Cecilia Roos, professor vid Dans- och Cirkushögskolan, ser en stor potential i den konstnärliga forskningen.

Orädda konstnärliga forskare

2012-10-01

Ökade anslag och sammanslagning av tre högskolor väntar den konstnärliga forskningen. Sverige ligger långt fram på detta område, där bristen på gamla traditioner gör forskarna orädda och innovativa i sina val av metoder, säger Cecilia Roos, ordförande för Vetenskapsrådets kommitté för konstnärlig forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt professor vid Dans- och Cirkushögskolan.

Anslagen till konstnärlig forskning höjs i den kommande forskningspropositionen. Dans- och Cirkushögskolan, Operahögskolan och Stockholms dramatiska högskola får 13 miljoner kronor i extra anslag 2013 och 26 miljoner 2014 för att gå ihop till en gemensam högskola och etablera en gemensam grund för sin forskning. Ytterligare sju nya miljoner 2013 och 14 miljoner 2014 delas ut till den konstnärliga forskningen vid Göteborgs universitet, Lunds universitet och Högskolan i Borås.

Cecilia Roos, ordförande för Vetenskapsrådets kommitté för konstnärlig forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt professor vid Dans- och Cirkushögskolan, gläds åt att fältet för konstnärlig forskning växer.

– Jag tolkar satsningen som att dagens konstnärliga forskare, genom sin forskning, visar vilken potential det här området har, säger hon.

Mer utpräglade forskningsmiljöer behövs

De ökade anslagen kommer att resultera i fler konstnärliga forskningsprojekt och ett större antal konstnärliga doktorander, vilket Cecilia Roos välkomnar. Men allra viktigast är att anslagsökningarna ger de konstnärliga högskolorna möjlighet att etablera mer utpräglade forskningsmiljöer, menar hon.

– Dagens situation, med enstaka doktorander på en högskola, är inte riktigt bra. Som doktorand behöver du hamna i ett utvecklande sammanhang. Nu kan vi bygga sådana miljöer, både genom att öka antalet medarbetare och genom att rekrytera intressanta professorer som är banbrytande inom sina områden.

Samtidigt gäller det att se upp så att inte de planerade förändringarna, såsom sammanslagningen av de konstnärliga högskolorna i Stockholm, blir en hämsko för den konstnärliga forskningen, varnar hon.

– Som professor vid en av de berörda skolorna ser jag stora möjligheter, men också risker, med sammanslagningen. Det blir en utmaning att slå vakt om flexibilitet och autonomi, att se till att ny byråkrati inte kväser initiativ, lust och kreativitet.

Utvecklar nya metoder

En styrka hos den svenska konstnärliga forskning som vuxit fram det senaste decenniet är att den varit innovativ och orädd i sina val av metod, slår Cecilia Roos fast.

– Det finns inga gamla traditioner, inga paradigm att förhålla sig till. Just den konstnärliga forskningens förmåga till utveckling av nya metoder och nya presentationsformer tror jag kan inspirera forskning på andra områden.

Frågan om korsbefruktning mellan konstnärlig forskning och annan ligger henne varmt om hjärtat, och hon konstaterar med tillfredsställelse att intresset och utbytet mellan de två ökat markant de senaste åren.

Ett försök att bidra till detta är Vetenskapsrådets årliga symposium för konstnärlig forskning. Dit bjuds företrädare för de konstnärliga skolorna, verksamma konstnärer, forskare från andra områden samt representanter för myndigheter och lärosäten.

Sverige i framkant

Även internationellt märks ett ökande intresse för konstnärlig forskning, men få länder har kommit lika långt som Sverige, menar Cecilia Roos. Den svenska anslagsökningen saknar nog motstycke, tror hon. Sverige spelar också en aktiv roll internationellt, till exempel i organisationen Society for Artistic Research, som står bakom open access-tidskriften Journal of Artistic Research.

– Att verka internationellt och odla internationella nätverk är en av de stora frågorna för oss framöver. Den konstnärliga forskningen behöver internationella arenor, precis som andra forskningsområden. Vi har få postdoktorer inom vårt fält idag, men de lär bli betydligt fler, vilket ställer krav på utvecklade samarbeten med utländska lärosäten.

Idag finns det omkring 100 doktorander på det konstnärliga området i Sverige. De som hittills disputerat (ett drygt 60-tal) har tagit en vanlig doktorsexamen, men numera finns en särskild konstnärlig doktorsexamen. År 2014 beräknas de första doktoranderna som siktar på denna examen vara redo att disputera.

– Den nya konstnärliga doktorsexamen ger en större flexibilitet i vad själva examen ska innehålla, säger Cecilia Roos. Det kan vara ett konstnärligt verk, och behöver inte alls vara skriftligt. Men doktoranderna kan fortfarande välja en mer traditionell presentation av sitt arbete om de vill.

Text: Anders Nilsson
Foto: Jyrki Siikanen Voff Media AB