Utan att referera till arbetet som "tredje uppgiften" är många forskare mycket angelägna om att skriva populärvetenskapligt och om att samverka med näringslivet. Det blir tydligt i ett forskningsprojekt om tredje uppgiftens historia.

Populärvetenskap är en merit

2012-10-09

Det är visst meriterande att bedriva populärvetenskaplig verksamhet. Och ett nära samarbete mellan universitet och näringsliv är ingen ny företeelse utan något som fanns redan vid 1900-talets början. Det visar en analys som går emot etablerade föreställningar om tredje uppgiften.

År 1977 skrevs den så kallade tredje uppgiften in i högskolelagen. Därmed blev det en obligatorisk uppgift för universiteten att sprida kännedom om sin forskning. Nu analyseras bakgrunden till och konsekvenserna av lagen i ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet. Resultatet utmanar flera vedertagna uppfattningar om förhållandet mellan universitet och omvärld. 

– Exempelvis är uppfattningen om att populärvetenskap saknar meritvärde i forskarvärlden kraftigt förenklad, säger Dick Kasperowski, forskare i vetenskapsteori som leder projektet.

Just nu går han igenom sakkunnigutlåtanden i samband med professorstillsättningar under två olika tidsperioder: 1977–1982, respektive 1996–2002. Syftet är att se om forskarna tagit upp populärvetenskaplig verksamhet i sina ansökningar och hur detta värderats vid tillsättningarna. Hittills har Dick Kasperowski studerat 116 tillsättningsärenden inom olika humanistiska ämnen.  

– De preliminära resultaten visar att det snarare är regel än undantag att man värderar populärvetenskap och forskningsinformation vid tillsättningarna, säger han. Populärvetenskaplig verksamhet ses ofta som ett bevis på att en sökande har bredd i sin forskning och god pedagogisk kompetens.

Äldre och yngre lika måna om populärvetenskap

En hypotes var att de forskare som ”vuxit upp med tredje uppgiften”, alltså de som disputerat någon gång i mitten av 1970-talet, skulle vara mer benägna att ta upp populärvetenskap i ansökningarna och sakkunnigutlåtandena. Så är dock inte fallet, berättar Dick Kasperowski:

– Jag kan inte se någon skillnad mellan de två tidsperioderna. Både under den tidigare och senare undersökningsperioden finns det forskare som lyfter fram populärvetenskaplig verksamhet. Däremot är det sällan som man refererar till detta i termer av den tredje uppgiften.

Tillsammans med kollegan docent Fredrik Bragesjö har Dick Kasperowski även studerat den revidering av lagen som gjordes 20 år senare, år 1997. Då tillkom samverkan som en lagstadgad skyldighet för högskolan. Något som de beskriver som ett juridiskt sanktionerande av ett samarbete som funnits sedan länge.

– Inom forskningspolitiska studier har det nära samarbetet mellan universitet och näringsliv i hög grad framställts som ett paradigmskifte under 1900-talets senare del, säger Fredrik Bragesjö. I själva verket finns det en tradition av långtgående samverkan mellan forskarvärld och näringsliv med rötter tillbaka till seklets början. 

Forskarnas perspektiv är att olika aktörer i samhället ges eller förnekas rättigheter och skyldigheter i förhållande till den vetenskapliga kunskapen, beroende på tidsperiod och kontext. Internationellt går sådan här forskning ofta under benämningen ”vetenskapligt medborgarskap”. 

Att samverkan inte skrevs in i den första lagformuleringen om tredje uppgiften 1977 kan tolkas i ljuset av en växande kritik mot att kopplingen mellan näringsliv och högskola blivit alltför nära, förklarar Dick Kasperowski:

– Med 1960-talets stora studentkullar ökade medvetenheten om vetenskapens plats i samhället. Både vänsterintellektuella och mer universitetskonservativa kunde enas om att forskningen skulle återbördas till universiteten och spridas därifrån.

Mer samverkan än kunskapsspridning

Direkt efter lagens införande 1977 påbörjades dock olika initiativ för ytterligare samverkan mellan universitet och näringsliv. Och i en jämförelse mellan den tredje uppgiftens två syften – att bilda respektive samverka – har högskolans arbete med att sprida kunskap dragit det kortaste strået. Något mer välutvecklat samarbete mellan universitetsvärld och folkbildningsrörelsen har aldrig kommit till stånd, enligt Fredrik Bragesjö och Dick Kasperowski.

De vill dock inte beskriva forskare som generellt ointresserade av att syssla med populärvetenskap, men efterlyser mer institutionaliserade former för att fånga upp och stimulera det intresset. Fredrik Bragesjö lyfter fram Forskningsrådsnämndens utgivning av publikationsserien Källa som ett exempel på en väl fungerande bildningsverksamhet:

– Det var ett unikt projekt på så sätt att det nyanserade synen på forskning och gav människor möjlighet att själva ta ställning i viktiga samhällsfrågor. Inte minst i debatten om kärnkraft och om ny genteknik tror jag att Källa fyllde en viktig funktion.

Text: Jessica Rydén
Foto: Mattias Jacobsson

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter