Allt fler forskare konkurrerar om de meriteringsanställningar som finns inom akademin. Bilden visar Vasaloppet från 2009.

Det är trängsel i karriärsystemet

2015-04-21

Det tar allt längre tid för forskare att få fast anställning inom akademin, enligt en rapport från Vetenskapsrådet. I brist på meriteringsanställningar tvingas fler och fler till olika osäkra tidsbegränsade anställningar.- Sverige behöver ett mer välfungerande, nationellt enhetligt karriärsystem, säger generaldirektören Sven Stafström.

Ungefär en tredjedel av dem som disputerar stannar kvar inom högskolan. I Vetenskapsrådets rapport Karriärstruktur och karriärvägar i högskolan har tre kullar av doktorsexaminerade följts fram till 2012 (1995-96, 2002-03 och 2008-09).

De meriteringsanställningar som finns för forskare och lärare i högskolan är postdoktor på två år, följt av en fyraårig anställning som biträdande lektor eller forskarassistent.

Men idag är karriärvägen fram till fast anställning betydligt längre än sex år för de flesta forskare – och den fyraåriga meriteringsanställningen erhålls allt senare. Ändå finns det idag 60 procent fler lektorer och professorer än 2001.

Allt fler konkurrerar

En orsak till den långsammare karriären är att allt fler konkurrerar om de meriteringsanställningar som finns, och att det därför växt fram en rad osäkra visstidsanställningar. Antalet doktorsexaminerade per år har fördubblats sedan början av 1990-talet.

– Denna ökning har inte mötts av fler meriteringsanställningar för att kvalificera sig. Fler personer anställs inom högskolan, men som ”forskare” och postdoktorer. Det pekar på en uppluckring av det svenska karriärsystemet där många forskare tvingas till flera olika visstidsanställningar efter varandra. Det är trängsel i karriärsystemet, säger Stina Gerdes Barriere, som är analytiker på Vetenskapsrådet och har gjort studien.

En annan orsak till att karriärvägarna luckrats upp är att meriteringsanställningarna (biträdande lektor och forskarassistent) togs bort ur högskoleförordningen i samband med regeringens autonomireform 2011.

Förhoppningen var då att arbetsmarknadens parter själva skulle reglera tjänsterna, men så blev det inte och en ny meriteringsanställning infördes 2012. Denna ger dock inte rätt att bli prövad för tillsvidareanställning, även om lärosätena själva kan välja att göra så (läs mer i faktarutan).

Många visstidsanställningar

De många visstidsanställningarna är ett stort problem, enligt Sveriges universitetslärarförbund, SULF.

– Osäkra tidsbegränsande anställningar, som forskarassistent eller andra typer av visstidsanställningar, påverkar en människas prestationer negativt – särskilt om de kombineras med varandra under lång tid. Folk känner sig utbytbara och mår dåligt. 

Det menar Karin Åmossa som är chefsutredare på SULF. 

– För den som ska välja karriär efter disputationen är det en oöverskådlig snårskog med så många olika anställningsformer inom akademin, vilket gör att många hellre går till andra arbetsgivare där man vet vad som gäller.

Hon vill se en karriärväg där det är tydligt vad som krävs för att gå vidare inom akademin.

– Meriteringstjänster är till för individen som ska meritera sig, och indirekt för lärosätet som kan fånga upp de bästa personerna och utveckla dem till att bli excellenta inom sitt område.

Idag finns det för många i systemet och konkurrensen måste därför komma tidigt i karriären så att folk har en chans att göra något annat vettigt, framhåller hon.

– Det är inte schyst att låta människor gå år efter år på korta vikariat. Man måste tänka på att det är människorna i systemet som skapar kvaliteten i forskning och undervisning.

Råder obalans

Karin Åmossa anser att en del av dagens problem beror på Vetenskapsrådet och andra finansiärer.

– Det finns en tydlig korrelation mellan extern finansiering och visstidsanställningar. Det råder en obalans idag när 60 procent av forskningsfinansieringen på lärosätena utgörs av externa medel och bara 40 procent är basanslag.

Hon menar att det borde vara tvärtom.

– Forskare med mycket externfinansiering blir som småföretagare där den egna gruppen blir viktigast. Man ser sig inte som en del av organisationen och tar inte ansvar för helheten och den långsiktiga strategin. Lärosätet blir bara ett hölje för dem att verka i.

Och omvänt tar inte lärosätet ansvar för dem med extern finansiering eftersom de inte ingår i den långsiktiga planeringen när man inte vet om pengarna ska fortsätta rulla in, fortsätter Karin Åmossa.

Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet håller med om att den externa finansieringen är mer rörlig än basanslagen.

– Vetenskapsrådets medel kan gå till olika ämnen och personer. Om rekryteringen ligger på enskilda forskningsledare blir det ju osäkert och lärosätet vågar inte anställa.

I hennes drömscenario behövs inga andra tidsbegränsade anställningar inom akademin än postdoktor och en tydligt reglerad meriteringsanställning som innebär en möjlighet till fortsatt anställning som lektor eller professor efter bedömning.

Tar frågan på stort allvar

Även Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström tar frågan om karriärvägar på stort allvar:

– Jag tror att de flesta i högskolesverige är eniga om att för många unga forskare är anställda på otrygga premisser och att detta får många forskartalanger, främst inom konkurrensutsatta områden, att välja bort en akademisk karriär, säger han.

Rapporten om karriärvägar är en av flera strukturella analyser från Vetenskapsrådet som ska ligga till grund för underlag till nästkommande forskningsproposition (2017-2027). Till sommaren planerar Vetenskapsrådet att publicera en sammanfattande rapport med bland annat ett förslag för ett nationellt samordnat karriärsystem inom högskolan.

Läs också i Curie: Kvinnor undervisar, män forskar

Text: Eva Barkeman
Foto: Gustav Mårtensson / Aftonbladet / IBL Bildbyrå

10 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Robert Björk

    Väldigt bra att denna fråga tas upp och jag hoppas verkligen att det blir förändringar till kommande proposition. Har själv gått 8 år på visstidsanställningar och förhoppningsvis kan påbörja ett biträdande lektorat till sommaren, vilket då innebär att det är 12 år efter disputation innan man får fast tjänst (om allt går enligt plan). Under de 8 åren som jag gått på visstid, så känner jag att de sista 2 åren verkligen har påverkat min prestation. Dels på grund av att man saknar möjlighet att långsiktigt planera och att man inte vet förrän i November (VR/Formas bidragsbeslut) om man har tjänst efter nyår. En väldigt psykiskt pressande situation dels för arbete, men också familjelivet. Tror också att detta avskräcker många duktiga studenter för att ens börja doktorera, vilket givetvis påverkar svensk forskning negativt.

    2015.04.24

  • T. Ruzgas

    Den här rapporten bör kompletteras med studier om prestationen av de permanent anställda kontra visstidsanställda. Många av oss permanent anställda minskar forskningstiden och ägnar mer tid för att utveckla kurser, att jobba med strategier och kvalitetsfrågor. Risken finns att man minskar egen forskningsprestation och konkurrenskraft inom forskningen. I allmänhet, på grund att fakultetens pengar är begränsade, är det jätte deprimerande att meddela till en duktig forskare att efter två eller fyra år som elit postdoc eller forskare han eller hon får gå oavsett tillbringar han eller hon externa pengar eller inte. Kanske det behövs ett system där permanent anställning skulle kunna avslutas lättare.

    2015.04.24

  • Arne Elofsson

    Förslagen är tyvärr orealistiska i ett universitetsystem som växer mycket snabbare än befolkningen/BNP. Självklart skulle universiteten kunna satsa på att anställa fler "forskare" permanent men då blir det ju färre "professorer".I ett jämviktsystem så kommer varje professor i snitt att utbilda en professor, men eftersom de flesta professorer drar in pengar motsvarande åtminstone 0.5 doktorander/år och jobbar ca 30 år så bör chansen att bli professor (eller någon annan fast anställning) vara ca 1/15. Vilket nog stämmer rätt bra med verkligheten.Problemet är helt enkelt att de som disputerat inte är tillräckligt attraktiva för marknaden så de accepterar att gå kvar på tillfälliga anställningar. Skulle industrin erbjuda dem bra fasta jobb skulle de inte det.PS. Av någon anledning verkar det också vara mer kvinnor som går kvar som forskare. Av de 16 doktorander jag handlett (6 kvinnor och 9 män) så är en (man) lektor, 2 postdocs (en man och en kvinna) 4 forskare inom akademin (alla kvinnor) och 9 (8 män en kvinna inom industrin). mvhArne Elofsson

    2015.04.24

  • Elis Carlström

    Inför en institutspostdoc som alternativ karriärväg. Det skulle ge möjlighet för doktorer som vill göra karriär inom industrin eller vill skapa ett start-up företag en bättre chans. Under en postdoc på ett institut så finns det möjlighet att komplettera den vassa specialkunskapen med en bredare teknisk kunskap. För att kunna tillämpa ny forskning i produkter eller industriella processer så behövs ofta en bredare kunskap och samarbete med personer med andra specialkompetenser än vad som är vanligt inom akademin. På ett institut finns stora möjligheter att bygga upp ett stort kontaktnät mot industrin. Det kan göra det möjligt att hitta en industri som kan ta emot den nya kunskap man kommer med på ett bra sätt. Det här är ett betydligt bättre sätt att skapa innovationer än att nya doktorer får sitt först jobb som timkonsulter inom ett helt annat område än det som doktorsarbetet handlade om. Det ger också den som har idéer för ett start-up företag en chans att med bibehållen finansiering ta de första stegen mot verkliga produkter i en stödjande miljö.

    2015.04.24

  • Martin Jönsson-Niedziolka

    Som Arne Elofson skriver ovan så finns en obalans i systemet med alltför många som går in och alltför få tjänster tillgängliga i slutet. Det är inte nödvändigtvis så att den rätta lösningen på det problemet är att skapa fler tjänster.Antalet forsknings- och undervisningstjänster måste ju baseras på vilket behov och vilken (långsiktig) finansiering som finns, inte på hur många som vill ha tjänster. Att man måste gå igenom alltför många osäkra meriteringssteg innan man kan få en fast tjänst är ett problem. Men samtidigt gäller det att vara ärlig med nya studenter redan från början så de är medvetna om att de flesta inte kommer att göra akademisk karriär. Om doktorander redan tidigt vet vilka odds som gäller kan de börja förbereda sig på alternativa karriärvägar tidigare under utbildningen eller satsa på en akademisk karriär med kunskap om vilken konkurrens som finns.Att därefter se till att de som faktiskt går in i en forskarkarriär får förutsägbara villkor är ytterligare ett viktigt steg. Det kommer alltid vara färre och färre som går vidare ju högre upp man når, men att tydliggöra vilka krav som gäller gör livet lättare både för dem som går vidare och dem som trillar ur.

    2015.04.24

  • Åsa Fex Svenningsen

    Jag blir så ledsen. Så här har det varit under hela min karriär. Det vill säga seda jag kom tillbaka från min postdoc 2003. Jag var en av dem som arbetade aktivt för att göra något åt problemet via Junior faculty organisationerna på flera av universiteten. Det fanns en utredning som hette karriär för kvalitet där man hade jättebra och kloka ideer om karriärstruktur. En samlad modell för hela landet.Det lades ner mycket tid (och pengar) på denna utredning. Så kom Autonomiutredningen och i den var det ju viktigt att varje lärosäte blev autonomt. Detta satte P för alla landsövergipande ideer om tjänster. Att inget hänt efter det är jag inte det minsta förvånad över. Kanske dags att damma av karriär för kvalitet igen och jobba vidare på en klok karriärstruktur. Frågan är om våra universitet och högskolor vill det?

    2015.04.24

  • Johan Elf

    Artikeln bygger på det olyckliga antagandet att de enda tillsvidareanställningar inom akademin för disputerade forskare som räknas är de som leder till en professur. Under detta antagande blir det oundvikligen ”trängsel”. Som redan påpekats kan en professor under sin livstid inte producera mer än en doktorand utan att antalet grupper ökar exponentiellt till en exponentiellt ökande kostnad.Låt mig resonera ytterligare några steg om vad som krävs för att nå en stabil lösning på tillsvidareanställningsekvationen och vad det säger om guppsammansättningen och anställningsformer. Om inte tillströmmingen av pengar till universiteten ökar exponentiellt från år till år eller gruppstorlekarna minskar exponentiellt, så finns det inte några andra lösningar än att lika många får fasta anställningar som slutar, antingen på grund av pensionering eller annan orsak. Det innebär att varje tillsvidareanställd gruppledare (professor eller lektor) under sin livstid i medeltal ger upphov till en ny gruppledare, eller färre, då det är önskvärt att vi även rekryterar gruppledare som inte varit doktorander i Sverige. Dessa slutsatser kan tyckas tråkiga, men är likafullt oundvikliga. Hur ska man göra då? Till att börja med måste man acceptera att det inte kan bli fler forskargupper och fast anställda gruppledare på universiteten och istället fråga sig hur man ska organisera välfungeraden forskning med rimliga karriärsvägar givet den begräsningen. Det finns inte så många lösningar. Om en gruppledare är tillsvidareanställd 24år och hon har 2 doktorander i taget, dvs en ny vart annat år, kan 1/12 av dessa doktorander bli tillsvidareanställd gruppledare. Låt oss utgå från att bara en av två doktorander kan eller vill fortsätter till postdoc. Då kan 1/6 av dem som varit postdoc bli tillsvidareanställd som gruppledare. Det innebär att 1/6 kan anställas på ett biträdande lektorat om befordringsgraden till tillsvidareanställning är nära 100%. Om befordringsgraden är 50% kan fler få chansen och 1/3 av de som gjort postdoc kan testats på biträdande lektorat. Jag tror att det senare är bättre för att identifiera de bästa gruppledarna. I vilket fall kan bara 1/6 som gör postdoc få en fast gruppledartjänst. Det leder även till att forskargrupperna blir för små (två doktorander och en postdoc) för att göra slagkraftig forskning inom många fält. Vad ska då 5/6 av de goda forskarna som i stor konkurens fått doktorand- och postdoc- tjänster göra om de vill fortsätta forska inom akademin? Den enda rimliga lösningen är att de kan ges möjlighet att söka seniora tjänster där det går att bidra till bra forskning och undervisning utan att det produceras nya doktorander och utan att det blir fler forskargrupper. Säg att 2 av 5 av dem som gjort postdoc men inte får en fast forskargruppledartjänst är lämpade för och vill stanna på universitetet som seniora forskare med kvalificerade forsknings och undervisningsuppdrag om än inte med sina egna grupper; i så fall får vi en stabil gruppsammansättning på en lektor eller professor, två doktorander, en postdoc och 2 seniora forskare.Tre problem återstår: Det finns i ett sådant system mycket få doktorandtjänster att söka, vilket ställer höga krav på rekryteringen av doktorander så vi inte missar några stjärnor. En möjlighet är t ex att införa provanställning av doktorander. Kvalité på avhandlingar bör vidare värderas högre än antal examinerade doktorer vid bedömning av handledningsförmåga. Än viktigare är att ha mycket breda utlysningar av de biträdande lektorat som kommer att öppnas, så att det i varje fall finns ett eller ett par biträdande lektorat att söka för varje postdoc. I annat fall kommer vi att med mycket stor sannolikhet missa de bästa forskarna som vill jobba i Sverige. Om man vill ha en nära 100% befordringsgrad efter meritering kan man max utlysa en tjänst per år inom ett ämnesområde som är så brett att det motsvarar 24 gruppers forskning, dvs ca en institution. Med 50% befordringsgrad kan man ha dubbelt så många utlysingar, dvs. en per 12 grupper per år. För att möta behovet av ämneskompetens från grundutbildning är det senare att föredra, men det är ändå mycket breda utlysningar som krävs.Slutligen måste institutionerna vara mer flexibla med att tillsvidareanställa utmärkta forskare, forskningsingenjörer, disputerade programmerade, projektkoordinatorer etc på externa medel, skapa förutsättningar för karriärsutveckling för dessa som inte leder till professur och att hantera uppsägningar om pengarna eller arbetsuppgifterna tar slut.Siffrorna i den föreslagna modellen är förstås bara approximationer och det finns faktorer som gör det lättare att få ihop ekvationerna, t ex att utmärkta gruppledare frivilligt söker sig bort från de svenska universiteten även om vi helst såg att de skulle stanna. Det finns även faktorer som gör det tuffare att hitta stabila lösningar, så som att det kommer in bra gruppledare utifrån, vilket i sig är mycket önskvärt.Trots dessa grova överslag är grundbudskapet oförändrat, stabila lösningar för rekryteringsystemet (vilket behövs så länge finansieringen inte ökar exponentiellt) bygger på att vi utbildar jämförelsevis mycket färre doktorander och skjuter åldersfördelningen uppåt i forskargrupperna genom att skapa karriärsvägar inom forskning och utbildning på universitetet som inte innebär att man blir professor.

    2015.04.26

  • Ulrika

    Enligt min mening så saknas det flexibilitet i det svenska universitets systemet, tex. positioner för associate prof. eller motsvarande, man måste vara i det svenska systemet inom 8 år efter disputation och stanna på detta universitet tills man har en full prof. position. Om man har en position som assitant prof. eller motsvarande så är dörrarna fullständigt stängda om man valt att göra karriär vid ett universitet i utlandet. Det ända sättet att komma tillbaka till Sverige är att komma med ett rejält EU anslag så att universitetet kan sätta upp en extra självfinansierad position. Synd att det inte uppskattas att man kvalificerar sig utomlands, det är många kompetenta forskare som Sverige går miste om.

    2015.04.30

  • Joakim Amorim

    Ursäkta att jag kommenterar en gammal artikel men Elfs och Elofssons obestridliga matematik (ovan) bör lyftas fram mer. Det borde vara enkelt att räkna fram antal "tillgängliga" tjänster (kvantitativt) och därefter fundera ut hur de ska besättas (kvalitativt).

    2017.05.09

  • Jonas

    Det har alltid funnits betydligt färre professortjänster än doktorandtjänster. Detta (och existerande karriärsvägar inom akademin i största allmänhet) är inte ett problem, som jag ser det. Men man kan som doktorand/postdok drabbas av en "allt eller inget"-känsla, som har sin grund i den oerhörda brist på vettiga alternativa möjligheter eller vägar, där man har nytta av sin forskarutbildning. Utan att det nödvändigtvis måste röra sig om just forskning, eller en akademisk anställning överhuvudtaget. I alla fall ett land som Sverige borde bli bättre på att ta vara på den breda kompetens som en forskarutbildad innehar, oavsett ämnesområde.

    2017.09.15