 24 med forskarutbildning.

Under samma period har också forskningspropositionerna växt fram och blivit något självklart. Den första riktiga forskningspolitiska propositionen kom 1982, som ett resultat av forskningsrådsutredningen i början av 1970-talet. Utredningen beställdes av regeringen Palme 1972. Syftet var att förstärka riksdagens insyn i forskningsverksamheten, underlätta prioritering och dimensionering av forskningen och stimulera den tvärvetenskapliga forskningen.

– Det viktigaste utfallet av forskningsrådsutredningen, med den vackert klingande förkortningen FRU, var att vi fick forskningspropositionerna, säger Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

Den första delen av FRU kom 1975 och låg bakom sammanslagningen av de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsråden till ett råd, HSFR. Ävenforskningsrådsnämnden, FRN, kom till som ett resultat av FRU. Syftet med dessa råd var att koordinera forskningsinsatserna långsiktigt och främja tvärvetenskapen.

Den andra delen av FRU kom 1977, och intentionen med den var att på allvar skapa en plan för en samlad långsiktig forskningspolitik i Sverige.

Regeringens FoU-program

Strax därpå, 1979, kom den proposition som föreslog att varje regering skulle lägga fram en principproposition om den samlade FoU-politiken en gång per mandatperiod för riksdagen, ett slags regeringens FoU-program över en femårsperiod.

Princippropositionerna skulle även ta upp forskningspolitiska frågor, redogöra för anslagsutvecklingen inom olika områden, redovisa FoU-arbetets omfång och inriktning samt göra jämförbara och motiverade prioriteringar av viktigare forskningsområden.

Tanken var alltså att öka koordineringen av olika forskningsinsatser, och ha några få tydliga mål. Man ville ta ett samlat ansvar för svensk forskningspolitik, förklarar Mats Benner.

– Men man ville undvika ett särskilt forskningsministerium, som skulle riskera att bli ett ”fint” men marginaliserat ministerium utan tyngd. Istället skulle forskningen hållas ihop med utbildningen så det inte blev så uppsplittrat.

Det var en motreaktion mot ”sektoriseringen” på 1960- och 70-talen, menar Mats Benner.

– Då hade det forskats inom en mängd delområden, som energi, bostad och arbetsmiljö, där handläggare på olika myndigheter kunde beställa forskning, utan att alltid ta hänsyn till villkoren för forskarna vid universiteten. Man hade, hävdade kritikerna, blivit så fokuserad på resultaten att forskningens kvalitet glömdes bort.

Nio forskningspropositioner

Sedan dess har nio forskningspropositioner presenterats: 1982, 1986, 1989, 1992, 1996, 2000, 2004, 2008 och den senaste 2012. (Se hela listan här intill). Regeringar från båda blocken har varit rörande överens om det tydliga sambandet mellan framgångsrik forskning och tillväxten i ett land.

Sverige ska vara en stark forskningsnation! Det är ett mantra som alla forskningsministrar upprepat sedan 1990-talet – oavsett partitillhörighet.

En skillnad är dock att socialdemokratiska regeringar i större utsträckning låtit anslag gå via forskningsråden, medan borgerliga regeringar i större utsträckning kanaliserat forskningsmedel genom direkta fakultetsanslag. Något som universitetskansler Harriet Wallberg noterade 2012 (då rektor för KI) i en analys av de tidigare forskningspropparna i antologin Med Sverige på läktaren? (Svenskt Näringsliv, SNS).

Samhällstrender och modeord

Varje regering vill förstås gärna sätta sin egen prägel på forskningspropositionen, men framför allt har olika samhällstrender återspeglats. Det märks inte minst på vilka ord som används i forskningspropositionerna. I en jämförelse som Curie gjort förekommer ord som ”kvalitet”, ”samverkan” och ”internationell” många gånger i alla propositionerna, från 1992 och framåt.

Andra ord är uppenbara modeord, som speglar en trend både i samhället i stort och i forskningspolitiken. ”Innovation” nämndes 171 gånger i den senaste forskningspropositionen, Forskning och innovation (2012), som ju till och med hade ordet i sin titel – liksom propositionen dessförinnan, Ett lyft för forskning och innovation (2008), där ordet nämndes 111 gånger.

Det var ett rejält uppsving jämfört med den föregående, Forskning för ett bättre liv (2004), där ordet innovation bara nämndes 28 gånger. Och i propositionerna 2000, 1996 och 1992 nämndes det bara två-tre gånger.

Även ordet ”nyttiggörande” har förekommit flitigt i de båda senaste forskningspropositionerna. ”Hållbar” är ett annat trendord som hade sin topp 2004, liksom ordkombinationen ”starka forskningsmiljöer”.

Från 80-talet och framåt

Tittar man närmare på innehållet så fanns det under 1980-talet två tydliga teman i forskningspropositionerna: Att stärka den statliga finansieringen till universiteten och att göra stora satsningar inom industriområden där Sverige redan var framgångsrikt.

Under 1990-talet expanderade de små och medelstora högskolorna kraftigt, trots finanskris. I den borgerliga propositionen Forskning för kunskap och framsteg (1992) infördes forskarskolor för att fördubbla antalet doktorsexamina. Pengar från de avvecklade löntagarfonderna användes till nya forskningsstiftelser, som Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, och Miljöstrategiska stiftelsen Mistra.

– Carl Thams proposition Forskning och samhälle (1996) var mer klassiskt socialdemokratisk, med regional utjämning, jämlikhet och rättvisa, som en motbild till Per Unckels 1992 som var mer framtidsorienterad, säger Mats Benner.

Under 00-talet gjordes de största satsningarna någonsin på svensk forskning. Under detta årtionde nästan fördubblades de statliga FoU-medlen, från knappt 18 miljarder till drygt 33 miljarder, vilket var närmare fyra procent av hela stadsbudgeten.

Samtidigt sjösattes 2001 den nya myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering då Vetenskapsrådet, Fas (idag Forte), Formas och Vinnova bildades. Syftet var att kraftsamla och göra forskningen mer gränsöverskridande, med målet att uppnå en framgångsrik och konkurrenskraftig svensk forskning i världsklass.

Med Ett lyft för forskning och innovation (2008) ökade basanslaget, och en del av ökningen konkurrensutsattes.

Olika styrmedel

Mats Benner påpekar att forskningspolitiken byggt på olika styrmedel parallellt.

– Strategiska val från statens sida är en sak, studenternas fria val av studieämnen en annan. Det kan innebära att där det finns pengar saknas forskare och tvärtom. När man expanderar ett forskningsfält måste utbildningen följa med.

Han menar dock att det idag finns en bred konsensus om att det behövs en balans mellan starka universitetsinstitutioner och starka forskningsprogram som staten eller forskningsråden står bakom.

– Det behövs en bättre matchning mellan basanslag och externa medel, byggd på samlade idéer om hur olika anslagsströmmar kan förenas i tjänster, utbildningsprogram och forskningsteman. Därför behövs en nationell plan för Sverige som kunskapsnation, en plan för hur vi bäst ska utnyttja de resurser och den kompetens som finns.

Blir en långsiktig proposition

Mats Benner sitter med i den forskningsberedning som forskningsministern utsåg i våras för att diskutera de forskningspolitiska prioriteringar som regeringen kommer att göra i den kommande forskningspropositionen.

– Att det blir en långsiktig proposition med överlapp mot utbildning och innovation i nästa forskningsproposition är ingen hemlighet.

Med tanke på den kraftigt ökade FoU-budgeten i de senaste forskningspropositionerna, tror han inte att det bli så mycket mer pengar denna gång. Nu gäller det snarare att på ett smart sätt använda befintlig konkurrenskraft och kompetens på universiteten, i kombination med den strategiska överblick som finns hos forskningsråden.

– Jag skulle önska mig utmejslade idéer om villkoren för banbrytande forskning som kan komma samhället till del, idéer som i sin tur kan kopplas till tydliga mål och ambitioner, både forskningsmässigt och vad gäller villkoren vid lärosätena i övrigt, till exempel för rekrytering och utbildningsplanering.

Läs också i Curie: Forskningsproppen: Så tas den fram

Text: Eva Barkeman