Karriärsystemet och förmågan att rekrytera de bästa talangerna spelar en central roll för svensk forsknings kvalitet, menar Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström.

Nu måste vi få till bättre karriärvägar

English 2015-09-15

En absolut majoritet av de yngre forskare som anställs på svenska lärosäten ska ha en meriteringsanställning och detta inom fem år efter doktorsexamen. Flera av de rekommendationer Vetenskapsrådet nu ger regeringen inför arbetet med forskningspropositionen rör karriärvägar. Att förbättra dem är en av de viktigaste frågorna för svensk forskning, menar generaldirektör Sven Stafström.

Unga forskares möjligheter att utvecklas är tätt sammanvävda med jämställdhet, internationell och nationell rörlighet och vetenskaplig kvalitet. För många av dagens unga forskare har osäkerhet och tillfälliga anställningar blivit vardag. Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström beskriver situationen som ohållbar.

– Om inte forskarkarriären uppfattas som attraktiv kommer allt fler begåvningar att välja bort den. Då tappar svensk forskning sin internationella konkurrenskraft. Särskilt viktigt är det att unga lovande forskare får möjlighet att etablera sig och utveckla självständig forskning. Det är ju de som är forskningens framtid.

Forskningens framtid är också samlingsnamnet på en rad studier som Vetenskapsrådet gjort och som ligger till grund för de rekommendationer myndigheten nu ger regeringen i sin rapport Vägval för framtidens forskningssystem.

Meriteringsanställningar bör ersätta visstidsanställningar

En av studierna handlar om karriärvägar. Den visar, som Curie tidigare skrivit om, att andelen unga forskare som har en meriteringsanställning som forskarassistent eller biträdande lektor har minskat kraftigt på senare år. Och att de som ändå lyckas få en meriteringsanställning får den allt senare. Vägen dit går ofta via en rad korta tidsbegränsade anställningar, och när dessa tjänster tillsätts äger sällan någon formaliserad prövning av meriter rum.

– Det innebär att en forskare kan befinna sig i forskningssystemet genom tillfälliga och korta projektanställningar under flera år utan att den granskning görs som avgör om forskaren har förutsättningar att bedriva en karriär inom akademin, säger Sven Stafström.

I Vägval för framtidens forskningssystem argumenterar Vetenskapsrådet för att den meriteringsanställning som infördes i högskoleförordningen 2012 borde användas i betydligt högre utsträckning än idag. Bara de som disputerat för högst fem år sedan ska komma ifråga för den. Man bör också utreda om anställningstiden kan förlängas för att, i god tid innan anställningen går ut, pröva om den anställda uppfyller kraven för att bli tillsvidareanställd.

Karriärvägarna får betydelse för kvaliteten

Karriärsystemet och förmågan att rekrytera de bästa talangerna spelar en central roll för svensk forsknings kvalitet, konstaterar Sven Stafström.

Genom att använda sig av tydliga och transparenta processer för rekrytering och befordringar, med öppna utlysningar och formaliserade rutiner, kan lärosätena främja kvalitet och rörlighet, betonar han.

– I ett väl fungerande karriärsystem är rekrytering inte bara en fråga för enskilda forskningsgrupper utan en strategisk fråga som hanteras på fakultetsnivå. På så vis kan ett lärosäte aktivt leta efter specifika kompetenser för att komplettera och utveckla sin utbildnings- och forskningsprofil.

Därmed ökar chanserna för att forskare från andra lärosäten anställs. Rekryteringen bör också konkret bidra till jämställdheten på lärosätet. Här spelar formaliserade rutiner en viktig roll, framhåller Sven Stafström.

– De gör det lättare att fokusera på de kvalitetsaspekter man vill åt. De observationer vi gjort vid fördelning av forskningsstöd på Vetenskapsrådet visar att jämställdheten ökar då bedömningsprocessen formaliseras, medan informella strukturer eller outtalade bedömningskriterier har motsatt effekt.

Stärk skickliga forskares möjlighet att bedriva forskning

Sven Stafström tycker att det är olyckligt att de stora ökningar av anslagen som lärosätena fått på senare tid i så stor utsträckning har använts för att anställa nya forskare. Det har inneburit minskade resurser per forskare/lärare, räknat i fast penningvärde. Något som påverkar forskningens kvalitet och gör den mindre nyskapande.

– Istället bör mer resurser läggas på de forskare och lärare som redan finns i systemet. Det leder sannolikt till att antalet forskare och forskande lärare minskar.

Ändamålsenliga former för rekrytering och anställning och tillräckligt med forskningstid, stödresurser och infrastruktur skapar en attraktiv miljö och främjar originalitet, risktagande och långsiktighet. På så vis kan lärosätena stärka skickliga forskares och lärares möjlighet att bedriva forskning, menar Sven Stafström.

Fler postdokbidrag behövs

I sina rekommendationer till regeringen lyfter Vetenskapsrådet fram vikten av internationell postdok. Fler nydisputerade borde få möjlighet att bredda sin forskningsinriktning i en ny miljö i ett annat land – för att skapa ett internationellt nätverk och bli mer självständiga. Även för dem som inte fortsätter vid akademien är den internationella vistelsen värdefull. Därför behöver antalet bidrag till internationell postdok vara högre än antalet bidrag som delas ut senare i karriären.

Dessutom förordar Vetenskapsrådet mer resurser till framstående yngre forskare efter postdoktortiden – det talas om en etableringsfas och en konsolideringsfas på 2–7 respektive 8–12 år efter doktorsexamen.

– Dessa medel bör fördelas i nationell konkurrens, vilket kan stå i konflikt med lärosätenas egna strategiska rekryteringar av unga forskare. Därför behövs en dialog mellan Vetenskapsrådet och lärosätena om vilka som ska kunna söka de nya karriärstöden. Kanske bör det vara ett krav att de som söker medlen ska vara anställda vid ett svenskt lärosäte?

Text: Ragnhild Romanus
Foto: Anders Norderman

5 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Arne Elofsson

    Massa bra tankar, men egentligen inga lösningar. Problemet är att de enda som kan garantera permanenta tjänster (oberoende om de är som forskare eller professorer) är universiteten med sina basanslag.* Så för att ge fler permanenta tjänster så måste basanslagen öka.* För att ge de bästa forskarna långsiktiga villkor så behöver basanslagen öka (eller antalet tjänster minska)* Om alla unga forskare som redan idag får stora anslag skall anställas permanent så behöver basanslagen öka.* Att permanentanställa teknisk personal kräver ökade basanslag.Så vi sitter i en sits där vi antingen utbildar doktorander/postdocs för jobb utanför akademin eller så måste vi ha en ständig exponentiell tillväxt av basanslagen.Så egentligen är den stora frågan hur kan vi göra doktorander/postdocs mer attraktiva för industrin.

    2015.09.18

  • Martin Rundkvist

    "Det innebär att en forskare kan befinna sig i forskningssystemet genom tillfälliga och korta projektanställningar under flera år utan att den granskning görs som avgör om forskaren har förutsättningar att bedriva en karriär inom akademin, säger Sven Stafström."Huruvida en person anses ha förutsättningar att bedriva en karriär inom akademin är i praktiken en fråga om dennes kontakter, inte om dennes mätbara egenskaper. Folk får korta anställningar av sina fastanställda kompisar, utan formaliserad prövning, och sedan räknas dessa korta anställningar som meriter när en fast tjänst skall tillsättas. Stafström har rätt i att bedömningsprocesserna behöver formaliseras.

    2015.09.18

  • Ingvar Ferby

    "Kanske bör det vara ett krav att de som söker medlen ska vara anställda vid ett svenskt lärosäte?" Hur rimmar denna tanke med ambitionen att lyfta svensk forsknings konkurrenskraft genom rekrytering av de bästa forskarna vare sig de befinner sig i Sverige eller någon annanstans? Är inte vår oförmåga att göra just detta är en bidragande faktor till att vår ställning internationellt förefaller nedåtgående.

    2015.09.18

  • Carolina Ellberg

    "I sina rekommendationer till regeringen lyfter Vetenskapsrådet fram vikten av internationell postdok. Fler nydisputerade borde få möjlighet att bredda sin forskningsinriktning i en ny miljö i ett annat land – för att skapa ett internationellt nätverk och bli mer självständiga." Jag kan hålla med om att det är utmärkt att en andel av de nydisputerade gör sin postdok-tjänstgöring utomlands, men varför är det så viktigt att alla ska göra det? Varför förutsetts det att när man är nydisputerad så kan man riva upp ev. partner och barn och flytta utomlands. Det kan ju vara ett alternativ för vissa, men kanske inte för alla, då man är två i ett hushåll som har karriärer. Det kanske passar bättre att göra tjänstgöring utomlands under en senare period i karriären? Är andemeningen med att alla ska göra en postdok utomlands att vi i Sverige inte kan erbjuda en bra postdok-utbildning? Kan man inte också premiera de som startar större, mer långsiktiga projekt hemmavid? Är det inte möjligt att bygga nätverk genom t.ex. utlandsbaserade, kortare, kurser, konferenser osv? Det är självklart att en utlandsvistelse är mycket bra, men är det den enda vägen för våra postdoks?

    2015.09.19

  • Lars Hellström

    Jag tycker mig ana en övertro på formella systems förmåga att bedöma forskares framtida förutsättningar. Dels går dessa system i praktiken bra att manipulera (genom att välja vilka som skall göra bedömningarna). Dels verkar det finnas samma tänk om att "man måste elitsatsa" som idag visar sig inte fungera inom barn- och ungdomsidrott.I ett system med stark betoning på att i förväntad takt trava på längs utstakade karriärvägar så blir det lätt viktigare vilken handledare du hade (och att vederbörande såg till att tidigt skola dig i att följa karriärvägen) än hur pass nyskapande den forskning du bedriver är. Nog kan ett sådant system användas för att producera välpolerade råds- och akademiledamöter, men om någon om 30 år kommer att bry sig om vad dessa gjorde är en helt annan fråga.

    2015.09.19

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter