Folkhälsoforskning är ett av de områden som Big Data Institute arbetar med. I UK Biobank finns data om blodvärden, kroppsvikt, hjärnscanningar, genetik med mera från en halv miljon individer som godkänt att deras hälsoutveckling följs under många år.
E-vetenskap

Forskare oroliga för biobanksregler

2014-10-13

Allt fler och större biobanker byggs för medicinsk big data-forskning. Pratar vi för lite om säkerheten – eller för mycket? Det senare, tycker två forskare som Curie har talat med. Det här är den tredje av fyra artiklar i Curie om e-vetenskap. 

Gilean McVean

Gilean McVean är professor i statistisk genetik och leder Big Data Institute vid universitetet i Oxford.

– Big data handlar väsentligen om att samla stora mängder information från olika källor och strukturera den så att det blir möjligt att forska på den, säger Gilean McVean.

Big Data Institute arbetar med data från tre forskningsområden: genomik, infektionssjukdomar och folkhälsa.

Inom genomiken kartläggs mänskliga genom, hela eller i delar, i jakten på gener kopplade till hälsa och sjukdom. Inom infektionsforskningen kartläggs exempelvis malariaparasiter, denguevirus och antibiotikaresistenta bakterier. Forskarna vill förstå exakt hur organismerna verkar och hur de utbyter information med varandra.

Folkhälsoforskningen bygger bland annat på data från UK Biobank. Biobanken omfattar en halv miljon individer från hela Storbritannien som har godkänt att deras hälsoutveckling följs under många år. I biobanken finns allt från kroppsvikt och blodvärden till hjärnscanningar och genetiska data. Gilean McVean är lyrisk över möjligheterna:

– Det är helt fantastiskt, det handlar om otroligt omfattande och varierade uppgifter. Det förenar så mycket av det vi vill studera; gener, hälsofaktorer och biomarkörer.

100 000 personers genom kopplas till patientjournaler

I ett projekt kallat Genomics England sekvenseras dessutom 100 000 personers genom och kopplas till patientjournaler så att det blir möjligt att studera bland annat cancerutveckling och läkemedelseffekter.

– Det här görs i en skala som helt saknar motstycke. Datavolymen är enorm, hastigheten är enorm, de statistiska utmaningarna är enorma… I slutänden är förstås målet att kunna använda den här informationen till att ge bättre vård åt framtidens patienter.

Går det att garantera att deltagarna förblir anonyma?
– Biobanken vet ju vilka individerna är, annars skulle man inte kunna samla in fler uppgifter om dem. Men jag som forskare får aldrig veta vem som lämnat proverna. Samtidigt måste jag säga att uppfattningen om anonymitet i genetisk forskning blir lite märklig – ditt DNA gör det ju alltid möjligt att identifiera dig, även om det kan vara krångligt. Jag tror att diskussionen behöver handla mindre om anonymitet och mer om forskarvärldens arbetssätt och etiska regler, säger Gilean McVean.

Han påpekar att alla som använder kreditkort låter sina ekonomiska vanor registreras över lång tid, och att den informationen kan säljas och köpas. Av någon anledning, konstaterar han, verkar allmänheten inte lika bekymrad över det som över risken för att deras genetiska information ska läcka ut.

– Är hälsodata verkligen ett större problem än ekonomiska data? Jag är inte så säker på det. Och det är intressant hur mycket personlig information människor är bekväma med att lägga upp på nätet, jämfört med hur oroliga de kan vara över att lämna ut den här sortens ganska vag information till forskare som kan använda den till att skapa bättre vård.

Joakim Dillner

Kapprustning i ökad säkerhet

På liknande sätt resonerar Joakim Dillner, professor i infektionsepidemiologi vid Karolinska institutet. Han är chef för Nordforsks centrum för e-hälsa och föreståndare för BBMRI, Sveriges infrastruktur för biobanking som finansieras av Vetenskapsrådet.

– Vi har sett lite av en kapprustning i att öka säkerheten i hur medicinska data ska förvaras. Frågan är om det är rimligt att ha tio eller hundra gånger säkrare stängsel kring sådana här data än vad exempelvis staten har kring många register som i alla fall jag upplever som väsentligt mer kränkande för individens frihet, säger Joakim Dillner.

Han jämför med statliga samkörningar av inkomstuppgifter och möjligheten att få inblick i register över sociala och ekonomiska uppgifter.

– Det är oerhört mycket svårare att få tillgång till uppgifter om huruvida någon har fått ordentlig cancerbehandling, eller om man har sparat in på det.

Krångligt regelsystemet avskräcker

Han menar också att regelsystemet i Sverige är så krångligt att det avskräcker många forskare från att arbeta med data från sjukvården. Istället kan man välja att göra laboratorieförsök eller djurförsök bara för att slippa sätta sig in i gällande lagar. Joakim Dillner föreslår att fler forskare utbildas i reglerna, men han hoppas också på en framtid med mindre omfattande regelverk.

– De länder som är lättast att arbeta i är de som nöjt sig med ett antal klassiska lagar, om att väga hälsonytta mot integritetsskydd och så vidare. Jag tror mer på det än på att stifta nya detaljerade lagar, särskilt eftersom forskningen rör sig så fort.

Men han understryker att det ställer stora kunskapskrav på dem som ska fatta beslut om utlämnande av data. Ju mindre omfattande regler, desto mer insatt måste den vara som ska bedöma om ett forskningsprojekt är lagligt, rimligt och etiskt hållbart.

– Många som arbetar med e-vetenskap tycker att man måste kunna få tillgång till enorma mängder uppgifter bara genom några knapptryckningar, att allt ska vara lätt tillgängligt. Men det ser jag ett etiskt problem med. Man kan inte helt avskaffa den mänskliga kontrollen och tro att det går att bygga enbart säkerhetssystem i datorerna, säger Joakim Dillner.

Reglerna får inte stoppa forskningen

Även Gilean McVean vid Big Data Center i Oxford konstaterar att regelverk och kontroll är nödvändigt, och att flera av de viktiga framtidsfrågorna för medicinsk big data ligger inom just det här området: Vem ska äga uppgifterna? Hur mycket ska patienten ha tillgång till?

– Det behövs regler, men inte regler som stoppar forskningen. En del av de modeller som diskuterats i dag vore en mardröm, exempelvis att deltagare skulle kunna återkalla sina data. Det skulle betyda att jag som forskare kunde tvingas avbryta en studie och börja om från början. Och det kommer aldrig vara möjligt att vid insamlandet säga exakt vad databasen kan behöva användas till i framtiden.

Patientens godkännande kan alltså inte vara för smalt om databasen ska bli användbar, menar Gilean McVean. Han jämför med politiken: Vi väljer politiker som vi litar på och låter dem bestämma. Vi tar inte plötsligt ifrån dem beslutsrätten i enskilda beslut.

– Jag tycker inte att patienter ska ha rätt att helt kontrollera hur deras data används. Däremot tycker jag att de ska ha större inblick än i dag i hur vi använder uppgifterna.

Då skulle människor bli mer engagerade i forskningen, och vi som forskare skulle ge mer tillbaka, menar Gilean McVean.

– Det vore fantastiskt. Jag uppfattar det som att folk redan är lite stolta över att vara del av UK Biobank, de känner att de gör något viktigt.

Text: Lisa Kirsebom
Foto: Matton

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter