Statsvetaren Katarina Barrling uppskattar utmaningen att skriva kärnfullt i sociala medier om sådant som intresserar henne. Hon följs av över 3000 konton på Twitter och bloggar på sajten Politologerna tillsammans med andra forskare inom statsvetenskap.

Ett brännglas på samtiden

2014-08-27

Katarina Barrling är inte bara doktor i statsvetenskap, forskare och lärare vid Uppsala universitet. Hon följs även av över 3000 konton på Twitter och bloggar tillsammans med statsvetarkolleger från hela landet på sajten Politologerna.

Katarina Barrling började skriva och läsa inlägg på det sociala nätverket Twitter hösten 2011. Då var det ett sätt att få kontakt med människor från andra branscher, världar och sammanhang. Det är, menar hon, roligt än idag.

– Jag får möjlighet att sprida information om sådant som intresserar mig, samtidigt som jag också kan skriva om annat än arbete. Dessutom uppskattar jag utmaningen i att formulera sig kärnfullt, säger Katarina och syftar på att Twitter begränsar längden på varje inlägg till maximalt 140 tecken.

Samspelar Twitter på något vis med din forskning?

– Mediet är ett sorts brännglas på samtiden, diskussioner spetsas till och förställningar och attityder som dominerar i samhället idag blir väldigt tydliga. Twitter är nog inte representativt för samhället i stort, men det är tydligt i vad det visar. På så vis blir det en sorts spegel av samtiden och tidsandan, och det är en tillgång i mitt arbete.

Inflytelserik blogg

Sociala medier engagerar somliga institutioner mer än andra. I Uppsala är det få statsvetare utöver Katarina Barrling som är aktiva, men bland statsvetare i Göteborg twittras det från tidig doktorand till professorsnivå.  På så vis är det inte särskilt förvånande att Politologerna, en av Sveriges mest inflytelserika akademikerbloggar, drogs igång av ett antal Göteborgsbaserade statsvetare med engagemang i tredje uppgiften.

Katarina Barrling anslöt till redaktionen som skriver för en politiskt intresserad allmänhet, men också för politiker och politiska journalister. I kommentarsfältet hittas ofta beslutsfattare, skribenter och forskare från både statsvetenskapen och andra discipliner.

– Statsvetare får ofta påringningar från journalister eftersom politik är så närvarande i vårt samhälle, särskilt nu när det är valår. Ofta är frågorna svåra att besvara på ett meningsfullt sätt, åtminstone när det ska rymmas inom ett par tre meningar. Med Politologerna ville vi visa på en annan statskunskap, att det finns studier och tankar som är grundade i både empiriskt material och teorier.

Varför inte lägga krutet på att istället publicera sig i akademiska tidskrifter, som exempelvis Statsvetenskaplig tidskrift?

– Å ena sidan får vi frågor från journalister, och ser på gott och ont direkt resultat av ansträngningen. Å andra sidan finns det akademiska granskningsförfarandet, där det ledigt kan gå två år från det att alstret skickas in tills det publiceras. Politologerna är en mellanform, som ger utrymme åt både djup och eftertanke men med publicering i rimlig tid.

Lagstadgat krav

Inget engagemang kommer utan ett pris. Sociala medier riskerar ta tid från den egna forskningen, tillstår Katarina. Därtill finns en risk att inläggen används som slagträ i den politiska debatten, om hon råkar formulera sig oförsiktigt. Hon poängterar samtidigt att det finns det ett lagstadgat krav på forskare att sprida kunskap om sin vetenskap.

– Det är nyttigt att formulera sig enkelt. Det kräver att den som skriver verkligen förstår materian. I mitt fall är det också så att partierna är min empiri. Om jag skriver kan jag få tankar och kommentarer från min empiri, och det ger en tacksam återkoppling och blir en materialfördel.

Är det också meriterande i din akademiska gärning?

– Nej, det tror jag inte. På så vis är det förlorade timmar. Vid tillsättningar är det ju rent vetenskaplig kompetens och undervisning som framför allt räknas. Det är inte ett effektivt sätt att främja sin karriär, på marginalen möjligtvis. I det stora hela är det förspilld tid. Vore det inte roligt skulle jag sluta.

Borde det vara annorlunda?

– Det är förstås helt rimligt att undervisning och vetenskaplig kompetens är det som framförallt avgör när tjänster ska tillsättas. Samtidigt är det lite märkligt att det då trycks så mycket på den tredje uppgiften och att vi forskare faktiskt har det uppdraget. Men visst, om det nu ska ställas på sin spets är det förstås viktigare att vi forskar än att vi twittrar. Jag tror dock att det nog är bra om vi kan göra både ock!

Kvinnor mer försiktiga

Forskares engagemang för att skriva i sociala medier varierar, inte bara mellan olika institutioner. Det tycks också vara så att kvinnliga statsvetare bloggar i lägre utsträckning än sina manliga kolleger.

– När jag får frågor från journalister svarar jag ofta: ”Jag kan inte tillräckligt om det här”. Och då svarar journalister: ”Så där säger bara kvinnor, aldrig män”. Jag vet inte om journalisterna har rätt, men möjligen är kvinnor något mer försiktiga när de uttalar sig.

Måhända är det så att vi kvinnor också är rätt ute, att alla, såväl kvinnor som män, borde vara mer försiktiga, funderar Katarina Barrling.

– På Politologerna har vi varit förskonade från väldigt elaka och nedsättande kommentarer i kommentarsfältet, men så är det tyvärr inte överallt. Kanske tar kvinnor mer illa vid sig, och det finns en del som talar för att kvinnliga debattörer är mer utsatta för näthat.

Text: Anne Brynolf
Foto: Jyrki Sivenius

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter