Oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade i Mexikanska golfen 2010. Efter explosionen deltog forskare frivilligt i arbetet med att bestämma hastigheten på utflödet från källan. Företaget BP begärde då ut mer än 3000 mejl från forskarna, inklusive personlig korrespondens, med hänvisning till att man ville verifiera forskarnas resultat.

Företag begär ut forskares e-post

2015-05-11

I USA har offentlighetslagstiftning tvingat allt fler forskare att på begäran lämna ut mejl och annan korrespondens. Om det är ett problem eller inte och vad det betyder för forskningen råder det delade meningar om.

Räknas din e-post som allmän handling? Med stöd i offentlighetslagstiftning begär företag och organisationer allt oftare ut dokument och material från universiteten. Forskare och institutioner krävs inte bara på data och analys, utan även på handlingar som e-post och mötesprotokoll.

– Ingen hade kunnat drömma om att våra offentlighetsprinciper skulle komma att användas för att trakassera enskilda forskare, säger Michael Halpern, programansvarig på den amerikanska ideella organisationen Union for Concerned Scientists. 

Han är även författare till rapporten Freedom to Bully: How Laws Intended to Free Information Are Used to Harass Researchers (2015).

Enligt rapporten kommer två tredjedelar av alla förfrågningar till amerikanska universitet från kommersiella företag. Som exempel nämns bland annat tobaksföretag och oljeindustrin. Syftet är inte sällan att begrava inflytelserika forskare i månader av administration och juridiska processer, förhindra att studier görs och smutskasta relevant forskning.

Uppmärksammade fall

I rapporten beskrivs bland annat det uppmärksammade fallet med klimatforskaren Michael Mann. Han var år 2009 verksam vid University of Virginia och fick delar av sin e-post ofrivilligt publicerad i samband med det så kallade Climategate, då hackare läckte tusentals e-postmeddelanden från University of East Anglia Climate Research Unit.

Saken fick ett komplicerat rättsligt efterspel, av Mann beskrivet som en smutskastningskampanj för att avleda allmänheten från allvaret i klimatfrågan. Michael Mann föreläser och har skrivit om sina erfarenheter i boken The Hockey Stick and the Climate Wars: Dispatches from the Front Lines.

Ett annat fall rör historikern William Cronon, som år 2011 uppmanades offentliggöra sin e-post. Bakom förfrågan stod det republikanska partiet i Wisconsin. Cronon hade skrivit omfattande och kritiskt om kollektivavtal, ett kontroversiellt ämne i delstaten. I samma seans sökte en industrinära organisation också få ta del av e-postkorrespondens från tre andra historiker.

Fallen fungerade som en väckarklocka och akademikerna fick stort offentligt stöd, exempelvis kallade American Association of University professorsförfrågningarna en ”attack” mot den akademiska friheten. Efter rättslig prövning offentliggjordes ett antal av Cronons e-postmeddelanden.

Olika lagar och tolkningar

Problemet berör de lärosäten som helt eller delvis finansieras med offentliga medel, privata institut lyder under andra regler. Därtill skiljer sig lagstiftningen också åt mellan delstaterna och enskilda universitet tolkar lagarna olika.

Situationen är därför svår att överblicka. En nyanserad diskussion om problematiken är svår att få till, eftersom allmänheten intuitivt upplever öppenhet som något positivt.

– Men forskare måste ha möjlighet att ställa relevanta, ibland obekväma frågor. De måste också kunna tala öppet med varandra utan att fundera över om samtalen kommer användas emot dem. Om akademiker tystnar av rädsla för repressalier kommer forskningen bli sämre och i det långa loppet är det något du och jag får lida för.

Krav på öppenhet bör därför företrädesvis handla om finansiering av forskning, inte nödvändigtvis hela forskningsprocessen, menar Michael Halpern.

Brister i universitetens rutiner

Av en delvis annan uppfattning är den amerikanska biträdande professorn i journalistik och experten på öppenhetslagstiftning David Cuillier, chef för journalistprogrammet vid University of Arizona samt tidigare ordförande för organisationen Society for Professional Journalists.

Enligt Cuillier är det inte lagstiftningen som brister, utan snarare universitetens rutiner och att e-post hanteras slapphänt. Han ser inget behov av inskränkningar av dagens regelverk, de undantag som finns idag räcker väl. USA skulle snarare vara betjänt av mer transparens, eftersom det skapar förtroende.

– Visst är det tråkigt att det finns företag och individer som missbrukar lagstiftningen. Men inget system är perfekt.

Alternativet är ett större inslag av hemlighetsmakeri och det är inte acceptabelt, enligt David Cuillier, som framhåller de skandinaviska länderna som föredömen. Istället är det forskarna som behöver tuffa till sig, menar han.

– Den som forskar fram ny, spännande kunskap måste visa mod och helt enkelt stå upp för sig själv och sin kunskap. Man får tåla några tacklingar, sådana är spelets regler.

David Cuillier har själv fått krav på sig om att lämna ut både e-post och forskningsdata. Men, det har inte orsakat honom särskilt mycket bekymmer, eftersom han tycker sig hålla en städad ton i skrift och undviker att mejla om allt för kontroversiella frågor. Inte heller tycker han att det är särskilt upprörande.

– Vi är finansierade av och är till för allmänheten. Kraven på genomskinlighet är i det ljuset helt berättigade.

Känner inte igen fenomenet

Mathias Klang är gästforskare vid University of Pennsylvania och undersöker bland annat hur teknik och tekniklagstiftning påverkar människor. Den typ av trakasserier som beskrivs i rapporten från Union of Concerned Scientists är inget han känner igen från Sverige. Men inte heller finns det någon generell medvetenhet om att ”min forskning” tillhör allmänheten.

– Jag tror inte att svenska forskare tänker på att mycket av det som skrivs i tjänsten faktiskt är offentligt. Det lagras, arkiveras och kan begäras ut. Vi är statliga tjänstemän, universitet och högskolor är myndigheter. Du har rätt att gallra bland dina mejl, men principiellt ska de vara tillgänglig för allmänheten. Att inte fler svenska forskare tvingats lämna ut forskning och e-post är nog mest en kulturfråga, tror han.

En större medvetenhet bland svenska forskare skulle kanske leda till alternativa former för kommunikation: färre mejl och fler telefonsamtal, möten över kaffe snarare än med dagordning. Att stänga e-post för all extern granskning tror Mathias Klang inte på, det är ett alltför viktigt kommunikationsmedel och helt enkelt något som både svenska och amerikanska forskare får lära sig att leva med. Hur skulle han själv klara en granskning?

– Klart att den som vill sätta dit mig för någonting säkert skulle kunna hitta något olämpligt i tio års samlad korrespondens. Handen på hjärtat, vem kan försvara varje ord i vartenda mejl?

Text: Anne Brynolf
Foto: Reuters

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Sven-Olof Collin

    Det ryktas .... att det finns lärare som har tre konton. Universitetskontot, som domineras av order från administrationen och ursäkter från läraren att den inte klarade att fylla i Primula.. Ett tämligen spritt privat konto, för kollegor och studenter som vill meddela sig utanför offentligheten, t ex informera om kollegors plagiat. Och ett tredje, privat konto som blott få, väl utvalda känner till.

    2015.05.13

  • Stefan Eriksson

    Jag undrar om det är så...Om man meddelar en person i egenskap av anställd så blir det offentligt, även om det sker på ett privat konto. Ett inkommet ärende är ett inkommet ärende, hur än kontakten tas, är mitt intryck av detta.Stämmer det?

    2015.05.13

  • Lars Hellström

    Att man kan ha två eller tre epostkonton är nog ingen ovanlighet, och snarast en naturlig konsekvens av hur näringslivets epostkultur har börjat påverka offentlig förvaltning och därmed också den akademiska sfären.För en forskare är epostadressen ett slags identitet: Epostadressen såsom utskriven i vetenskapliga publikationer är den naturliga kontaktvägen för en kollega som behöver kontakta en med anledning av vad man har publicerat (ofta för många år sedan). När jag var ung (1990-tal) fick man en adress som doktorand och kunde fortsätta att använda den i åratal efter att man disputerat och flyttat iväg, även om det nog var underförstått att den borde reduceras till en forward till aktuell adress när man väl lyckats etablera sig på något annat lärosäte. Det systemet fungerade! Men sedan något decennium så lutar attityden alltmer mot att din anställningsrelaterade adress upphör att existera en kort tid efter att din anställning har tagit slut, vilket för unga forskare (med tanke på postdoc-tjänster, foassar, och allt vad det är) är något som man förväntar sig skall hända ett antal gånger under första halvan av karriären, och kanske även senare.Den logiska konsekvensen är att ens anställningsadress inte går att använda för forskningsrelaterade syften, så man behöver skaffa sig en privat adress för allt forskningsrelaterat (utom möjligtvis de efemära aspekterna som att söka finansiering). Den officiella adressen får då förvisso en övervikt av tråkig korrespondens med den lokala administrationen. Och för många kan en ytterligare privat adress för rent familjerelaterade frågor vara helt naturlig.Det ligger inget som helst skumt i det. Men det stämmer nog att även den icke anställningsanknutna adressen för forskning omfattas av offentlighetsprincipens krav på att inkomna handlingar skall vara offentliga.

    2015.05.13

  • Tomas Hellström

    Lärarens upphovsrätt skyddar ’närstående prestationer’ som kan tänkas stödja framtida undervisning eller forskning. Sådant borde alltså inte myndigheten ha rätt att mångfaldiga och viderabefordra, vilket ju krävs vid utlämning. Interna arbetsdokument och minnesanteckningar är inte allmänna handlingar. Vi behöver nog lite domar för att få reda på vad detta innebär i den sk. verkligheten.

    2015.05.13