Humanioras och samhällsvetenskapens bidrag till exempelvis demokratiutveckling går inte att mäta i antal patent. Eftersom samverkan ser så olika ut inom olika discipliner blir kvalitativa beskrivningar en viktig del av Vinovas modell för att mäta lärosätenas samverkan med det omgivande samhället. Bilden är från Ukraina i december 2013.

Vinnova utreder mått på samverkan 

2014-02-20

Just nu arbetar flera myndigheter med modeller för nationella utvärderingar av verksamheten vid universitet och högskolor. En av dessa myndigheter är Vetenskapsrådet, en annan Vinnova. På Vinnova ska man ta fram ett förslag för hur lärosätenas samverkan med det omgivande samhället kan utvärderas.

I framtiden kan delar av anslagen till svenska universitet och högskolor fördelas baserat på nationella utvärderingar av lärosätenas forskning. Vetenskapsrådet har fått i uppdrag av utbildningsdepartementet att utreda och lämna förslag till ett sådant resursfördelningssystem, men också vid andra myndigheter pågår arbete som rör resursfördelningsmodeller. På uppdrag av näringsdepartementet håller Vinnova på att ta fram en modell som ska utvärdera universitetens samverkan med det omgivande samhället. 

– Vi började i maj 2013 och nu har vi huvuddragen klara, säger Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova. Men mycket arbete återstår. En första version ska vara klar i slutet av 2014. Sedan ska modellen testköras, justeras och utvecklas under 2015 och 2016.

Modellen utvecklas i dialog med en arbetsgrupp med representanter för universiteten och högskolorna, berättar Landgren. Detta eftersom Vinnova har sett en oro hos lärosätena för risken att drabbas av ett dåligt system som gör mer skada än nytta. 

– Vi vill att modellen ska bli användbar för lärosätena själva, att de ska ha nytta av den internt, oavsett om den i slutändan kommer att användas för att fördela statliga anslag eller inte, förklarar hon. Därför gör vi inte en modell som begränsar sig till att mäta några enkla indikatorer, vilket man hade kunnat tänka sig. För det säger inte så mycket.

Istället ska modellen omfatta både kvantitativa och kvalitativa indikatorer. Det vill säga: utöver olika nyckeltal från verksamheten kommer lärosätena också få beskriva sitt samverkansarbete i någon form av självvärdering. Dessutom tillkommer en extern expertbedömning.

Samverkan är olika inom olika områden

En annan princip som slagits fast är att bedömningen måste ske med hänsyn till lärosätenas olika verksamhet och inriktning. Samverkan med samhället ser olika ut i olika sammanhang – inte minst skiftar det mellan olika discipliner. Ofta fokuserar samverkansdebatten på hur nya rön inom teknik- eller livsvetenskaperna ska leda till svensk innovation, ökad export och ekonomisk tillväxt. Men humanioras och samhällsvetenskapens samverkan är av minst lika stor vikt för samhället, även om den inte går att mäta i till exempel antal patent, framhåller Maria Landgren.

– Det finns få kvantitativa indikatorer som beskriver humanioras och samhällsvetenskapens bidrag till exempelvis demokratiutveckling. Det är ett skäl till att kvalitativa beskrivningar blir en viktig del av vår modell.

Mönster för samverkan är en viktig utgångspunkt för Vinnovas utvärdering, förklarar hon.  Hur arbetar lärosätena med samverkan, enligt vilka mönster sker den?

– Samtidigt ska vi inte styra mot samverkan för dess egen skull, så det är viktigt att fokusera på samverkan som bedöms ha god sannolikhet att ge positiva effekter.

Ett kännetecken på bra samverkansmönster är att de är integrerade som en naturlig del i lärosätets processer, inte något ”påhäng” efteråt, menar hon.

Studera hur andra länder gör

I arbetet ingår också att studera hur andra länder hanterat motsvarande utmaning. Det brittiska systemet, som utvecklats successivt sedan 1980-talet och numera bytt akronym från RAE till REF, kommer i år för första gången att omfatta även impact, berättar Landgren. Det nederländska systemet är också intressant att studera. Det används inte för resursfördelning mellan lärosäten, utan är tänkt som underlag för universitetens interna kvalitetsarbete och prioriteringar, och Vinnovas ambition är att den modell som man nu tar fram ska kunna användas av lärosätena på motsvarande sätt. Också det australiska systemet kan vara av intresse.

– Det finns inget system att kopiera, men en hel del kunskap som vi kan ha nytta av i vårt arbete.

Att modellen ska testköras 2015 och 2016 innebär den kommer att användas på riktigt för fördelning av pengar – men relativt små summor. (Omkring 60 miljoner kronor per år.)

– Det blir rimligtvis en lightversion 2015 och utifrån de erfarenheterna vidareutvecklar vi modellen till 2016, säger Maria Landgren.

Därefter är uppdraget slutfört för Vinnovas del. När myndigheten slutrapporterat 2016 är det upp till dåvarande regering att besluta om modellen ska tas i bruk för att från cirka 2018 fördela resurser mellan universitet och högskolor, och hur den i så fall ska kopplas till den modell som Vetenskapsrådet har i uppdrag att ta fram, vilket Curie tidigare har berättat om (se artikeln Kollegial bedömning ska höja forskningens kvalitet). 

Text: Anders Nilsson
Foto: Dzhavakhadze Zurab / ITAR-TASS / TT