Vilken framtid skildrar quit lit för oss doktorander?

Jag är ett år in på forskarutbildningen och det växande antalet ”academic quit lit”-texter har redan väckt mitt intresse: det är ett slags uppbrotts- eller avskedstext skriven av forskare som bestämt sig för att lämna akademin. Mötet med avskedslitteraturen blev tyvärr ännu en ögonöppnare för hur den institution som jag anser vara så viktig och samhällsbärande – universitetet – skapar och vidmakthåller en osäker och tärande arbetssituation för nydisputerade. Som vanligt har det att göra med ekonomiska resurser, men blir även en fundamental fråga om vad universitetet är och kan vara för institution, och vad för funktion den nydisputerade fyller där.

…varför det – trots kärleken till undervisning, vetenskaplig kunskapsproduktion och kolleger – inte längre är möjligt att stanna kvar inom akademin.

Avskedslitteraturen är ingen ny företeelsen utan går att spåra tillbaka till 1970-talet i USA. Den tar upp olika ämnen och texterna har kanske främst handlat om hur man slutar dricka. Antalet texter om forskare som lämnar akademin har dock ökat drastiskt under de senaste tio åren. Ett obligatoriskt inslag är att forskaren förklarar varför det – trots kärleken till undervisning, vetenskaplig kunskapsproduktion och kolleger – inte längre är möjligt att stanna kvar inom akademin.

Det senaste bidraget i en svensk kontext står Linn Spross för, i den slående romanen Vård, skola och omsorg Länk till annan webbplats. (2021). Texterna vittnar om hur slitsamma och svåra åren efter disputationen är. Hur vardagen i akademin innebär övertid, osäkra anställningar och osäker inkomst – vilket kan resultera i ett pendlande mellan ibland tre fyra lärosäten för att få ihop timmarna och lönen. Detta tär naturligtvis psykiskt och emotionellt. Avskedslitteraturen används helt enkelt av forskare som ett slags sorgerop om hur oklara karriärvägar och tidsbegränsade anställningar omöjliggör för dessa personer att orka och hinna med både undervisning och forskning på ett drägligt vis.

Avskedslitteraturen används helt enkelt av forskare som ett slags sorgerop…

Den här typen av texter har utvecklats från att främst innefatta anglosaxiska bidrag till att idag vara ett globalt fenomen. I Tyskland startade exempelvis ett upprop under hösten 2020 Länk till annan webbplats. om forskares arbetssituation på tyska lärosäten, som allt eftersom kommit att inkludera berättelser från hela världen under hashtags som #ichbinHanna Länk till annan webbplats. och #WissZeitVG Länk till annan webbplats.. De internationella vittnesmålen sträcker sig brett över samtliga vetenskapsområden, men det är onekligen så att flest texter är skrivna av forskare inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Trots att världens universitet styrs på lite olika vis skildrar berättelser från bland annat Tyskland, USA Länk till annan webbplats., Norge Länk till annan webbplats. och Sverige Länk till annan webbplats. snarlika och tuffa förutsättningar för dagens forskare.

Det finns en intressant, och talande, genusaspekt bland vissa av bidragen. Det hör nämligen inte till ovanligheterna att särskilt de manligt författade texterna består av olika former av så kallade ”humble brags” Länk till annan webbplats.. Det är smått skrytsamma texter som blir nästintill komiska i sin utformning, där forskaren proklamerar att han trots många publikationer i internationellt hyllade tidskrifter, flera projektanställningar på internationella toppuniversitet och stor respekt av forskarsamfundet på grund av sin genialitet, ändå inte fått en fast tjänst efter flera år.

…särskilt de manligt författade texterna består av olika former av så kallade ”humble brags”.

De kvinnligt författade texterna tecknar istället en vardag där de undervisat sig sönder och samman, varit ett stort emotionellt stöd för både kolleger och studenter, utsatts för en toxisk kultur och helt enkelt inte orkar längre. Här avspelar sig den könade arbetsdelning som universitetsvärlden fortfarande präglas av, även om problematiken kring vilka som utför vilken typ av uppgifter och under vilka premisser är välkänd. Med det sagt, trots att vissa texter går att problematisera och kritisera, betyder det inte att den situation som de målar upp inte ska tas på allvar. Frustrationen, från både kvinnor och män, är legitim.

De kvinnligt författade texterna tecknar istället en vardag där de undervisat sig sönder och samman…

Ska vi värna om kvalitativ utbildning och forskning vid svenska lärosäten behövs trygga anställningar. När stora delar av kollegiet slits ut på det här viset påverkas nämligen inte bara kvaliteten på forskningsresultaten utan även undervisningen. Det går inte att erbjuda kvalitativ utbildning av landets invånare samtidigt som en stor del av kåren är så tärd. När villkoren är sådana att det dröjer mellan sex och tio år innan man får sin första fasta och trygga anställning, måste universitetet fråga sig hur många som blir kvar, och om det är de mest lämpade som stannar inom akademin efter disputationen (forskarutbildningen kostar trots allt i genomsnitt 3,5 miljoner kronor).

Det allt kokar ner till är frågan om vad vi vill att universitetet ska vara för slags institution och vilka signaler det skickar till oss som går forskarutbildningen. Alla som disputerar varken vill eller behöver fortsätta inom akademin, men för oss som vill, behövs goda och trygga förutsättningar för just det, inte en gigekonomi som försummar det vetenskapliga samtalet och dess bildningsmiljöer.