Så togs temperaturen på forskningen

2015-06-11

2015-06-11Mer än hundra forskare runt om i landet har bidragit till  sju översikter om svensk forskning. Översikterna ingår i Vetenskapsrådets underlag till forskningspropositionen. Curie har tittat närmare på hur de kom till.

Hösten 2016 planerar regeringen att presentera en ny forskningsproposition. Inför den ska de statliga forskningsfinansiärerna komma med underlag till regeringens forskningspolitik för de kommande tio åren. Senast den 25 oktober 2015 ska dessa lämnas till regeringen.

Arbetet med att ta fram dem är en lång process. För Vetenskapsrådet inleddes den redan våren 2014. Då engagerades sammanlagt mer än hundra forskare för att kartlägga nuläget och ge en prognos för forskningens framtidsutsikter de närmaste 5–10 åren.

– Var och en fick i uppgift att beskriva styrkor och svagheter, trender, utvecklingspotential och behov av infrastruktur inom sitt specifika fält. Till sin hjälp hade de statistik som myndighetens avdelning för forskningspolitik tagit fram, berättar Lars Kloo, huvudsekreterare för naturvetenskap och teknikvetenskap vid Vetenskapsrådet.

Hela forskarsamhället kunde ta del av lägesbeskrivningarna på Vetenskapsrådets webbplats och lämna synpunkter. Sedan bearbetades materialet av myndighetens ämnesråd, råd och kommittéer. De skrev sammanfattningar, gjorde analyser och föreslog olika åtgärder för att komma tillrätta med problem som nämnts i lägesbeskrivningarna. Slutliga versioner av de sju översikterna publicerades på webbplatsen i februari 2015.

Stor samstämmighet om problemen

I översikterna kartläggs forskningens infrastruktur respektive forskning inom naturvetenskap och teknikvetenskap, medicin och hälsa, humaniora och samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap, utvecklingsforskning och konstnärlig forskning.

Översikten om medicin och hälsa är indelad i 24 områden som med ett par undantag är kopplade till människans organsystem. Jan-Ingvar Jönsson är professor vid Linköpings universitet och ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin och hälsa. Han var med i den arbetsgrupp som organiserade arbetet.

– Vi vände oss till ledande och erfarna forskare som vi ansåg hade en bra överblick. De flesta vi tillfrågade om att skriva hade tidigare granskat ansökningar i ämnesrådets beredningsgrupper. Nästan alla tackade ja, berättar Jan-Ingvar Jönsson.

Skribenterna fick ungefär två månader på sig. I anvisningarna uppmanades de att skicka texterna på remiss till kolleger inom fältet.

– En del var jätteambitiösa och tog kontakt med 10–20 kolleger!

Bra förankringsprocess

Ämnesrådets arbetsgrupp skickade sedan texterna på ytterligare remissrundor. Synpunkter som kommit i webbforum och på den hearing som hölls med dekaner respektive Junior faculty vid de medicinska fakulteterna inkorporerades och texterna bearbetades i flera omgångar.

– Det går inte att undvika en viss subjektivitet i sådana här beskrivningar, men vi ville göra allt för att minska den. Jag tycker att vi hade en bra förankringsprocess. Samtidigt innebar den att en del texter ändrades ganska mycket under resans gång. Men vi hade varit tydliga från början med att texterna skulle komma att behandlas på detta sätt.

I skribenternas uppdrag ingick också att belysa generella problem inom medicinsk forskning. Här påtalade mer eller mindre alla behovet av mer stöd till forskning genom fria projektbidrag.

– Att samstämmigheten var så stor hade vi nog inte riktigt väntat oss. Men problemen de lyfte fram är samma problem som vi i ämnesrådet ser. Nu fick vi bekräftat att detta är uppfattningar som delas av många.

Svårt att jämföra

Jan-Ingvar Jönsson ser översikterna som en värdefull bas i ämnesrådets fortsatta strategiska arbete med att stödja forskning om medicin och hälsa. Särskilt de generella iakttagelserna är viktiga underlag. Knepigare är det när man kommer ner på de olika subdisciplinerna menar han.

– Det är svårt att jämföra så många olika områden, att väga styrkor och svagheter mellan dem och utifrån det ta ställning till hur man bör prioritera.

Han funderar också på om ett annat upplägg kunde ha underlättat. Kanske gjorde indelningen i så många områden det onödigt svårt?

­– Men om vi hade valt färre och större underområden skulle det ställt ännu större krav på skribenterna, krävt än mer förankring och tagit längre tid.

När det gäller kartläggningarna av enskilda områden kan han känna en oro inför att de ska användas på fel sätt.

– Om de används som underlag för strategiska beslut kring finansiering måste en dialog föras med oss på ämnesrådet. Taget ur sitt sammanhang går där säkert att hitta grunder för att prioritera vissa områden framför andra. Men har man den större bilden är de prioriteringarna kanske inte alls självklara.

Stort ansvar

Ämnesöversikten om humaniora och samhällsvetenskap är indelad i 32 områden. En av skribenterna är Maria Ågren, professor i historia vid Uppsala universitet. Hon beskriver uppdraget som ett stort ansvar. Hennes sätt att ta sig an det var att gå igenom program för konferenser inom det historiska fältet som nyligen ägt rum samt intervjua kolleger som forskar kring 1900-talshistoria respektive perioderna före medeltiden.

– Min egen forskning rör tiden däremellan och det var bara den tidsperioden jag tyckte mig ha tillräcklig koll på. Det går inte att som enskild person överblicka en så här omfattande disciplin med så många specialområden.

Fann samma trender

Samtalen med kollegerna var väldigt intressanta och många gånger överraskande, berättar Maria Ågren:

– Vi fann samma trender. En del observationer som jag trodde bara gällde forskningen inom mitt tidsspann visade sig gälla även för de andras.

Det finns en viss flockmentalitet, konstaterar hon. På ytan kan det se ut som om spännvidden på forskningen är stor, med många olika empiriska frågeställningar. Men det teoretiska perspektivet är väldigt likt, alla har samma fokus och utgångpunkter.

– Ett exempel är att den metodologiska diskussionen inte är så uttalad som på 60- och 70-talen. Det anses mossigt att prata metoder nu.

Gav viktiga insikter

Uppgiften gav henne viktiga insikter, bland annat fick hon anledning att reflektera över sitt eget behov av ett nationellt perspektiv.

– Jag har många internationella kontakter och plötsligt blev jag osäker: Är det forskningen inom mitt eget kontaktnät jag beskriver, snarare än den som bedrivs i Sverige inom det historiska fältet? Visst är det bra att historisk forskning blivit så internationell. Samtidigt förutsätter diskussionen om vad som är bra historisk forskning kunskap om de nationella källor vi historiker är beroende av. Om svenska historiker inte pratar med varandra om metodfrågor kan något gå förlorat.

Arbetet väckte frågor hon oftare borde tänka på, menar Maria Ågren. Det är så lätt att tappa överblicken och gå in alltför snävt i sin egen forskning. Dock vill hon understryka att hennes lägesbeskrivning inte bör uppfattas som heltäckande.

– Om någon uppfattar den så kan det bli problematiskt. I den mån en heltäckande beskrivning överhuvudtaget är möjlig skulle den krävt sex månaders tjänstledighet att ta fram.

Hjälp att prioritera

Översikterna ingår inte bara i det kunskapsunderlag som Vetenskapsrådet bistår regeringen med inför forskningspropositionen. Sammanställningar är också viktiga underlag för prioriteringar i Vetenskapsrådets egna ämnesråd, råd och kommittéer, framhåller Lars Kloo.

– Den bild de tecknar av nuläge och framtida behov inom forskningen kan också vara ett värdefullt referensmaterial för andra forskningsfinansiärer och även lärosäten. Översikterna är resultatet av stora insatser från det svenska forskarsamhället. Det ger dem tyngd.

Text: Ragnhild Romanus
Foto: Matton