Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg upplever att många forskare blivit rädda att säga sin mening eftersom de är beroende av anställningsmöjligheter och forskningsfinansiering.
Debattklimatet i Akademin

Vågar du säga din mening i akademin?

English 2015-01-27

Alla tecken tyder på att det blivit mycket lägre i tak när det gäller att kritisera den egna organisationen. Det säger statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg som menar att det är en effekt av autonomireformen. Läs den första av fyra artiklar i Curie om debattklimatet i akademin.

Regeringens autonomireform trädde i kraft i januari 2011. Den skulle ge statliga universitet och högskolor en ökad frihet, bland annat för att gynna innovationer inom forskningen. Reformen innebar omfattande avregleringar av den interna organisationen.

Men genom att regler som rörde fakultetsnämnder togs bort ur högskolelagen och högskoleförordningen, avskaffades lagstödet för den kollegiala styrformen.

– Beslut som verkligen rör kvalitetsfrågor i undervisning och forskning, till exempel utbildningsplaner och beslut om disputationer, har alltid tillfallit det kollegiala styret. Nu håller detta på att vattnas ur, säger Shirin Ahlbäck Öberg, docent i statskunskap och prodekanus vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet.

Kollegiala styret monteras ned

Två uppsatser från hennes institution, om effekten av autonomireformen vid sammanlagt tio lärosäten, konstaterar att det kollegiala styret utmanats och i många fall nedmonterats vid flera lärosäten. Tydligast är detta på de mindre, nyare lärosätena där den akademiska traditionen inte är lika etablerad.

– Problemet är att man lätt glömmer bort sakkompetensens betydelse med en toppstyrd ledning, säger Shirin Ahlbäck Öberg. En administrativ linjechef kan omöjligt ha vetenskaplig expertis om hela lärosätets alla ämnesområden, till exempel när det ska beslutas om nya kursplaner, regler för disputationer eller anställning av lärare och forskare.

Autonomireformen är inte i första hand till för forskarna i sin gärning, utan för ledningarna, menar hon.

– Det innebär att många rektorer tillskansat sig mer makt, vilket gör det svårare för forskarna och lärarna att göra sitt jobb. Det finns många ”tappade sugar” därute…

Styre hämtat från näringslivet

Roten till det onda är det nya näringslivsinspirerade verksamhetsstyret, new public management, som har ökat med den ökade autonomin inom högskolevärlden, menar hon.

– Det handlar så mycket om att bygga varumärke och skapa en framgångsbild av verksamheten utåt. Ledningen ser sprickor i fasaden som ett problem som måste döljas, men jag som statsvetare tycker ju att det är viktigt att sådant kommer till allmän kännedom när det handlar om offentliga medel.

Och när det blivit en annan typ av ordning, med toppstyre, hamnar personalen lättare i lojalitetskonflikter.

– Offentliganställda har överlag blivit mer oroliga för att gå ut och kritisera den egna organisationen – och denna utveckling har även drabbat våra lärosäten. Det är extra olyckligt med tanke på den akademiska friheten. Jag uppfattar i mina kontakter med forskare att många blivit rädda att säga sin mening eftersom de är beroende av anställningsmöjligheter och forskningsfinansiering.

Stort missnöje bland akademiker

Hon får medhåll av Erik Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och en av grundarna till Academic Rights Watch:

– Autonomireformen var för många droppen som fick bägaren att rinna över. Det finns nu ett stort missnöje bland akademiker angående hur högskolorna ska styras – vilket knappast varit välgörande för debattklimatet, säger han.

Där den kollegiala organisationen fortfarande har ett inflytande, till exempel vid Uppsala universitet, och även vid universiteten i Lund och Stockholm, drar man sig mindre för att gå ut i debatt.

– Men från mindre högskolor kommer allt fler rapporter om att de anställda får reprimander när de kritiserar den egna organisationen. De är rädda för att säga sina mening, vilket korrelerar starkt med ett toppstyre, säger Shirin Ahlbäck Öberg.

Ett bra lackmustest är att läsa lärosätenas kommunikationspolicys. Ofta är det till exempel väldigt tydligt formulerat att anställda måste förankra internt innan de uttalar sig i media.

– Det går emot meddelarfriheten – som även gäller alla offentliganställda. Det är inte bara grundlagsvidrigt utan går emot själva idén med akademin med fri forskning och utbildning. Till och med UNESCO betonar rätten att uttala sig kritiskt, och det omfattar inte bara samhällskritik utan även kritik av den egna organisationen. Det finns inget mandat för universitetsledningarna att täppa till på det viset. Då kan man inte sin grundlag.

Vill försvara de akademiska värdena

Ett annat tecken på den gradvisa övergången från kollegialt styre till toppstyre är att allt fler organisationer som vill försvara de akademiska värdena växer fram, både i Sverige och internationellt. I Sverige finns Academics Rights Watch och i Storbritannien Council for the Defence of British Universities, DDBU.

Själv säger Shirin Ahlbäck Öberg tydligt vad hon tycker och får ofta frågan från andra forskare hur man på hennes institution (statsvetenskap i Uppsala) vågar vara så frispråkiga.

– Vi behöver inte vara rädda: Vi tar oss rätten – eftersom vi vet att vi har den. Och vi är skyddade av våra kolleger – även när vi antar olika ståndpunkter ! Men om vi skulle bete oss illa får vi däng direkt av forskarsamhället – det är så det funkar. 

Läs mer i Curie om debattklimatet i akademin:

På vakt för den akademiska friheten

Otrygga villkor kan få unga att tystna

Han drar sig inte för att debattera

Text: Eva Barkeman