Mottagning för Nobelpristagarna May-Britt och Edvard Moser som har samma inställning till forskning. - Om något inte finns får man helt enkelt bygga upp det. Och det är enklare när man är två.

Forskningen som förenar Nobelparet

2014-12-10

May-Britt och Edvard Moser, två av årets Nobelpristagare i fysiologi eller medicin, är det fjärde paret som får ett Nobelpris tillsammans. De förenas genom sitt intresse för beteendevetenskap och en önskan att hitta den biologiska förklaringen till beteende.

Dagen innan de tar emot ett pris ur kungens hand är May-Britt och Edvard Moser ledigt klädda. På May-Britt Mosers gröna klänning lyser den gyllene Nobelknappen diskret och på fötterna har hon röda högklackade skor.

– Man måste ha minst ett par färgglada skor att dansa i. Edvard har också snygga röda och gröna skor, men inte just idag, kommenterar hon.

Dansade, det gjorde hon när hon fick beskedet att hon och maken skulle få årets Nobelpris i fysiologi eller medicin. Under tiden satt maken Edvard på ett flygplan till München i Tyskland och visste ingenting.

– Beskedet kom lite smygande, vid flygplatsen fick jag veta att jag hade vunnit ett pris. På telefonen hade jag ett meddelande från Nobelstiftelsens ordförande Göran Hansson, jag skulle ringa honom så fort som möjligt. Då började jag förstå, berättar Edvard Moser.

– Det var absolut ingenting jag hade räknat med, möjligen strax innan pensionen, men inte nu, lägger han till.

Starkare tillsammans

May-Britt och Edvard blev ett par på samma sätt som de flesta andra par: genom ett gemensamt intresse. I deras fall var det först passionen för vetenskap i allmänhet, sedan fascinationen för kopplingen mellan beteende och hjärnans biologi i synnerhet.

– Det var ett outforskat område inom beteendevetenskapen och det lockade både May-Britt och mig, förklarar Edvard Moser.

May-Britt Moser kompletterar med att berätta om deras gemensamma inställning till forskningsarbetet.

–Vi förenas av vår vision och ambition inom forskningen, dessutom har vi samma attityd – om någonting inte finns får man helt enkelt bygga upp det. Och det är enklare att bygga upp någonting nytt när man är två.

Som målmedvetna och stundtals irriterande studenter gick de från professor till professor för att få råd hur de kunde bedriva den forskning de ville göra. Till slut hamnade de hos Per Andersen som var specialist inom området.

– Hos honom fick vi bygga upp ett eget labb som mastersstudenter. Vi gjorde riktigt bra forskning där som blev publicerad; den studien blir fortfarande flitigt citerad, berättar May-Britt Moser.

Som doktorander fick de ännu en gång bygga upp den forskningsmiljö som de behövde. Efter disputationen tillbringade de tre månader hos John O’Keefe, som de nu delar Nobelpriset med, för att lära sig nya tekniker och hur hippocampus, regionen i hjärnan som de ville studera i detalj, fungerar.

– Vi ville lära oss hur man mäter aktiviteten hos enstaka celler istället för att analysera den genomsnittliga aktiviteten. För att kunna göra det behövde vi vistas i John O’Keefes forskningsmiljö. Det var en kort men intensiv period som blev en viktig ingång till vår självständiga forskningsverksamhet, säger Edvard Moser.

Från källarlokal till växande institut

Tillbaka i Norge började de att inte bara bygga upp sin egen forskargrupp utan så småningom ett helt institut, Kavli-institutet. Det var en tillgång att tidigare ha gått igenom hela processen på en mindre skala och i en skyddad miljö, menar May-Britt Moser.

I början handlade det om mycket praktiska saker, som att få all teknisk utrustning och försöksdjuren på plats. Så småningom växte forskargruppen och paret Moser gjorde den avgörande upptäckten: rutnätsceller och deras betydelse för navigation i möss och råttor, det som de senaste veckorna har kallats för ”den inre GPS:en”.

Just nu planerar paret att bygga ut institutet för att omfatta ännu mer kopplingar mellan hjärnans aktivitet och beteende samt kognitiva förmågor. Det kan handla om allt från hur man fattar ett beslut, planerar eller hur man uppfattar språk.

Nobelpriset kommer förhoppningsvis att underlätta utbyggnaden av forskningsverksamheten för de relativt unga pristagarna mitt i karriären.

– Priset kommer förhoppningsvis också att hjälpa oss att rekrytera de bästa forskarna att komma hela vägen till Trondheim, säger Edvard Moser.

– Framförallt ger det ett större självförtroende och är en bra signal för alla som har hjälpt oss på vägen, att de har gjort ett bra och viktigt jobb, betonar May-Britt Moser.

Förebild för forskande familjer

May-Britt Moser är den enda kvinnliga Nobelpristagaren i år, förra året var ingen kvinna med bland alla frackar vid prisutdelningen. Hon menar själv att hon egentligen aldrig har tänkt så mycket på jämställdhetsfrågor i forskningsvärlden, men blir mer och mer medveten att hon borde göra det.

Hon tror att ett problem är att kvinnor kan känna att de måste välja mellan en karriär som forskare eller familjen.

– Det är fel att tvinga fram ett sådant beslut, det är ingen som frågar männen om de vill forska eller ha barn, säger hon.

– I de skandinaviska länderna får de kvinnliga forskarna i större utsträckning barn. I andra länder som Tyskland, England eller USA har de kvinnliga forskarna ofta inte barn och då uppstår inte samma problematik, spekulerar Edvard Moser.

Paret har två döttrar som nu är vuxna, May-Britt och Edvard Moser försöker vara en förebild för andra forskande familjer genom att visa att det går att kombinera familjeliv med ett jämställt forskarliv. Paret tycker inte heller att det är något problem att privatlivet och jobbet flyter ihop när man är ett forskande par inom samma forskningsgrupp och leder ett institut.

– Det är klart att vi diskuterar forskning vid köksbordet, det är en viktig del av våra liv som vi tycker väldigt mycket om. Sedan är labbet vårt andra hem och familj – vi har 102 barn, skrattar May-Britt.

Läs också i Curie: Nobelpristagare nära lämna forskarbanan

Text: Natalie von der Lehr
Foto: Nancy Bazilchuk

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter