Forskare kan göra nytta på många sätt – som kunskapsutvecklare, utbildare, nätverkare, rådgivare, debattörer, entreprenörer och infrastrukturutvecklare. Inom exempelvis energiområdet kan forskare bidra med nya infallsvinklar i debatten.

Vidga synen på forskningens nytta

2014-01-21

Nyttig forskning är inte bara sådan som leder till patent. Lika viktig är forskning som bidrar till en levande debatt om vilka vi är och vilket samhälle vi vill ha. Forskarna Eugenia Perez Vico och Jonna Bornemark vill båda att vi uppskattar fler av de betydelsefulla roller som forskare har.

Högskolor ska verka för att forskningsresultat kommer till nytta, men vad innebär det egentligen? Eugenia Perez Vico, forskare i miljösystemanalys vid Chalmers tekniska högskola, har gett sig i kast med begreppet nytta och kartlagt hur forskning som bedrivs på tekniska universitet kommer samhället till gagn.  

– När jag började mitt avhandlingsarbete upptäckte jag att det fanns en både stark och snäv föreställning om vad nyttig forskning är. Enligt den konventionella synen leder nyttig forskning antingen till kunskapsutveckling eller till kommersialisering, säger Eugenia Perez Vico som nu vill bredda bilden.

Hon har identifierat sju roller i vilka forskare bidrar – som kunskapsutvecklare, utbildare, nätverkare, rådgivare, debattörer, entreprenörer och infrastrukturutvecklare.

– Forskare som nätverkar kan erbjuda neutrala arenor för diskussioner, och debattörer är viktiga för att berika samhällsdebatten. Inom till exempel energiområdet är det väldigt tydligt att forskare bidrar med nya infallsvinklar och får allmänheten att reflektera.

I rådgivarrollen jobbar forskare mer direkt mot offentliga eller privata aktörer. De sitter i paneler och råd, fungerar som bollplank och intelligenta samtalspartners. 

– En annan viktig roll är att vara infrastrukturutvecklare. Med det menar jag en forskare som till exempel upprätthåller och utvecklar databaser, standarder och instrument. De fungerar som ett minne i organisationen, håller ett ämne vid liv även när det inte är hypat och möjliggör för andra att experimentera.

Bra med stor variation

I studien följde Eugenia Perez Vico forskare inom områdena nanoteknik och energi. Hon tog reda på vad de ägnade sig åt, vilken nytta deras insatser fick och vad som hände när deras forskningsresultat hamnade i nya sammanhang.

– Jag blev förvånad över att forskare arbetar med nyttiggörande på så många olika sätt, beroende på deras personlighet, men också på forskningsfältet och industrin. 

Eugenia Perez Vico vill att variationen ska få bestå.

– Jag tycker att alla forskare har en skyldighet att reflektera över hur de skapar nytta i samhället, men alla ska inte tvingas vara nyttiga på samma sätt. Vissa forskare måste få vara bara forskare, punkt!

Eugenia Perez Vico har sett forskning få betydelse längre fram i en kedja av händelser, som när människor byter arbetsplats. Forskare som enbart trivs i rollen som kunskapsutvecklare kanske inte har några kontaktytor utanför akademin, men andra bär vidare deras forskning till sammanhang där den blir nyttig. Nu eller i framtiden.

– Forskningens viktigaste roll i samhället är att täcka upp för framtida kunskapsbehov, som vi inte vet något om idag. Den funktionen riskerar att urvattnas om alla ska vara direkt nyttiga mot den kontext som finns idag.

Stödja alla roller

Förutsättningarna att hinna delta i samhällsdebatten, medverka i seminarier, nätverka och ställa upp som rådgivare är inte lika för alla forskare. För många ska sådant klämmas in i schemat utan att det egentligen finns tid. Eugenia Perez Vico önskar därför nya stödstrukturer.

– Likaväl som det finns resurser för forskare som vill söka patent och starta bolag, borde det finnas stöd för dem som till exempel vill utveckla utbildningen, skriva debattartiklar, hålla offentliga föredrag eller vara rådgivare åt industrin.

I sina intervjuer med forskare har hon träffat många som vill utvecklas i olika roller, men inte riktigt vet hur de ska gå tillväga. 

– Särskilt yngre forskare säger att de skulle vilja få lära sig hur man gör rent praktiskt, till exempel för att vara ett bra bollplank, eller jobba som debattör.

Humaniora för samhällelig självreflektion

Jonna Bornemark, doktor i filosofi vid Södertörns högskola, har också funderat över begreppet nytta, men med fokus på hur forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap bidrar. Hon konstaterar att särskilt humaniora ofta blir ifrågasatt och nedvärderat, som ren underhållning eller ”trevliga kurser för pensionärer”. En betydligt viktigare roll glöms ofta bort. 

– Det är inget direkt fel i att det är underhållande, men den viktigaste uppgiften för humaniora är att utgöra samhällets självreflektionsfunktion, tillsammans med samhällsvetenskap och kulturlivet. Poängen med självreflektion är att få syn på vilka vi är och vart vi är på väg, och då behöver vi till exempel historisk och interkulturell kunskap för att få något att kontrastera oss mot. Ett samhälle utan självreflektion blir totalitärt, säger Jonna Bornemark.

Hon tror att vi på sikt skulle bli dummare om forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap skulle minska.

– Vi skulle få ett samhälle som har svårare att måla upp visioner, värden och ideal. Som lättare fastnar i självbedrägerier och har svårare att genomskåda verksamheter som är kontraproduktiva. Vi riskerar också att inte se värderingar som ligger och pyr, till exempel rasism eller genusfrågor.

Jonna Bornemark vill lyfta fram att både forskare och studenter inom humaniora och samhällsvetenskap odlar olika intellektuella kapaciteter, som är värdefulla i många sammanhang. 

– Jag upptäckte raskt att jag hade en tränad förmåga att växla mellan närhet och distans, att ifrågasätta och inte ta saker för givna när jag kom ut och jobbade i olika organisationer efter min grundutbildning till filosof. Det behövs människor som läst humaniora på olika positioner i samhället. Intellektuell reflektion är nyttig överallt. 

Text: Eva Annell
Foto: Matton