Samla humaniora för de stora frågorna

2014-10-22

Vilket inflytande har humaniora idag över samhällets utveckling? Och hur ser humanisterna själva och samhället i övrigt på humaniora som vetenskap? Det här diskuterades vid ett symposium på KVA om humanioras roll i vetenskapen.

 

Förr utgjorde en examen inom humaniora en naturlig bakgrund för en mängd högre befattningar i samhället – det var till exempel inte konstigt att en toppdiplomat hade sin akademiska hemvist i antikens språk och litteratur. Vilken roll kan, vill och bör humaniora spela idag? Och hur når man dit?

För att diskutera frågor som dessa bjöd Kungliga Vetenskapsakademien in till ett symposium om humaniora den 14 oktober. I inbjudan talades det om att ”lyfta fram att humaniora är ett vetenskapsområde liksom alla andra vetenskapsområden, ett område för produktion av pålitlig och betydelsefull kunskap.” Behöver det särskilt påpekas?

Jo, det behövs, menar Arne Jarrick, historiker vid Stockholms universitet, och en av initiativtagarna till symposiet. Han menar att det frodas en rad missuppfattningar om humaniora, inte bara i samhället utanför, utan också inom humanvetenskaperna.

– Den postmoderna kritiken av vetenskapen påverkade många humanister till den grad att de klär in sina resultat i försiktighetsmått på ett överdrivet sätt, och hellre beskriver forskningens uppgift som att ställa frågor, ge perspektiv på samhällsdiskussionen och reflektera kring vår roll som kunskapsproducenter. Men det går inte att vara forskare utan sanningsanspråk. Om vi själva ständigt hävdar att man aldrig kan veta någonting – varför skulle någon annan vilja lyssna på oss då?

Och ändå: det har blivit mycket bättre, tycker Jarrick. Inställningen att forskarens kärnuppdrag är att producera kunskap som är så sann som möjligt verkar idag ha stor uppslutning inom humaniora.

Bättre tala om relevans än nytta

Samhällsnyttan då? Hur samhällsnyttig ska humaniora vara?

Arne Jarrick börjar med att underkänna begreppet ”nyttig”. Om forskningen är nyttig eller inte ligger väldigt mycket i betraktarens öga. Han föredrar att tala om relevans.

– Humanisternas primära uppgift är att producera kunskap som det går att lita på. Opålitlig kunskap är utan värde, hur relevant den än är. Men i den mån humanisterna ser relevansen i sina resultat ska de anstränga sig att påvisa det.

Det handlar inte om att ge upp humanioras bredd, den är av godo, menar han.

– Men vi skulle kunna samla oss lite mer än idag. Jämför till exempel med matematikens berömda sammanställning av de viktigaste olösta problemen: Hilberts lista. Tänk om humanisterna kunde samlas på samma sätt och identifiera de mest grundläggande frågor som vi tror att vi skulle kunna besvara!

Stort intresse utifrån för historia

Marie Lennersand, historiker vid Riksarkivet och Uppsala universitet, var en av föredragshållarna vid symposiet på KVA, där hon berättade om sociala läkningsprocesser efter häxprocesser.

– Jag märker att fakultetsgränserna påverkar hur forskning uppfattas, säger hon. Det finns ofta en bild av humaniora som roligt, lite fint, något lite extra i livet. Men vår forskning om häxprocesser i Dalarna på 1600-talet kretsar kring samma frågeställningar och är lika samhällsrelevant som nutida freds- och konfliktforskning.

Men framför allt slås hon av hur positivt samhället utanför akademin ser på hennes forskningsdisciplin, poängterar hon.

– Jag upplever ett mycket stort intresse utifrån för historia, det känns verkligen inte som någon perifer vetenskap. Det är lätt att nå ut med våra forskningsresultat. Den begränsande faktorn är den egna tiden – att jag inte hinner skriva så mycket som jag skulle vilja. Den historiska forskningen i Sverige känns stor och livaktig, så på det sättet upplever jag ingen kris.

Kortsiktigt nyttotänkande hotar även naturvetenskap

En av deltagarna i symposiets avslutande paneldiskussion var fysikprofessorn Ulf Danielsson. Han menar att tidsandan idag innebär problem för både humaniora och annan vetenskap.

– Kortsiktigt nyttotänkande är typiskt för vår tid. Forskning som inte ser ut att kunna omsättas i en BNP-ökning riskerar en mer undanskymd tillvaro. Detta hotar inte bara humaniora, utan också en hel del av det vi gör inom naturvetenskapen, och det sänker den intellektuella nivån i samhället. Men jag tror att naturvetenskapen generellt har både en större vana och ett större självförtroende att argumentera för vikten av den egna forskningen.

Vems fel är det att det blivit så här? Ulf Danielsson menar att det är svårt och inte särskilt meningsfullt att försöka skylla en allmän, internationell samhällstendens på någon särskild part. Men det är nog humanisterna som har nyckeln till lösningen, anser han.

– Det är humanisterna som har bäst förutsättningar att tala för värdet av humaniora, och mer generellt för värdet av långsiktig, nyfikenhetsdriven vetenskap, säger han.

Text: Anders Nilsson

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter