Forskarsamhället har valt

2012-12-19

Det är forskarsamhället, inte statsmakterna, som utser de flesta ledamöter i Vetenskapsrådets styrelse och ämnesråd. Internationellt sett är det ett ovanligt tillvägagångssätt. Vilka frågor engagerar de nya ledamöterna mest? Curie har talat med fyra av dem som tillträder vid årsskiftet.

 Den 4 december sammanträdde 165 elektorer från Sveriges universitet och högskolor för att välja ledamöter till Vetenskapsrådets styrelse och tre ämnesråd för perioden 2013–2015. I styrelsen är sex ledamöter forskarvalda medan tre utses av regeringen. Till ämnesrådet för medicin och hälsa väljer forskarna nio ledamöter och regeringen utser två som ska företräda hälso- och sjukvården respektive bioteknikindustrin. I de två övriga ämnesråden (för humaniora och samhällsvetenskap respektive naturvetenskap och teknikvetenskap) är samtliga nio ledamöter utsedda av forskarsamhället.

Internationellt sett är det sällsynt att ge forskarsamhället ett så avgörande inflytande över beslutande församlingar i forskningsmyndigheter, enligt Karin Schmekel, kansliråd på forskningspolitiska enheten på utbildningsdepartementet.

– Svensk forskningspolitik är ovanlig i det att man ger så mycket förtroende och mandat till forskarna själva, säger hon. Vi har en lång tradition under regeringar av skiftande politisk majoritet att lita på att forskarsamhället självt ska göra de bästa valen för forskningen.

Även i styret av Formas och Fas är inslaget av forskarvalda ledamöter stort, påpekar hon. Vinnova däremot, är i det avseendet mer likt en vanlig statlig myndighet, med en styrelse utsedd av regeringen.

bild på Stacey SörensenStacey Sörensen, professor i synkrotronljusfysik vid Lunds universitet är en av tre nya elektorsvalda ledamöter i Vetenskapsrådets styrelse. Att utveckla den strategiska samverkan mellan Vetenskapsrådet och lärosätena ser hon som en av de viktigaste uppgifterna för den nya styrelsen.

– Vi behöver bättre förutsättningar för långsiktig forskning och kontinuitet, säger Stacey Ristinmaa Sörensen. Ibland upplever jag att Vetenskapsrådet och lärosätena utarbetar sina strategier väldigt oberoende av varandra, vilket gör att de drar i olika riktningar. En medveten diskussion om det vore bra.

Hon nämner också forskningspropositionens föreslagna satsningar på unga forskare och på internationell spetsforskning som angelägna ärenden för den nya styrelsen.

– Och så brinner jag för infrastrukturfrågor. Vetenskapsrådets stöd till infrastruktur har förändrats på senare år vilket innebär både att ett antal nya nationella infrastrukturer har skapats och att det har uppstått ett glapp som gör det svårt för mellanstora infrastrukturer att få finansiering. Hur man kan överbrygga det glappet är en väldigt viktig fråga för mig, och en smidigare hantering av de ofta komplexa nationella infrastrukturerna skulle vara en fördel.

bild på Jörgen HermanssonI ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap är Jörgen Hermansson, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, en av fyra nya medlemmar. Han nämner forskningspropositionens förslag om en återkommande peer reviewbaserad bedömning av svenska lärosäten som den mest brännande frågan. Enligt propositionen är det Vetenskapsrådet som ska ta fram modellen för hur granskningen ska gå till.

– Det kontinuerliga arbetet med att se till att beredningsgrupperna fungerar riktigt bra, att de har förmåga att identifiera de mest intressanta ansökningarna, måste i någon mening vara huvuduppgiften för ämnesrådet, säger han. Men det föreslagna utvärderingssystemet för lärosätena kan på sikt komma att påverka universitetssverige väldigt mycket och är därför en mycket angelägen fråga. Det är en svår uppgift att konstruera en rättvis bedömningsmodell.

Det är känt att utvärderingar ofta får oavsedda och oönskade biverkningar, påpekar Hermansson. Granskningar tenderar att premiera kvaliteter som är relativt lätta att mäta, och verksamheten anpassar sig därefter.

– Verksamheten styrs mot sådant som är enkelt för kommande granskare att se och värdera, säger han. Då får granskningen, även om den är välmotiverad, en perverterande effekt. Om förslaget blir verklighet ser jag det därför som vår uppgift i ämnesråden att bevaka och delta i utvecklingen av modellen, så att den inte blir ett missfoster.

bild på Jan-Ingvar JönssonJan-Ingvar Jönsson, professor i medicinsk cellbiologi vid Linköpings universitet, är en av fem nya elektorsvalda ledamöter i ämnesrådet för medicin och hälsa. Han lyfter fram fördelningen av forskningsmedel som en av de mest angelägna frågorna för ämnesrådet.

– Jag anser att så mycket som möjligt av pengarna ska gå till enskilda forskare, baserat på kvalitet. Därav följer att jag tycker att det vore bra att minska stödet till sådant som strategiska satsningar och starka forskningsmiljöer.

Jan-Ingvar Jönsson är i grunden positiv till att det satsas mer på unga forskare idag, men menar att likartade initiativ från flera finansiärer riskerar att skapa en obalans och på sikt dilemman som måste hanteras klokt. Han anser att en oproportionell stor andel av medlen går till forskare som ännu inte etablerat en oberoende forskningslinje, samtidigt som konkurrensen om medel för etablerade forskare är oerhört hård.

– Inom bara några år kommer denna konkurrens att även drabba de unga forskare som får medel idag, vilket ökar risken för att många kan mista sina bidrag. Man hamnar då i en svår situation där många av de satsningar som gjorts riskerar att inte få fortsatt stöd. Det måste vi acceptera, även om det ställer till problem för både lärosäten och individer. Det blir väldigt svårt för finansiärerna att agera på ett konstruktivt sätt eftersom en omfördelning till denna grupp dels minskar möjligheterna för kommande kullar av unga forskare, dels skulle minska utrymmet till fortsatt stöd för etablerad forskning.

bild på Kristina LuthmanI ämnesrådet för naturvetenskap och teknikvetenskap är Kristina Luthman, professor i läkemedelskemi vid Göteborgs universitet, en av fem nya ledamöter. Även hon ser principerna för fördelning av forskningsmedel som en avgörande fråga.

– Grundforskningen i Sverige är eftersatt och där har Vetenskapsrådet en stor uppgift att fylla. Jag skulle vilja att mer pengar delas ut baserat på enbart kvalitetsaspekter och inte baserat på olika former av randvillkor och öronmärkta potter, till exempel krav på tvärvetenskap, specifika ämnesområden eller starka forskningsmiljöer. Jag menar att forskningens kvalitet ska vara vår bedömningsgrund. Starka forskningsmiljöer har rimligtvis en hög kvalitet och bör kunna attrahera medel utan särskilda satsningar.

Vetenskapsrådet är en forskningsfinansiär som tillmäts hög status, konstaterar hon. Den tilltron förpliktigar.

– Ett bidrag från Vetenskapsrådet uppfattas som en kvalitetsgaranti. Att slå vakt om och ytterligare förstärka den garantin är en viktig uppgift för ämnesråden.

Så gick valet till

Ledamöterna har valts genom ett elektorsförfarande. Landets lärosäten har regionvis utsett sammanlagt 165 elektorer – 55 per ämnesråd. Elektorerna sammanträdde första gången den 16 oktober, då en valberedning tillsattes. Den 4 december träffades elektorerna på nytt för att genomföra valet.

För att kunna bli elektor ska man ha vetenskaplig eller konstnärlig kompetens och bedriva minst 40 procent av sitt arbete inom det aktuella forskningsområdet, berättar Teresa Ottinger på Vetenskapsrådet, som samordnat myndighetens arbete med årets elektorsval.

– Kriterierna preciseras inte mer i den nya förordning som gäller sedan sommaren 2012, säger hon. Tidigare har det varit mer detaljreglerat, även ifråga om hur utnämningen av elektorerna ska ske vid lärosätena.

En annan förändring i den nya förordningen är att den geografiska fördelningen av elektorerna nu härleds matematiskt. Tidigare var antalet elektorer per region fastställt i förordningen; nu räknas det ut inför valen var tredje år baserat på antalet aktiva forskare inom respektive ämnesområde vid regionens lärosäten.

Text: Anders Nilsson

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter