Efter andra världskriget väcktes drömmen om Eurafrika, ett tredje imperium där resurserna från de gamla kolonierna skulle fortsätta förvaltas politiskt och ekonomiskt i Europa. Bilden på Eurafrika finns publicerad i boken Atlantropa: Weltbauen am Mittelmeer: Ein Architekttraum der Moderne, av Wolgang Voigt (Hamburg: Dölling und Galitz Verlag, 1998). Verket är gjort av Herman Sörgel, 1932.

Han ifrågasätter EU som fredsprojekt

2013-04-25

Sprängfull mailbox, arga ledarskribenter och hetsiga debattörer i morgonsoffor. Det är inte många som får den responsen på sin forskning. Men i december 2012 publicerade två forskare en text i Dagens Nyheter som kastade nytt ljus över fredspristagaren EU, och som fick delningsstatistiken att gå i taket. En av forskarna var Peo Hansen vid Linköpings universitet.

bild på Peo HansenDet började med tennis och ost.

– Jag hade inga planer på att bli forskare, säger Peo Hansen, biträdande professor vid Remeso (Avdelningen för forskning om migration, etnicitet och samhälle), Linköpings universitet.

– Jag har nog aldrig haft några framtidsdrömmar, jag har bara gjort det jag har velat.

Fast från början visste han inte riktigt vad det var. Han läste två terminer statsvetenskap i Lund, fick ett tennisstipendium till fortsatt utbildning i USA och bodde där i fyra år. När han återvände till Sverige jobbade han till att börja med på ett ostlager. Men åren i USA gjorde honom medveten om hur mycket han drivs av att söka och fördjupa kunskap, och efter en tid sökte han till forskarutbildningen i Umeå. Där disputerade han år 2000 med en avhandling om den Europeiska Unionen och etnicitet.

Ingen berörde EU:s historia

När han började sina forskarstudier var EU hett, både i debatt och i forskning, men ingenstans såg han något historiskt intresse. Det gjorde honom nyfiken och misstänksam.

– Fyra av EU:s sex grundare var länder med kolonier, jag undrade varför ingen frågade sig om det påverkat projektet.

Så han började söka arvet själv, och de spår det lämnat. Efter disputationen kom han till Norrköping och fortsatte forska om migration, etnicitet och välfärdsfrågor, men ville fortsätta med de frågor han arbetat med som doktorand och driver nu tillsammans med Stefan Jonsson projektet Eurafrika: Den europeiska integrationens koloniala ambitioner, 1920-1960 som fått ett treårigt stöd från Vetenskapsrådet och presenteras i bokform i slutet av 2013.

Efter andra världskriget blev Eurafrika det samlande namnet för de europeiska ländernas framtid tillsammans med de forna kolonierna. Redan efter första världskriget var den koloniala frågan viktig i diskussionen om den Paneuropeiska unionen, där samarbete skulle överbrygga tidigare konflikter. De fascistiska och nazistiska idéerna tog dock över, men efter andra världskriget dök den paneuropeiska tanken upp på nytt.

Då var den geopolitiska kartan förändrad, Europa kunde inte längre utgå från sig själv som centrum. I öster fanns Sovjetunionen, i väster USA – två imperier med stora egna resurser. Inklämd mellan dessa båda låg ett försvagat Europa med många små stater som ägnat mycket tid och kraft åt att bekriga varandra. Med kartbilden som utgångspunkt väcktes drömmen om Eurafrika, ett tredje imperium där resurserna från de gamla kolonierna skulle fortsätta förvaltas politiskt och ekonomiskt i Europa.

Reaktionerna blev starka

Men att ifrågasätta EU som ett fredsprojekt på kolonial grund är provocerande och reaktionerna blev starka då Peo Hansen och Stefan Jonsson, strax efter att EU fått fredspriset i december 2012, publicerade en artikel i Dagens Nyheter. Peo Hansen berättar om reaktioner från Burkina Faso, USA och från kända EU-parlamentariker. Många var uppmuntrande och nyfikna, andra var kritiska och en känd folkpartist varnade till och med för läsning.

– Det tog skruv, säger Peo Hansen och låter nöjd.

Han fortsätter förklarande:

– Jag kan inte identifiera mig med att vara ”forskare”, det låter slutet, sterilt. 

Stort intresse för forskning

Istället föredrar han det amerikanska begreppet ”public intellectual”, han vill dela med sig av kunskap och ta emot respons från omgivningen. Jag frågar om han ser det som sitt uppdrag, men han talar hellre om tacksamhet.

– Jag får fantastiska möjligheter varje dag, att förkovra mig, fördjupa mig, skriva. Det minsta jag kan göra är att dela med mig till alla som gör det möjligt.

Peo Hansen skulle önska att det var mer självklart i den svenska akademiska traditionen, och tycker ibland att forskarvärlden underskattar människors intresse av den kunskap universitet och högskolor rymmer.

– Alla säger att folk undviker långa texter, men vår text toppade DN:s delningslista. Människor tycker om att lära sig, att fördjupa sig. Där kan forskare bidra. Det är något att vara stolt över.

Text: Annika Eriksson
Foto: Herman Sörgel

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter