Vinter, vita vinter, hej då!?

Fast kanske ligger snön inte fullt så djup som förra året; det är visst lite tunt i skogen trots allt, vid en närmare besiktning. Hemma i Stockholm är det sorgligt dåligt med snö, och den is som finns är konstfrusen och full med folk. I Jämtlandsfjällen är det inte lika illa. Avvikelserna från normalvärdena är inte anmärkningsvärda.

Det är de däremot ännu längre norrut. På Svalbard har man haft tö och regn, i februari. Då brukar det vara minus 20 grader. Och även nordpolen har haft temperaturer nära noll. Tomten måste bli förvirrad. Jag vet att man inte ska förväxla väder med klimat, men Ralf Döscher, klimatforskare på Rossbycenter på SMHI, säger till SVT att han är säker på att de senaste förändringarna är del av den globala uppvärmningen.

Just havsisen i Arktis är en bov i dramat eftersom dess minskade utbredning verkar destabiliserande på hela systemet. Det kallas för ice-albedo feedback när den krympande havsisen blottar mer hav, som suger åt sig värme istället för att reflektera den, och som därför krymper isen ännu mer. Detta påverkar i sin tur luftströmmarna till och från Arktis, vilket kan innebära snabba temperatur- och väderförändringar.

Vi närmar oss snart den tid när just denna havsis ska vara vid sitt årliga maximum efter en lång och kall vinter, det brukar ske i februari eller mars. Det får ibland viss medial uppmärksamhet, särskilt om isens maximum slår rekord. Men frågan ägnas större plats på höstarna, när den når sitt minimum i september. Genom att följa detta minimum år från år får man en god uppfattning om hur det står till med havsisen – den krymper. Inte bara i utbredning utan också i kvalitet, det finns mindre och mindre mångårig is och den är tunnare.

Precis som det är svårt för dig och mig att direkt uppfatta att mängden koldioxid har ökat i atmosfären så måste vi också ha verktyg för att kunna mäta isens utbredning över en så stor yta som den arktiska oceanen. Satellitobservationer har gett en god överblick i snart 40 år, och instrumenten fungerar som förlängning av våra sinnen. De omtalas ibland som våra ögon; ordet observera skvallrar om den föreställningen. Men det är förstås ganska komplicerat att mäta och räkna på isen och dess utbredning. Och ganska komplicerat är det också att sedan försöka förmedla denna kunskap.

Siffror säger visserligen mycket: 1979 var den 7 miljoner km2, jämfört med 4 miljoner km2 2016. Det är ändå lite högre än den rekordlåga nivå som uppmättes 2012 på 3,4 miljoner km2. Men bilder kan vara lättare att förstå. Att illustrera havsisens förändring med kurvor är ganska vanligt. National Snow and Ice Data Centre har en bra interaktiv graf Länk till annan webbplats.. Kartor Länk till annan webbplats. är också ett sätt, som ger ett mycket tydligare sammanhang än de nakna graferna. I båda fallen brukar man lägga in medelvärdet för tidigare mätningar som referens. Ibland projicerar man isens utbredning på jorden som sfär. På så vis understryker man också att den arktiska havsisen faktiskt är en global fråga som rör hela planeten.

Det händer att nyhetsartiklar om isen använder en ensam isbjörn på ett bräckligt flak för att illustrera förändringen, eller helt enkelt en bild på is. Om man tar en närbild kan man få se isens fantastiska variation. Visste ni till exempel att det finns en sorts is som kallas pannkaksis?

Ibland kan jag bli orolig för att pannkaksis snart kommer att vara ord för något som fanns en gång, men som inte längre är. Att mina barnbarnsbarn inte kommer att få uppleva snö innanför kragen, inte skrika ”se upp i backen!” eller skotta en uppfart. Men jag hoppas förstås att Gullan Bornemarks visa om den vita vintern kan få vara sann i sin helhet. Tänk att du kom till slut ändå.