Andreas Moberg forskar om internationell rätt och har särskilt intresserat sig för den internationella domstolen i Haag.

Internationella domstolar hot mot suveräna stater

2013-04-10

Andreas Moberg forskar i internationell rätt vid Göteborgs universitet. Han studerar systemet med internationella domstolar, som idag vuxit sig så stort att domstolarna konkurrerar med varandra och naggar statens självständighet i kanten.

Det var 2008 och doktorsavhandlingen i juridik skulle snart vara klar. Andreas Moberg funderade på vad han ville forska om efter disputationen. Ett ärende i EG-domstolen (nuvarande EU-domstolen) väckte hans intresse. Där hade Irland 2006 fällts för att ha vänt sig till fel internationell domstol i en tvist med Storbritannien. Irland hade gått till en instans med FN-anknytning. EG-domstolen slog fast att så fick inte ett EU-land göra mot ett annat EU-land.

Händelsen väckte flera intressanta frågor, förklarar Andreas Moberg. Vilka är egentligen konsekvenserna av det omfattande system med internationella domstolar som vuxit fram? Hur förhåller sig dessa domstolar till varandra? Och inte minst: Hur påverkas länders självständighet? Med pengar från Vetenskapsrådet har han nu forskat om dessa frågor sedan 2009.

Domstolarna bildar en svårtolkad juridisk väv

Särskilt har Andreas Moberg intresserat sig för den internationella domstolen i Haag. När den instiftats av FN 1945 var den internationella rättsskipningen under en period mycket överskådlig: ville någon dra en stat inför rätta var det i Haag som det skulle ske.

Men med tiden har de internationella domstolarna blivit fler och fler. Föregångaren till EU-domstolen instiftades 1952 och Europadomstolen 1959. FN:s internationella havsrättstribunal och Världshandelsorganisationen WHO:s tvistlösningsorgan är ytterligare två exempel och det finns fler. Idag utgör de olika internationella domstolarna en komplicerad juridisk väv som är svår att tolka även för expertisen. En av Andreas Mobergs slutsatser är att detta naggar staters oberoende i kanten.

– Idén om statssuveränitet – att alla stater är självständiga och inte kan bindas till några regler utan att de uttryckligen själva gått med på det – är ett fundament i internationell rätt.

Men den suveräniteten existerar inte självklart längre i praktiken, menar Andreas Moberg. De internationella domstolarna har givits utrymme att själva tolka gränsen för sin behörighet och kompetens.

– Man kan säga att staterna varit lite lättvindiga när de anslutit sig till internationella tvistlösningsförfaranden. En orsak är säkert att domstolarnas möjligheter till sanktioner i regel är rätt svaga. Blir en stat dömd får den skämmas lite, den kan ju inte sättas i fängelse.

Ingen samordning

Förutom att de internationella domstolarna har blivit fler, så har också en del av dem fått allt större makt med tiden, menar Andreas Moberg.

– EU-domstolen har till exempel blivit väldigt viktig för vårt nationella rättssystem, säger han. Vissa menar att det är domstolen själv som drivit denna utveckling. Den har helt enkelt tagit sig den makten.

En konsekvens av att de internationella domstolarna blivit både fler och mäktigare är att de börjat konkurrera och inkräkta på varandras områden. De utgör inte ett koordinerat internationellt domstolsväsende; varje domstol är en isolerad skapelse utan samordning med de andra instanserna. Systemet är fragmenterat. Därmed uppstår krockar.

– Händelsen med Irlands och Storbritanniens konflikt är ett bra exempel på det, säger Andreas Moberg. Där konkurrerar två domstolar med ursprung i EU respektive FN, båda med anspråk på att vara rätt instans för tvisten.

Fragmenteringen inte bara av ondo

Att det internationella domstolssystemet är fragmenterat är inte nödvändigtvis något ont, poängterar Andreas Moberg. Tvärtom kan man tänka sig att resultatet skulle bli värre om allt detta inordnades i ett enhetligt globalt system. Inte heller den beskurna statssuveräniteten behöver vara ett problem, menar han, men den är viktig att utforska.

Forskningsprojektet börjar närma sig sitt slut. Nu återstår mest att knyta ihop säcken: att sammanfatta slutsatserna i två, tre vetenskapliga artiklar. Därefter väntar andra forskningsprojekt.

– Det är svårt att vara forskare inom internationell juridik. Svårt på ett positivt sätt: det är så många intressanta frågor som man halkar in i!

Text: Anders Nilsson
Foto: Marie Ullnert