Vid Nanyang Technological University i Singapore kommer 70 procent av lärarna från andra länder. En lika stor del av studenterna läser utomlands minst en termin.

Forskarflytt ger nya idéer

2013-01-31

Svenska forskare borde röra på sig oftare. Att byta forskningsmiljö ger både inspiration och nya idéer. Det menar Bertil Andersson och Pernilla Wittung-Stafshede som också betoner vikten av att kunna locka utländska forskare till Sverige. Tidningen Curie tar upp forskarrörlighet i en serie på fyra artiklar.

Pernilla Wittung-Stafshede är professor i biologisk kemi vid Umeå universitet. Hit kom hon efter tolv år i USA, vid tre olika universitet.

– Varje gång jag bytt universitet har jag fått en massa nya idéer. Det ger en himla stimulans, även om det är jobbigt i början att flytta.

Men i Sverige är rörligheten bland forskare väldigt dålig, menar hon.

– Folk doktorerar på samma institution som de studerat vid. Sedan åker de förhoppningsvis på en postdok, därefter kommer de ofta tillbaka till samma universitet, säger Pernilla Wittung-Stafshede.

Idag ser Pernilla Wittung-Stafshede studenter omkring sig som hon tycker borde lämna universitetet för en postdoktorvistelse men som stannar på grund av barnen, eller huset. Hon upplever att många vill ha allt i god ordning när de ger sig i väg – och helst vara säkra på att de kan komma tillbaka.

– Då blir det så omständligt så det inte blir av.

Stor andel från andra länder

Liknande reflektioner gör Bertil Andersson, tidigare rektor vid Linköpings universitet. Idag är han rektor för Nanyang Technological University i Singapore. Där är 70 procent av lärarna från andra länder, och en lika stor andel av studenterna läser utomlands minst en termin.

– Det är fantastiskt att arbeta i en sådan miljö, enormt berikande. Men ibland känner jag att folk i Sverige är rädda för det. Man känner sig mer bekväm i den svenska traditionen och nätverket, säger Bertil Andersson.

Pernilla Wittung-Stafshede började sin karriär i USA med en postdoktorvistelse vid Caltech i Californien. Innan den var över sökte hon ett tiotal jobb och erbjöds en plats som assistant professor vid Tulane University i New Orleans. Knappt tre år senare fick hon tenure, en anställningsform som innebär att man kan stanna vid sitt universitet på livstid.

Pernilla Wittung-Stafshede fortsatte sedan till Rice University i Houston, Texas. Hon och hennes man trivdes men de började ändå fundera på att flytta hem. Under åren i USA hade de fått två barn och det kändes långt till mor- och farföräldrarna.

Kritisk till karriärmöjligheter

Nu har Pernilla Wittung-Stafshede arbetat vid Umeå universitet i fyra år. Hon trivs, men är kritisk till karriärmöjligheterna i Sverige.

– Man kan få en forskarassistenttjänst i fyra år, men efter det får man hatta sig fram. Det räcker inte att vara tillräckligt bra för en fast anställning. I USA var granskningen mycket hårdare, men uppfyllde man alla krav så fick man en tjänst. Här får du ofta tjänster inte för att du är bra, utan för att du har anslag med dig så du kan betala din egen lön. Dessutom delas små resurser på många, då blir ingen riktigt bra.

Pernilla Wittung-Stafshede menar att Sverige behöver ge mer generösa startbidrag för forskare som ska bygga en egen grupp.

– I USA får en assistant professor flera miljoner kronor, i Sverige får en forskarassistent kanske 200 000. Vi måste våga satsa mer, men också våga ställa höga krav.

Att rekrytera internationellt till den egna forskargruppen är svårare än hon hade väntat sig.

– Du kan göra en postdok här i Sverige och det är tryggt och bra betalt. Men sedan kan vi inte garantera någon fortsatt karriärväg. Dessutom har vi inte så många kända forskare, vilket gör det svårare att locka folk.

Mer optimistisk

Bertil Andersson i Singapore är mer optimistisk vad gäller Sveriges möjligheter.­

– Många är imponerade av den svenska modellen, alla är inte ute efter brutal marknadsekonomi. Och så är vi det mest engelskspråkiga landet utanför de anglosaxiska. Sverige har gott rykte. Men vi har valt en lite introvert linje och rekryterar fortfarande främst nationellt eller till och med regionalt. Många blir kvar hela sin karriär på samma universitet. Det är inte så det går till i världen idag, säger Bertil Andersson.

Svenska universitet måste ut och visa upp sig, menar han. Visa intresse, etablera enheter i utlandet. Dessutom skulle det underlätta om det fanns fler kurser på engelska, längre ner än på masters- och doktorandnivå.

– Och så är vi inte beredda att betala topplöner, för vi vill vara så jämlika, säger Bertil Andersson.

Få dit toppkrafter

I regeringens senaste budget gjordes en satsning på internationell forskarrekrytering. Vetenskapsrådet får 250 miljoner kronor till detta. Bertil Andersson tycker det är ett bra initiativ.

– Nu är utmaningen att verkligen få dit toppkrafter. Jag har nyligen rekryterat 10–15 svenska forskare som är på väg hit, det absoluta toppskiktet. Om vi har ett avtapp till utlandet och inte drar några tillbaka blir det ju en negativ handelsbalans, säger han.

Pernilla Wittung-Stafshede är mer tveksam.

– Regeringen säger att vi ska rekrytera internationella seniora forskare, men jag tror inte de inser hur mycket man behöver satsa för att det ska bli några rimliga erbjudanden.

Hon tror att det varit bättre att satsa på forskarassistenterna, och låta dem växa i Sverige.

– Vi behöver erbjuda dem samma sak som utomlands: ”Om du flyttar hit och är riktigt duktig kommer du bli lektor och sedan professor”. I dag törs ingen lova något för framtiden, eller satsa på spets. Här gör Wallenbergstiftelsen en stor insats med sina Fellows och Scholars. Helt rätt – och osvenskt!

Text: Lisa Kirsebom
Foto: Nanyang Technological University

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter