Världarnas mångfald enligt matematikern Leonhard Euler som levde på 1700-talet. Vårt solsystem är bara ett bland många, men alla styrs av samma gravitationskraft.

Så växte dagens forskningsflora fram

2015-01-19

Samhället förändras och nya forskningsområden uppstår. Tidigare innebar det ofta att nya vetenskapliga discipliner bildades, men nu är formeringarna lösare. Idéhistoriker Sverker Sörlin beskriver hur politiska beslut, finansieringssystem och forskares driv skapat den forskningsflora vi har idag.

Forskningen blir allt mer specialiserad och nya ämnen växer fram. Det är dock inte samma sak som att nya discipliner uppstår. ­

– Ett forskningsfält – ämne, forskningsintresse – är något vi ägnar oss åt, men för att fältet ska kallas en disciplin krävs att det finns en fast struktur, säger Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH i Stockholm.

Han listar några typiska markörer för att ett ämne också är en disciplin:

 – En disciplin har ett namn, finns på flera ställen i världen och har etablerade former för kommunikation, till exempel egna tidskrifter och konferenser. Den har karriärvägar, autonomi och förväntas bestå över tiden. En disciplin har också ett centralt kunskapsinnehåll och en överenskommen syn på vad som är relevant forskning och relevanta metoder.

En professor per ämne

Sverker Sörlin berättar att det under 1700-talet fanns ett fåtal breda discipliner, som naturalhistoria, medicin, teologi och astronomi. Under 1800-talet växte kunskapen och det uppstod ett behov av att hantera tillväxten vid universiteten.

– I Sverige följde man den nordeuropeiska ”lärostolsmodellen”, vilket innebar att det normalt bara finns en professor i ett visst ämne vid ett och samma universitet. Professorn ansvarade för sitt ämne, undervisade i det och hade sin egen forskarutbildning.

Med detta system var man tvungen inrätta nya professurer som hade en lite annan profil än de tidigare när universiteten växte. Ibland skräddarsyddes professurerna för att passa en viss person.

– Varje professors elever blev sedan specialister inom just den profilen och ville ha egna karriärvägar. Eleverna till olika professorer kom att stå långt från varandra med tiden, säger Sverker Sörlin.

Prioriterade områden växte mer

Ämnen delades upp och disciplinerna blev allt fler, i synnerhet när högskolevärlden expanderade kraftigt från mitten av 1900-talet. Till exempel fick det gamla ämnet historia sällskap av bland annat ekonomisk historia, agrarhistoria och idé- och lärdomshistoria. Regeringen inrättade professurer efter förslag från universiteten, och de områden som staten prioriterade växte mest. ­

– Staten har varit påfallande generös inom områden som ansetts ekonomiskt viktiga för Sverige, till exempel skog- och agrarsektorn, gruvsektorn, medicin och läkemedel, områden av relevans för militären och på senare år IT, säger Sverker Sörlin.

Han betonar dock att disciplinbildningen alltid drivits ”inifrån”, av forskare som varit verksamma inom ämnet och sett ett behov av att förstärka det.

– Specialiseringen är särskilt långt driven inom teknik, naturvetenskap och medicin. Både för att det är områden med mycket resurser, och för att där finns många olika metoder och laborationstekniker.

Mer specialisering och lösare former

Under 1990-talet förändrades drivkrafterna för disciplinbildning rejält. Högskolorna fick själva anställa professorer och från 1998 kunde lektorer bli befordrade, vilket snabbt ledde till flera professorer inom samma ämne. Dessutom bytte finansieringssystemet karaktär.

– Löntagarfonderna avvecklades och plötsligt fanns kolossalt mycket pengar att söka från offentliga forskningsstiftelser, andra stiftelser och EU. Dessa medel kunde man bara skaffa sig genom att komma med en bra idé. Att söka pengar för att skapa en ny liten disciplin var lönlöst.

Trenden att skapa fler discipliner bröts och nu gäller istället det motsatta – att enheter slås samman. Sverker Sörlin tror att discipliner inte upplevs som lika viktiga längre. Nu upprättas centrum och tillfälliga program med ett myller av forskare med olika bakgrund. Forskare kan byta inriktning under karriärens gång och ha fler forskaridentiteter än en.

– Kunskapsuniversum är så stort och det okända så omfattande att det ständigt går att utveckla nya ämnen och forskningsfält. Att det inte skapas nya discipliner innebär inte att vetenskapens specialisering upphör. Den är intensivare än någonsin, men det går inte längre att hävda att specialiseringen ska resultera i en autonom och beständig institutionell form.

Läs mer i Curie om nya forskningsområden: Nya ämnen ger forskare frihet

Text: Eva Annell
Foto: Sciencesource / IBL Bildbyrå