En handledare måste vara beredd att avsätta tid för uppgiften, understryker Stefan Einhorn som själv handlett ett tiotal doktorander.

Stort åtagande att vara handledare

2013-04-24

Stefan Einhorn är läkare, professor och författare och har bidragit till boken Forskarhandledarens robusta råd. I den tredje artikeln om forskarhandledning ger han sina tips till handledare.

Vad är ditt främsta råd till doktorandernas handledare?

– Mitt främsta råd är att inse vilket stort åtagande det är att vara handledare. Man ansvarar för en annan människas utbildning och framtid, en dålig handledning kan krossa en forskarkarriär. Är man inte villig att ta ansvaret som handledningen innebär ska man inte handleda doktorander.

Tidsbristen är ett stort problem för forskarhandledarna. Vad kan man göra åt det?

– En handledare måste vara beredd att avsätta tid för handledning och ska inte åta sig fler doktorander än vad man har tid med. Det är mycket som ska läras ut – metodik, litteratursökningar, skrivande av artiklar och ett vetenskapligt tankesätt – och det är ingenting man kan lösa på en kvart varje månad. Den investerade tiden kan ge mycket tillbaka, speciellt om man ser på sitt handledarskap som mentorskap, att få vara med och utbilda en bidragande forskare.

Hur kan man då etablera en stor forskningsgrupp med många doktorander?

– Man behöver inte vara huvudhandledare till alla doktorander, man kan låta någon annan få komma fram och ta över ansvaret. Det är ett exempel på generositet som kan leda till framgång, det är när man försöker att ta åt sig all ära som det kan bli fel.

Du har själv handlett ett tiotal doktorander, hur har du gjort?

– Jag har alltid haft ett stort engagemang i mina doktorander, känt ett stort ansvar och tagit mig tid. I början hade jag inga utvecklingssamtal men introducerade det efter en tid och höll sedan hårt i det. Jag har också alltid tyckt att handledning är roligt.

Varför är utvecklingssamtal så viktiga?

– Det är ett möte som ägnar sig enbart åt relationen mellan doktoranden och handledaren och den personliga utvecklingen. Det är en tid som är avsatt till att prata om annat än experiment och resultat.

Hur var det när du själv doktorerade?

– Det var lite hipp som happ, man fick den handledning man fick och så fick det vara bra med det. Nu tas doktorandernas rättigheter om hand på ett helt annat sätt, riskerna att fara illa är nog mindre idag.

Doktorandutbildning är forskning och utbildning samtidigt – hur kan det gå ihop?

– Det är en utmaning. Man ska se till att doktoranden har ett bra och lämpligt projekt som genererar resultat. Det är i doktorandernas intresse att bli produktiv och det innebär också en trygghet. Kravet på produktivitet är inget negativt i sig men det blir ett problem när utbildningsbiten glöms bort.

I boken Forskarhandledarens robusta råd uppmanar du till reflektion, varför är det så viktigt?

– För att veta var man befinner sig, det gäller både doktorand och handledare. Man bör stanna upp och fundera över frågor som varför man håller på med forskning, vad som är viktigt med livet och om man lever som man vill.

Text: NATALIE VON DER LEHR
Foto: Amina Manzoor