Nanoforskaren Maria Strømme ser ingen motsättning mellan grundforskning och mer tillämpade forskningsprojekt.

Med 30 patent i bagaget

2013-02-06

De rör sig båda mellan olika världar. Nanoforskaren Maria Strømme är också uppfinnare och styrelseledamot. Och Anders Ekblom bytte akademin mot läkemedelsindustrin där han idag är vd för Astra Zeneca AB. Tidningen Curie tar upp forskarrörlighet i en serie på fyra artiklar.

Maria Strømme blev professor i nanoteknologi när hon var 34 år. I dag leder hon en forskargrupp på 26 personer vid Uppsala universitet och är uppfinnare bakom närmare 30 patent fördelade på nio patentfamiljer.

– Jag behöver ha en tillämpning för att få igång ett riktigt vasst forskningsprojekt, där ligger min drivkraft. Sedan kan projektet ta vilken riktning det vill. Ibland blir det ett grundforskningsspår istället, säger Maria Strømme.

För henne finns det ingen motsättning i det. Hennes forskargrupp skräddarsyr på nanonivå material som kan användas inom en mängd områden. Mycket inom fältet är outforskat, så gruppen behöver ofta lösa problem genom grundforskning.

Ett projekt handlar om en ny typ av energilagringssystem, ett batteri byggt på en ledande polymer och cellulosa från en alg. Ett annat handlar om sjukdomsdiagnostik, ytterligare ett om ytor på kirurgiska implantat.

När forskarna upptäcker något kommersiellt värdefullt skriver de en patentansökan, före publiceringen. Nästa steg är att besluta om de själva ska driva den kommersiella delen av projektet eller söka en partner.

– Det viktiga för mig är att en upptäckt ska nå sin maximala potential. Jag kan inte själv starta företag kring alla patent vi skriver, jag har ju valt att vara akademisk forskare.

Bra på att söka patent

Maria Strømme anser att svenska akademiker är bra på att söka patent. Hon menar att lärarundantaget är en viktig förklaring och jämför med Danmark, där hon arbetat för Strategiska forskningsrådet. Där mötte hon ofta attityden att patentering bara fördröjer publiceringen och ger för lite tillbaka.

Det svenska lärarundantaget ger incitament att gå igenom den jobbiga processen, menar Maria Strømme som trots stor erfarenhet stönar när hon pratar om patentansökningar.

– Jag tycker själv det är skitjobbigt att skriva patent… Det är lite bekymmersamt att vår lagstiftning inte tillåter att vi använder forskningsanslag som vi sökt till universitetet till att anlita patentbyråer. Det hänger naturligtvis samman med att vi forskare äger patenten själva. Jag är inte säker på hur man kan lösa det, men mer flexibilitet hade varit bra.

Förutom patentering ger Maria Strømme svenska forskare godkänt när det gäller att bygga upp småbolag. Men i nästa skede är det värre. Hon låter genuint upprörd när hon kommer in på hur bolag säljs till utlandet just när de börjar växa.

– Vi är värdelösa på att behålla framgångsrika forskningsbaserade företag i landet. Jag ser att nanotekniken kommer att ha ett enormt börsvärde globalt och vara oerhört viktig för de länder som är drivande. Om vi bara säljer ut allt till Kina och USA kommer vi halka efter. Vi måste ta ett grepp så att vi bygger de stora solida företagen här.

Roligt med styrelsearbete

Hon sitter själv i styrelsen för tre bolag och ett par stiftelser. Ett bolag är hennes eget holdingbolag för patent, ett är SwedNanoTech som stöttar nanoteknikindustrin i Sverige. Det tredje heter Bactinact och arbetar med de kirurgiska implantat som forskargruppen utvecklar.

– Jag tycker det är roligt med styrelsearbete och skulle gärna göra mer bara jag hade tid. I ett litet bolag som Bactinact finns ingen organisation under styrelsen som genomför besluten, man är ofta med och verkställer själv, säger Maria Strømme.

I flera år satt hon också i styrelsen för ett betydligt större statligt bolag, Swedish Space Corporation som förr hette Rymdbolaget. Det hade ingen koppling till hennes egen forskning och de första månaderna beskriver hon som en läroperiod.

– Därefter var mitt bidrag att tänka utanför boxen, exempelvis se hur tekniken de utvecklar kan användas i andra sammanhang. Jag upplever att jag kommer till styrelser med en annan kompetens än traditionella styrelseproffs. Jag har koll på aktörer både på den vetenskapliga arenan och i näringslivet, politiken och bland forskningsfinansiärer.

Även om Maria Strømme trivs med styrelsearbetet betonar hon att hennes huvudverksamhet är forskningen. Någon flytt till industrin planerar hon inte.

Gick till industrin

En sådan gjorde däremot Anders Ekblom, som 1993 lämnade Karolinska institutet för en tjänst på Astra. I dag är han vd för Astra Zeneca AB och global chef för företagets Science and Technology Integration Office, en avdelning som har till uppgift att hålla ögonen på nya trender.

– De akademiker som rör sig mot industrin är i princip alltid disputerade forskare som vill arbeta tillämpat. Inte lika många flyttar tillbaka till akademin eller sjukvården. Det är naturligtvis ett bekymmer, det vore bättre om man hade ett växelbruk, säger Anders Ekblom.

Medan det är ovanligt med en total återgång från industrin till akademin, är det desto vanligare att göra som Anders Ekblom själv – ha en fot i den gamla verksamheten. Sedan i somras sitter han i styrelsen för Karolinska universitetssjukhuset. Flera av hans kolleger har kvar en deltidstjänst vid något universitet.

– Forskare som varit i industrin har lärt sig nya saker om ledarskap, som att leda globalt eller på distans. Många gånger har man också fått ta mer ekonomiskt ansvar, kanske skrivit kontrakt, gjort inköp. En akademisk forskare har andra erfarenheter med till industrin, av att interagera i nätverk till exempel, säger Anders Ekblom.

Kan bero på löneskillnader

Han funderar på om det dåliga flödet åter från industrin mot akademin och vården kan bero på löneskillnader.

– Regeringen har ju anvisat medel nu för internationell rekrytering. Om man säkrar att lärosätena har råd att ta hit utländska forskare så för de personerna med sig ett helt ekosystem genom sin egen forskargrupp. Kanske behövs det något liknande för att få folk att röra sig fritt från industri till akademi och klinik, säger Anders Ekblom.

Han påpekar att det finns en grupp som återvänder från industrin till den offentliga sektorn: de som gått från vården till läkemedelsföretaget, men lämnar företaget för chefsjobb i offentlig sektor, som sjukhusdirektörer eller landstingsdirektörer.

– De bär med sig en erfarenhet av många saker som behövs på en sådan position, som personalansvar och budgetansvar. Så jag tror de är attraktiva när de rör sig tillbaka, säger Anders Ekblom.

Text: Lisa Kirsebom
Foto: Anders Norderman

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter