En metod analytikerna använde sig av för att avgöra om forskning kommit till nytta var att leta efter forskningsreferenser i politiska dokument. Frågan som behandlades gällde ett ändrat rättegångsförfarande som bl.a. innebar videofilmning av vittnen. Bilden är från en konfrontationsvideo kopplad till utredning av mordet på Olof Palme.

Konsten att mäta forskningens nytta

2012-10-17

Hur kan man mäta samhällsnyttan av grundforskning? Analytiker vid Vetenskapsrådet har prövat tre olika metoder för att söka de spår som kriminalvetenskaplig forskning har satt. 

Forskning ska löna sig; de senaste tio åren har det blivit alltmer politiskt korrekt att uttala sig så. Regering och riksdag vill förvissa sig om att pengarna som läggs på forskning är väl investerade.

Men hur kan vi visa på grundforskningens samhällsnytta? Det kan ju dröja årtionden och mer än så innan de är synliga. Och många gånger är det näst intill ogörligt att härleda vilken forskning som ledde till vilken, som i sin tur ledde till nyttiga resultat.

Så om vi ändå intresserar oss för grundforskningens samhällsnytta, hur går vi vidare? Utifrån den frågan har Vetenskapsrådet gjort en pilotstudie om att utvärdera effekter av grundforskning. Sten Söderberg, analytiker på myndigheten, var projektledare för studien: 

– Vi prövade tre olika metoder för att söka olika typer av effekter, i första hand utanför den akademiska världen. När är den ena metoden att föredra framför den andra och varför?

Satsning på kriminalvetenskap

Den forskning som utvärderingsmetoderna applicerades på ingick i en regeringssatsning på kriminalvetenskaplig forskning som gjordes mellan 1994 och 2005. En av metoderna tog fasta på att det var just en forskningspolitisk satsning. 

– Vi jämförde de politiska förväntningarna och målen med satsningen med vad ett antal nyckelpersoner ansåg verkligen kom ut av den. Det som kanske slog oss starkast var hur oerhört viktigt det är att tankarna bakom en satsning och hur den ska leda eller bidra till önskade mål, är så tydligt dokumenterade som möjligt. Annars är det svårt att ställa de faktiska resultaten av satsningen mot hur det var tänkt, säger Sten Söderberg. 

När det gällde denna satsning på kriminalvetenskaplig forskning visade sig målen vara både otydliga och motsägelsefulla. Därför gick det inte att säga att forskningsfältet stärkts på det sätt målen syftat till. Något som komplicerade analysen var att det också gjordes andra forskningspolitiska åtgärder inom fältet under den aktuella perioden. Därmed blev det svårt att särskilja vad som berodde av satsningen.

Utgick från enskilda projekt

Enskilda projekt stod i fokus för en annan metod. Genom att intervjua forskarna själva och personer som hade praktiskt intresse av forskningen sökte analytikerna ringa in vilka effekter projekten haft på policies, riktlinjer och beslut inom rätts- och kriminalväsendet.

– Det var i dessa samtal vi enklast kunde identifiera effekter, även sådana som inte kunde förutses då forskningen genomfördes. Nackdelarna var att metoden är tidskrävande och beroende av intervjupersonernas intresse av att tänka i termer av utomvetenskapliga effekter. 

Samtliga intervjuade mottagare av forskning efterlyste någon form av brygga mellan forskare och avnämare. Lättillgängliga forskningspresentationer på universitetens hemsidor skulle kunna fylla denna funktion, föreslog de. Eller personer som är forskningskunniga och samtidigt har god insikt i hur myndigheter och kommuner arbetar.

Genomslag i politiska beslut

Den tredje metoden som prövades innebar att politiska beslut inom rätts- och kriminalväsendet inventerades i jakten på referenser till forskning.

– Vi utgick från två politiska frågor – sexköpslagen och ett förändrat rättegångsförfarande som bl.a. innebar videofilmning av vittnen – och gick igenom politiska förarbeten och beslut som kunde kopplas till dem.

Forskningsreferenserna i dokumenten visade sig vara anmärkningsvärt få.

– Det var lite märkligt för vi visste att det fanns en hel del forskning kring detta. Avsaknaden av referenser behöver förstås inte tyda på att beslutsfattare har lågt förtroende för forskning. Men frånvaron väcker onekligen frågor om varför inte forskningsresultat synliggörs mer i politiska förarbeten och beslut, och vad det säger om forskningens inflytande på politiska beslut.

En fördel med denna metod är att den kan genomföras långt efter själva forskningen – den är ju inte avhängig att nyckelpersoner minns detaljerna kring ett politiskt beslut.

Är det någon metod ni som undersökt det här vill framhålla framför de andra?

Det beror på, menar Sten Söderberg:

– Olika metoder lämpar sig olika väl för att söka olika slags spår av forskning. Ingen av metoderna är sig själv nog. Men genom att kombinera dem förbättrar du förutsättningarna för att ta reda på hur forskningsresultat – inte minst sådana som springer ur grundforskning – har kommit till konkret användning.

Text: Ragnhild Romanus
Foto: Polisen

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter