Familjen får forskare att stanna kvar

2013-01-28

Svenska forskare skiljer inte ut sig från forskare i andra europeiska länder när det gäller benägenheten att byta lärosäte. Däremot verkar de ha andra motiv för att inte flytta, konstaterar Stina Gerdes Barriere, analytiker på Vetenskapsrådet. Tidningen Curie tar upp forskarrörlighet i en serie på fyra artiklar.

Att forskningen blir bättre av att forskare rör sig mellan olika lärosäten och gärna över landsgränser, är en tanke som det i princip råder konsensus kring idag. Mobilitet i forskarsamhället anses gynna kreativitet, kvalitet, nätverksbyggande och spridning av nya forskningsresultat, idéer och metoder.

När det handlar om att beskriva den svenska forskarrörligheten, och definiera orsaker till att forskare flyttar eller stannar kvar, är enigheten dock mindre. Under hösten 2012 debatterades forskarrörlighet i Curie, efter publiceringen av Naturvetarnas rapport ”Jag kan inte men andra borde. Mobilitetens status bland svenska forskare”.

Komplex fråga

Även den forsknings- och innovationspolitiska propositionen som regeringen presenterade under hösten betonar vikten av internationell mobilitet. Stina Gerdes Barriere, analytiker vid Vetenskapsrådet, har kartlagt vilken kunskap som finns på området idag.

– Frågan är komplex, säger hon. Det finns inte en bild av forskarrörlighet i Sverige. Framför allt skiljer den sig mellan olika ämnesområden. Rörligheten är generellt högre inom naturvetenskap och teknik än inom medicin, humaniora och samhällsvetenskap.

Enligt den europeiska MORE-studien från 2010 har drygt hälften av forskarna vid universitet och högskolor i EU arbetat minst tre månader utomlands. Sverige hamnar ungefär i mitten, med en andel på 56 procent – högre än länder som Danmark (44 procent) och Storbritannien (49 procent), men lägre än till exempel Portugal (70 procent), Spanien (61 procent) och Nederländerna (58 procent). Lägst hamnade Finland (30 procent).

Men Sverige är inte genomsnittligt i alla avseenden, berättar Stina Gerdes Barriere. När det gäller motiven till att flytta eller stanna tycks Sverige inte följa mittfåran.

– En intressant iakttagelse är att Naturvetarnas medlemmar på universitet och högskolor i hög utsträckning anger familjeskäl som orsak till att man inte är mobil. Innebörden av det är att man inte flyttar på grund av sin partner. I MORE-studien finns något sådant svarsalternativ inte ens med.

Däremot framgår av MORE-studien att icke-professionella faktorer, såsom barnomsorg, socialförsäkringssystem, administrativa hinder och språkfrågor, generellt sett har relativt liten betydelse för forskares beslut om att flytta eller stanna.

Moderna familjemodellen

Den moderna familjemodellen med två yrkesarbetande gör det till en rätt komplicerad process att rycka upp bopålarna. Mycket ska klaffa. Kan inte ens partner också hitta ett bra jobb i den nya staden eller det nya landet väljer många att stanna kvar, poängterar Stina Gerdes Barriere.

Många svenska lärosäten har på senare år utvärderat sin forskning med hjälp av externa bedömare. Återkommande slutsatser från dessa paneler har varit att den svenska mobiliteten är för låg och andelen interna rekryteringar för hög samt att incitamenten för unga forskare att byta lärosäte är små.

Kan vi vara säkra på att mobilitet leder till bättre forskning?

– Det finns bibliometriska studier som försökt koppla internationell mobilitet till kvalitet och utfall för den enskilde forskaren, säger Stina Gerdes Barriere. De visar vissa tendenser, men inte särskilt starka kopplingar. Det tycks finnas ett visst samband mellan rörlighet och kvalitet för individer i skalans båda ändar, det vill säga de som presterar allra högst respektive allra lägst, men inte för den stora gruppen i mitten.

Forskningen vinner

Stina Gerdes Barriere vill dock inte tolka det som att rörlighetens betydelse är överskattad. Att forskningen som helhet vinner på internationell forskarrörlighet verkar mycket sannolikt menar hon. Att den enskilda forskaren gynnas är inte lika självklart.

– Det är bra för helheten med stora internationella kontaktytor, men det kanske är svårt för den enskilda forskaren att få erkännande för sin mobilitet. Den kanske inte snabbt lönar sig i form av fler publikationer eller citeringar. Tvärtom kan flytten och omställningen rent av leda till att man under en period publicerar mindre. Då krävs det andra incitament.

Man kan dock notera en hög rörlighet bland de som får ERC:s Starting Grant, påpekar Stina Gerdes Barriere. De 58 unga forskare med svensk värdinstitution som tilldelades detta stöd 2010–2012 visar en mycket högre mobilitet än genomsnittet. 90 procent av dem har varit på internationell postdoktorsvistelse och 40 procent har doktorsexamen från ett annat land.

Text: Anders Nilsson
Foto: Marcus Brandt / IBL Bildbyrå