När Nationalupplagans version av Fröken Julie kom ut med Strindbergs ursprungliga kommatering ringde Ingmar Bergman upp redaktionen: ”Nu förstår jag äntligen hur Strindberg tänkte.”

Strindberg – lekfullare än vi trott

2012-11-20

Nationalupplagan av Strindbergs Samlade Verk tecknar en delvis ny bild av en av Sveriges största författare. Drygt 30 års forskning och studier av tusentals originalmanussidor gör att man för första gången kan ge en rättvis och fullödig beskrivning av Strindberg som stilist. 

Sedan slutet av 1970-talet har Nationalupplagan av Strindbergs Samlade Verk involverat en stor mängd forskare, inte minst språk- och litteraturvetare. En av dem är Gunnel Engwall, professor i franska vid Stockholms universitet och ordförande i ledningsgruppen för upplagan.

– Man lyfter ofta fram Strindbergs språk, att han skrev livfullt och modernt, men studier av originalmanuskripten visar att han faktiskt var mer lekfull och experimentell än vad som framgått av tidigare utgåvor av hans verk, säger Gunnel Engwall.

Att utgivningen är vetenskaplig innebär att forskarna genom så kallad textetablering strävat efter att publicera texterna så nära Strindbergs ursprungliga intentioner som möjligt. Genom att gå igenom varje känt originalmanuskript och sedan jämföra det mot andra källor, som till exempel förlagskorrektur, anteckningar eller brev där Strindberg kommenterar sina alster, har man kunnat fastställa vilka förändringar i slutmanus som skett utanför Strindbergs kontroll och på så vis kunnat ta fram en mer vetenskapligt tillförlitlig utgåva.

– Studierna avslöjar att även utgåvor som Strindberg formellt har godkänt ofta skiljer sig en hel del från de originalmanuskript som han lämnat in för publicering, berättar Gunnel Engwall. Ibland beror det på ren censur, som när ett parti om tidelag strukits ur Fröken Julie. Vanligt är också att texterna anpassats till rådande språkliga normer.

Raderat viktiga stilistiska drag

Till exempel har förlaget ofta gjort betydande förändringar av ordformer och i interpunktion. Ingrepp som kan tyckas oförargliga, men som raderat viktiga stilistiska drag hos Strindberg, förklarar Gunnel Engwall:

– Man har exempelvis tonat ner Strindbergs karaktäristiska användning av versaler och hans flitiga användning av utropstecken, drag som i hög grad bidrar till den livlighet man redan tillskrivit honom.

Användningen av utropstecken, men även andra skiljetecken, är en del av en författares särdrag och påverkar alltså läsningen av texten, beskriver Gunnel Engwall. Inte minst i dramatik är skiljetecknen viktiga eftersom de indikerar rytmen i texten – fraseringar och pauser. När Nationalupplagans version av Fröken Julie kom ut med Strindbergs ursprungliga kommatering ringde Ingmar Bergman upp redaktionen och tackade: ”Nu förstår jag äntligen hur Strindberg tänkte.”

Tidigare opublicerat material

Men arbetet med Nationalupplagan är inte bara intressant för språkvetare och dramatiker, understryker Gunnel Engwall. Oavsett ur vilken synvinkel man vill forska om Strindberg är det ju en grundförutsättning att ursprungskällorna är korrekt återgivna, konstaterar hon.

Projektet handlar dessutom inte bara om att ge ut redan publicerade texter i ny tappning. Det omfattar även utgivning av tidigare opublicerat material, som essäer på franska och Ockulta Dagboken i sin helhet. De första volymerna av sammanlagt 72 var färdiga 1981 och nu i dagarna kommer den nästa sista volymen, Hemsöborna. Att arbetet tagit en avsevärd tid har inte bara varit en nackdel, menar Gunnel Engwall:

– Tillkomsten av internet har gjort att vi kunnat göra materialet tillgängligt på ett helt annat sätt än vi anade i början. Alla texter publiceras i de digitala databaserna Språkbanken vid Göteborgs universitet och Litteraturbanken, som är öppna att söka i för både allmänhet och forskare.

Röntgenteknik avslöjar vem som strukit

Även utvecklingen på teknikområdet har gynnat projektet genom nya möjligheter att analysera textmaterialet. Viktigt inte minst i texter där det finns många och ibland överlappande strykningar.

– Tack vare modern röntgenteknik har vi kunnat analysera bläcket och fastställa vilka strykningar som kan hänföras till Strindbergs penna och vilka som utgivaren ligger bakom.

Så återstår då bara en självklar fråga. Hur kunde Strindberg, som var en sådan stridbar person, acceptera att nitiska förläggare stuvade om i hans texter? Förklaringen ligger i hans natur, tror Gunnel Engwall:

– Strindberg var inte någon noggrann korrekturläsare. Jag skulle inte säga att han inte brydde sig, såg han någon ändring han inte gillade kunde han reagera starkt. Snarare berodde det nog på att han i korrekturstadiet redan hade gått vidare i tankarna och kastat sig in i nästa kreativa projekt.

 

Text: Jessica Rydén
Foto: IBL Bildbyrå

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter