Jacob Hirdwall använder forskning som motor för att berätta om samhällsfrågor och mänskliga öden.
teater

Forskning är motorn i pjäsen

2013-09-11

Teaterpjäsen Det oupptäckta landet, med premiär 14 september, handlar om genetisk forskning. Men det är ingen ”vetenskapsteater” poängterar manusförfattaren och regissören Jacob Hirdwall, tjänstledig från Dramaten för att satsa på det egna projektet Ensembleverket tillsammans med några teaterkollegor.

– Jag vill genom vetenskapen berätta om människor!  Det finns filosofiska och existentiella aspekter som man kan komma åt via vetenskapen, men det är ändå teater och handlar om människor. 

I pjäsen Det oupptäckta landet gör genetikforskaren Tekla Gudmundsdottir kometkarriär på medicinbolaget Genome i Rejkjavik. Tekla träffar en patient som åldras extremt långsamt. Hon är 150 år men ser ut som 20 år, tvärtemot verklighetens motsvarighet Hutchinson-Gilfords syndrom där patienten istället åldras åtta gånger fortare än normalt.

I sina studier upptäcker Tekla hemligheten, en upptäckt som kan leda till radikalt längre livslängd. Hon ställs inför en rad etiska frågor. Vilka blir konsekvenserna för samhället om vi alla lever längre? Och vem ska bestämma vilka som får tillgång till denna livets nyckel?

– Den genetiska forskningen ligger längre fram än allmänheten tror. Jag vill diskutera och nyansera utan att ta ställning. All utveckling sker stegvis. När kunskapen väl finns kan vi inte blunda utan måste förhålla oss till den, säger Jacob Hirdwall.

– Jag är oerhört fascinerad av denna forskning. Men det är ett tveeggat svärd, precis som en hammare som kan bygga hus – eller slå sönder saker. Frågan är vem som håller i verktyget…

Gjorde research på Island

Inför arbetet med Det oupptäckta landet reste Jacob Hirdwall till Island för att besöka Decode Genetics, som är förebilden för Genome. Island är känt för genforskning eftersom befolkningen är ovanligt homogen och genetiska sjukdomar enkelt kan följas flera generationer tillbaka. Och precis som Decode har Genome unik tillgång till islänningarnas hälso- och sjukjournaler.  

Jacob Hirdwall försöker hålla sig till det vetenskapliga så mycket som möjligt och har fått hjälp med faktagranskning av Gentekniknämnden. Idag vet forskarna att det finns en tydlig koppling mellan livslängd och längden på våra kromosomändar, telomererna. Hos Teklas patient i pjäsen visar sig telomererna vara extra långa.

Det märks att Jacob Hirdwall är intresserad av vetenskap. Han har tidigare skrivit och regisserat pjäserna Kejsar Fukushima om kärnkraft och Rekviem för en demonstrant där jakten på Higgs-partikeln i partikelacceleratorlaboratoriet CERN finns med på ett hörn.

Vilken är den största utmaningen i att skriva dramatik om forskning?

Jacob Hirdwall tänker en stund.

– Det är nog att göra ordentlig research så det blir så korrekt som möjligt, men samtidigt dikta lite så det blir intressant. Forskningen är en oerhört viktig komponent, men man måste akta sig så det inte blir en föreläsning. Vetenskap är ju av saklig och ibland lite torr karaktär, men det blir intressant när man ställer det mot mänskliga faktorer, våra fel och brister. Forskning är motorn.  Jag försöker bygga upp pjäsen dramaturgiskt som en thriller.

Vänder sig till en vanlig teaterpublik

Det oupptäckta landet har Sverige-premiär den 14 september, men spelades för första gången i Rejkjavik 2007, på isländska, och har nu omarbetats.

Pjäsen vänder sig till en vanlig teaterpublik. Målet är att ge publiken en stark upplevelse, både visuellt och mänskligt. Kunskap om genforskning blir en bonus.

– Jag vill inte moralisera och komma med pekpinnar. Det är upp till publiken att tolka. Men det är klart att man kan ifrågasätta att ett privat företag har tillgång till levande personers journaler för att tjäna pengar. Här kan man dra paralleller till den svenska debatten om vinstdrivande sjukvård, säger Jacob Hirdwall.

Fotnot: Det oupptäckta landet spelas på Vallentuna teater utanför Stockholm, med premiär 14 september. Det är den nybildade teatergruppen Ensembleverkets första pjäs.  

Text: Eva Barkeman
Foto: Eva Barkeman