Som ung forskare övervägde Stefan Hell att börja arbeta inom industrin eller som lärare vid en mer yrkesinriktad högskola. En direktör vid Max Planck-institutet erbjöd honom dock en position som gruppledare. Idag är Stefan Hell kvar vid institutet där han förverkligat idén som gav honom Nobelpriset.

Nobelpristagare nära lämna forskarbanan

2014-12-08

Stefan Hell, en av årets Nobelpristagare i kemi, var på väg att överge den akademiska karriären när han i sista stund fick ett erbjudande från Max Planck-institutet i Göttingen. Idén att kunna kringgå ljusmikroskopens gränser blev verklighet.

Max Planck-institutet för biofysikalisk kemi ligger på en kulle utanför den tyska studentstaden Göttingen. Institutet är uppdelat i olika delar med varsitt torn där de olika direktörerna har sitt vetenskapliga rike.

I tornet där Stefan Hell verkar, det så kallade Hell-Tower, lyser det rött ovanför flera dörrar. Skylten ”Laser an/on” visar att laserstrålar är påslagna och att experiment med de numera världskända STED-mikroskopen pågår.

Max Planck blev räddningen

Tjugo år tidigare, när Stefan Hell var ung postdoktor, var detta imponerande imperium otänkbart. Forskningspengarna och möjligheterna att fortsätta inom forskningen verkade vara uttömda. Stefan Hell började överväga alternativa karriärer inom industrin eller som lärare vid en mer yrkesinriktad högskola.

Den vetenskapliga världen trodde helt enkelt inte på hans idé att kunna förbättra upplösningen av ljusmikroskopet genom att kombinera laserstrålar som stimulerar och stänger av fluorescerande molekyler. Idén som skulle leda till en mycket bättre upplösning och vara ett sätt att kringgå gränsen som Ernst Abbe år 1873 hade fastställt för ljusmikroskopet: 0,2 mikrometer.

– Jag passade inte in i mönstret i den tyska forskningsfinansieringen och hade dessutom ingen mentor som kunde påverka forskningssamhället. Jag och min idé var ”selfmade” och många undrade vem jag var och vad jag ville – ”Who the hell is that guy?”.

Men en av Max Planck-institutets direktörer, Erwin Neher, såg potentialen hos Stefan Hell och hans idé. Han erbjöd honom en position som ung gruppledare med tillhörande resurser.

– Det erbjudandet har spelat en avgörande roll för min karriär. Det var min första riktiga anställning som forskare, tidigare hade jag finansiering genom kortvariga stipendier eller försörjde mig med privata medel. Helt plötsligt kunde jag andas ut och börja planera.

En klubb för vetenskap

Institutet är fortfarande viktigt för Stefan Hell, så viktigt att han har tackat nej till flera andra erbjudanden från topprankade universitet och forskningsinstitut i världen, bland annat Harvard i USA. Visserligen är Harvard en av de bästa platserna i världen att bedriva forskning på och troligen finns de bästa forskarna och studenterna där menar han. Men något annat har varit viktigare.

För att förklara beslutet att stanna kvar på kullen utanför Göttingen berättar han mer om idén bakom forskningsinstitutet som är ett av många Max Planck-institut i Tyskland.

– Bakom institutet ligger en organisation, Max Planck-sällskapet. Det fungerar som en klubb med målet att främja vetenskapen. Helst sådan vetenskap som kommer att ingå i läroböckerna framöver och därför främjar sällskapet forskare som har upptäckt och tagit sig an ett vetenskapligt problem. Som forskare får man tid och resurser att ägna sig åt detta problem och behöver inte jaga efter snabba publiceringar i de topprankade vetenskapliga tidskrifterna, berättar Stefan Hell.

Han nämner att svenska Svante Pääbo, som sedan många år leder Max Planck-institutet i Leipzig, ser samma fördelar med hur institutet och forskningen organiseras. Det är själva forskaren och hans eller hennes idé som främjas genom en stor personlig frihet, resurser och samarbete över fakultetsgränserna.

– Just den friheten som råder här skulle jag inte vilja gå miste om. Det var därför jag tackade nej till Harvard.

Naturligt att ifrågasätta

Stefan Hell växte upp i en tyskspråkig stad i Rumänien och tillhörde en av landets minoriteter. Förutom att tidigt förstå betydelsen av kunskap – som man, i motsats till fysisk egendom, alltid kunde bära med sig – lärde han sig även att ifrågasätta den rådande generella uppfattningen.

– Jag blir lite misstänksam när alla säger samma sak, när det finns en konsensus kring hur saker och ting är och ska förhålla sig. Viss konsensus är bra, men inte alltid. Jag ifrågasätter gärna just det, varför gäller det här, är det för att det finns en trend, en tidsanda.

Han skulle helst vilja se att fler unga forskare fick möjlighet att utmana traditionella vetenskapliga synsätt och utforska grundläggande vetenskapliga problem. Sedan i somras har han därför i ett samarbete med Max Planck-institutet i Heidelberg utvecklat ett program för unga forskare med ovanliga och djärva idéer.

– Det gäller självklart att testa sin egen idé så att det finns substans, då blir det också möjligt att stå upp för den och att hitta den uthållighet som krävs för att genomföra projektet. En stor portion självkritik är också nödvändigt, påpekar Stefan Hell.

I slutändan handlar det om att ta en risk och våga misslyckas för att forska fram vetenskap som kommer att ingå i läroböckerna, menar Stefan Hell.

– Det måste vara möjligt att ta en risk som forskare. Vi borde också ge mer respekt åt ett ärbart misslyckande, det borde vara en del av forskningskulturen.

Insåg att akademin spanat in mig

Förutom årets Nobelpris har Stefan Hell tilldelats en rad vetenskapliga priser och utmärkelser, bland annat blev han inbjuden att hålla The Ångström Lecture vid Uppsala universitet år 2007.

– Då insåg jag att Kungliga Vetenskapsakademin hade spanat in mig och min forskning, kommenterar han.

Egentligen hoppas han att ingenting ska förändras av att han nu fått Nobelpriset i kemi.

– Det skulle i så fall vara att jag får ännu mer resurser och friheter att angripa olika vetenskapliga problem. Det är själva forskningen som är roligast, och det hoppas jag kunna hålla på med intensivt över en lång tid framöver, säger den 51-åriga pristagaren.

Läs också i Curie: Forskningen som förenar Nobelparet

Text: Natalie van der Lehr
Foto: Max Planck-institutet för biofysikalisk kemi

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Marie-José Gaillard

    Tack för denna interview! Det Hell påpekar är exakt vad som saknas i Sverige och i många andra länder. Alla anträngningar för att främja såkallad spetsforskning misslyckas eftersom forskarna aldrig får friheten som Hell pratar om för att disponera pengarna som sätts till förfogan. Antingen är anslagen för kortsiktiga (oftast inte längre än 3 år). I de få fall de är mer långsiktiga (som till exempel de svenska strategiska forskningsområdena som började år 2010), går en stor del av pengarna till annat än själva forskningen och den omständiga rapporteringen varje år innebär just den pressen som Hell pratar om och som är hämmande för innovativ forskning. Jag håller med Hell fullständigt!Jag är forskare i paleoekologi och har kämpat hela min karriär med svårigheten att vilja göra något nytt i en värld som har svårt att exceptera något nytt och något som tar tid (långsiktighet) att utveckla. Jag lyckades till slut, men hade jag fått mer frihet och mindre press av kortsiktiga projektmedel, ständiga rapportering och krav på kvantitet snarare än kvalitet är jag övertygad att jag hade kommit mycket längre i min forskning idag. Marie-José Gaillard, Prof Linnéuniversitet, Ledamot i Kungliga Vetenskapsakademi

    2014.12.12

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter