I en människa samverkar tiotusentals miljarder celler. På utsidan av cellerna sitter sinnrika små mottagare, receptorer, som gör att cellen kan känna av och anpassa sig till omgivningen.
Länge var det höljt i dunkel vad receptorerna bestod av och hur de fungerade.
1968 började Robert J. Lefkowitz ta hjälp av radioaktivitet för att spåra de gåtfulla receptorerna. Genom att fästa en jodisotop vid olika hormoner lyckades han bland annat påvisa en receptor för adrenalin: beta-adrenerg receptor. Han och hans forskargrupp lyckades också extrahera receptorn från cellens vägg och kunde på så vis börja skapa sig en uppfattning om hur den fungerar.
Nästa viktiga kunskapssteg tog gruppen under 1980-talet.
Nyrekryterade Brian Kobilka antog då utmaningen att ur kroppens gigantiska arvsmassa leta fram den gen som kodar för beta-adrenerg receptor. Han lyckades och när forskarna kunde analysera genen fick de en överraskning: receptorn liknade en receptor i ögat som fångar ljus.
Slutsats: det måste finnas en hel familj receptorer som ser ut och fungerar på samma vis! Den familj som idag kallas G-proteinkopplade receptorer.
Efter framgången med den isolerade genen, flyttade Brian Kobilka till Stanford University School of Medicine i Kalifornien. Där satte han upp ett nytt mål för sig själv: att fånga receptorn på bild, en ouppnåelig dröm enligt många av dåtidens forskare.
År 2011 kunde Brian Kobilka , efter över två decenniers arbete, presentera en bild av en beta-adrenerg receptor just i det ögonblick som den överför signalen från hormonet på cellens utsida till G-proteinet på cellens insida.
