Visste du att du skulle bli forskare?

Jag ville bli som PG Gyllenhammar. Eller gifta mig med honom. Jag önskade mig en silver metallic Volvo 740 av tomten. Jag fick märkligt nog inte det. Fyrtio år senare är jag inte gift med Gyllenhammar, och är inte VD för Volvo (än). Jag kör dock en Volvo. En silver metallic. Gyllenhammar var ständigt på tv:n på 80-talet när jag växte upp, på ett helt annat sätt än vad näringslivschefer är idag. Jag kan förresten inte minnas att jag någonsin såg en forskare på tv när jag växte upp.

Inte visste jag att jag skulle bli forskare. Jag visste nog inte att man kunde bli forskare. En unge till en bonde och en undersköterska tänker nog inte på forskning som yrke (men det är en annan krönika). Jag är ibland fortfarande inte ens säker på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag slutade bara aldrig att gå i skolan. Det som drivit mig till forskningen var ämnet och arbetet. Att få snöa in på något, att gå djupare och längre. Samspelet mellan praktik och teori. Att få tänka en tanke klart. Det är få ställen i samhället där det tillåts, och ibland känns det inte som att vi inom akademin heller har tid att tänka färdigt på saker eller att tänka nytt (också det är en annan krönika).

Men hur vet man vad man ska bli?

Sveriges unga akademi har skapat barnboken Forskardrömmar (Fri Tanke Förlag, 2021). Det är berättelser och illustrationer om sextio olika forskare. Deras uppväxt, drömmar, utveckling och ämnesval. Boken visar på bredden och variationen i forskning. Hjärnan och rymden och litteratur och it och baciller och teater och rädsla.

Men framför visar Forskardrömmar på bredden och variationen bland oss forskare. Några plugghästar, några skolhatare. Några brinner för ämnet, andra för metoden. En del har klara mål, andra utforskar och ser var de hamnar. En del vet tidigt vad de vill, andra vet ännu inte vad de vill. Men alla bidrar på sitt område. Det är fascinerade läsning. Inte bara för den tänkta publiken av 9–12-åringar, utan också för mig. När min son var fem år frågade jag på väg till frisören hur han ville bli klippt. Jag tänkte mig att han skulle svara Markus & Martinus. Icke. ”Ja vill sche ut schom Christer Fuglesang!” Lycka till med det, kära frisör!

Nu är min son nio, och vi läser om dessa historiska figurer och samtida forskare. Det är några kända namn som Elinor Ostrom, Emma Frans, Hans Rosling och Max Tegmark, andra mer okända. Sonen gillar illustrationerna och jag berättelserna. Vi fastnar för olika forskares historier. Sonen fastnar för Carl von Linné, medan jag inte kan släppa Armita Golkars uppväxt som flykting och Camilla Svenssons bakgrund som icke-cool i skolan.

Boken Forskardrömmar är jättebra, tycker både sonen och jag. Det enda jag kan önska är ett par rader om urvalet, varför just dessa forskare? Däremot uppskattar jag det andra material som finns med. Frågematerialet där barn själva kan tänka på vad de skulle forska om och de korta texterna om vetenskapens historia, om universitet och om hur forskning går till. Det här hoppas jag blir nästa bok från Sveriges unga akademi! Hur görs forskning? Kan man forska om allt? En bok om det både filosofiska och handfasta med forskning, som hur en vardag ser ut för en forskare (men glöm inte kvalitativ ansats när ni berättar om hur forskning görs och tänks).

Det är viktigt att forskning syns. Men det finns också en viktig poäng i att forskare syns. Att barn får veta att forskning görs av forskare. Att man kan bli forskare. Ett underbart men utmanande yrke.

Applåd till er på Sveriges unga akademi för att ni visar fler barn det i Forskardrömmar. Visa våra barn att man kan bli forskare, och att forskare gör väldigt olika saker, om olika områden, men framförallt att vi är olika som personer.