Den som läser fysik och drömmer om att forska på CERN kan anmäla sig till CERN:s sommarprogram för studenter. Programmet är öppet för studenter som ska börja näst sista eller sista året på sin fysikutbildning.

Bland tusentals kolleger på Cern

2013-11-21

Omkring 11 000 forskare i hela världen är knutna till CERN. Av dem kommer ett 70-tal från svenska universitet och ytterligare ett 30-tal svenskar är anställda direkt av organisationen. Men hur är egentligen den stora forskningsanläggningen som arbetsplats? Curie ställde frågan till några svenska fysiker.

Alexander Madsen, doktorand i partikelfysik vid Uppsala universitet, kom till CERN:s ATLAS-experiment i januari 2013 och är stationerad där hela året.

– Att vara på plats är en stor fördel rent praktiskt, eftersom det är många möten, men det är också en extremt stimulerande miljö att befinna sig i, säger han. Jag får inblick i mycket spännande forskning utöver den jag själv är involverad i, och möter väldigt duktiga och motiverade människor.

Storskaligheten gör CERN speciell

Själv arbetar Alexander Madsen med sökandet efter fler Higgspartiklar – det är nämligen inte alls säkert att det bara finns en. Den forskningen utgör bara en liten del av all verksamhet vid ATLAS, men involverar åtminstone ”några dussin” forskare, enligt Madsen. Totalt är omkring 3000 forskare knutna till ATLAS, och just storskaligheten är en av de saker som gör CERN speciell, tycker han.

– På Uppsala universitet och LPSC i Grenoble, där jag också jobbat, hade man sin lilla grupp. Här har jag tusentals kolleger!

Forskningsinstitut i internationell toppklass får ibland rykte om sig att vara hårda miljöer, präglade av stenhård konkurrens och vassa armbågar. Hur är det på CERN?

– Jag tycker det funkar väldigt bra, säger Alexander Madsen. Det är väldigt mycket samarbete och alla är fokuserade på att vara produktiva, Hierarkin är platt; att gå till mer seniora personer och fråga är inget problem. Det är inte alls som de skräckhistorier man hört om andra ställen.

Inte elitistisk

Sara Strandberg, lektor vid Stockholms universitet, är knuten till CERN och ATLAS, och var 2007–2011 stationerad vid anläggningen. Hon bekräftar Alexander Madsens bild, och vill inte beskriva miljön som elitistisk.

– Bara i den meningen att det är få förunnat att komma dit, säger hon. Det råder för det mesta en hjärtlig stämning. Partikelfysiker trivs med att samarbeta och är helt beroende av det. Det ingår i vår disciplin – till skillnad från forskare inom många andra områden kan vi inte åstadkomma något alls på egen hand.

Därmed inte sagt att miljön vid CERN skulle vara konfliktfri, tillägger hon. När flera grupper arbetat parallellt på olika lösningar på ett problem, och organisationen till slut måste välja ett av alternativen, kan känslorna vara upprörda. Men för det mesta är stämningen god.

Många telefon- och videomöten

CERN idag är både likt och olikt CERN för ett par decennier sedan, berättar Bengt Lund-Jensen, professor vid KTH, som varit knuten till ATLAS sedan han blev involverad i instrumentutvecklingen där omkring 1990.

– Kulturen har stått sig i mångt och mycket, säger han. Den bygger på gemensamt forskningsintresse och gemensamma mål. Skillnaden idag är att mycket avhandlas genom telefon- och videomöten. Förr krävdes det nästan att man var på plats. Och videomötena blir på lite udda tider för att vi ska få in fler kontinenter – det är verkligen ett världsomspännande samarbete nu. För 20 år sedan var CERN mer en europeisk angelägenhet.

En annan skillnad är att verksamheten vuxit och därmed behöver organiseras annorlunda, konstaterar Lund-Jensen. Förr skedde mycket av instrumentutvecklingen på plats i CERN. Nu kommer många delar utifrån, både från forskargrupper runt om i världen och från kommersiella leverantörer.

Sommarprogram för studenter

Hur ska man göra om man pluggar fysik och drömmer om att en gång forska på CERN? Sara Strandbergs bästa tips är att anmäla sig till CERN:s sommarprogram för studenter.

– Man får vara vid CERN en hel sommar och forska och gå på bra föreläsningar – ett fantastiskt sätt att pröva på både arbetet och miljön, säger hon. Programmet är öppet för studenter som ska börja näst sista eller sista året på sin fysikutbildning, och chansen att komma med är rätt stor.

Att bli knuten till just CERN redan under doktorandtiden är däremot inte nödvändigt för att kunna komma dit senare i karriären, understryker hon.

– Det viktigaste är att hamna i en miljö där man trivs och kan vara produktiv – och som förstås har anknytning till ämnet. Själv doktorerade jag vid det amerikanska partikelfysiklaboratoriet Fermilab.

Text: Anders Nilsson
Foto: Maximilien Brice