Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Bildmontage Kajsa Hansson och tappad glasstrut

Ibland borde vi stanna upp och reflektera över vad våra misslyckanden faktiskt innebär, skriver Kajsa Hansson. Foto: Sarah Kilian/Unsplash

Krönika

Vi vill inte lära oss av våra misstag

När vi misslyckas vill vi inte ens tänka tanken att det kan bero på vår egen insats. Vi människor har nämligen en oerhörd förmåga att hitta på anledningar till våra framgångar och misslyckanden, skriver Kajsa Hansson.

Jag följer ett konto som heter ”Professor Feynman” på Twitter. Richard Feynman var teoretisk fysiker och fick Nobelpriset i fysik 1965. Trots att han dog 1988, twittras hans visdomsord ut dagligen, skriver Kajsa Hansson.

Han skriver till exempel:

There is no failure. You either succeed or you learn.

Och:

Don’t regret anything in life. If it’s good, it’s wonderful. If it’s bad, it’s experience! When you win, you win. When you lose, you learn.”

Kanske ligger det något i dessa citat. Eller, jo, förresten, det ligger nog en hel del sanning i dem. Men det kan ändå vara oerhört provocerande att läsa. Vi vill inte lära oss av våra misstag, eftersom vi vill lyckas. Och när vi misslyckas vill vi inte ens tänka tanken att det kan bero på vår egen insats. Vi människor har nämligen en oerhörd förmåga att hitta på anledningar till våra framgångar och misslyckanden.

Detta är ett slags ”self-serving bias”, som innebär att vi gärna skyller våra misslyckanden på okontrollerbara faktorer medan vi tillskriver alla framgångar vår egen förmåga. Och denna tendens blir ofta tydlig i tävlingssammanhang där spelreglerna är otydliga. Inte minst inom akademin, där vi som arbetar med forskning snabbt börjar klaga på inkompetenta granskare när våra artiklar blir refuserade. Samtidigt som vi lätt glömmer bort det granskande teamets insatser när våra artiklar blir accepterade för publikation.

Denna benägenhet är ett sätt att bevara en positiv självbild. Att vi egentligen är kompetenta, intelligenta och gör ett bra jobb. Men tyvärr kan det också resultera i en del destruktiva beteenden. Om man till exempel felaktigt tror att ens egna misslyckanden beror på orättvisa processer, kan det få folk att agera själviskt eller rentav oetiskt för att ”jämna ut spelplanen”.

Om man till exempel felaktigt tror att ens egna misslyckanden beror på orättvisa processer, kan det få folk att agera själviskt eller rentav oetiskt för att ”jämna ut spelplanen”.

I en av mina studier (Losing sense of fairness: How information about a level playing field reduces selfish behavior) undersökte jag, tillsammans med mina medförfattare, hur man genom att informera om rättvisan i en tävlingssituation kan ändra snedvridna uppfattningar och motverka själviskt beteende. Vi genomförde ett ekonomiskt experiment där deltagare tävlade i par.

Efter att deltagarna genomfört tävlingen (som de antingen vann eller förlorade) fick de bestämma hur de ville fördela vinstpengarna mellan sig själva och sina motståndare. Hälften av deltagarna fick information om tävlingens processmässiga rättvisa, medan den andra hälften fick utgå från sin egen uppfattning om tävlingens rättvisa.

Resultatet visade att de förlorare som inte fick någon information om förutsättningarna för tävlingen överskattade hur orättvis den var (de överskattade andelen svåra uppgifter de själva fått och underskattade andelen svåra uppgifter deras motståndare fått), och kunde därmed rättfärdiga att ta pengar från vinnarens prissumma. Men huvudresultatet i studien visade att de förlorare som fick veta att tävlingen faktiskt var rättvis (den gav inte fördel till någon av deltagarna), tog betydligt mindre av vinnarens prissumma. Vinnares beteende påverkades däremot inte av denna information.

...de förlorare som fick veta att tävlingen faktiskt var rättvis (den gav inte fördel till någon av deltagarna), tog betydligt mindre av vinnarens prissumma.

Erfarenheten av att misslyckas förvränger alltså inte bara våra uppfattningar om rättvisan i processer — det påverkar också vår benägenhet att rättfärdiga vårt eget själviska beteende. Det innebär att vi även under ”rättvisa” processer lyckas rättfärdiga själviskt och oetiskt beteende, eftersom vi felaktigt tolkar situationen som orättvis.

Alla som arbetar med forskning har upplevt ett och annat misslyckande. Vi får våra artiklar refuserade. Projektansökningar som vi arbetat hårt för att skriva fram, blir allt för sällan beviljade. Samtidigt är akademin är en miljö som bygger på samarbete och osjälviska insatser för att nå ett högre syfte om forskningsframsteg, snarare än plats för att sträva efter individuella meriter.

En slutsats av vår studie är vikten av att vara transparent och informera om rättvisan i processer för att motverka själviskt och destruktivt beteende. Men jag har också tänkt att det även handlar om vår egen syn på misslyckanden. Ibland borde vi stanna upp och reflektera över vad de faktiskt innebär. Kanske har citaten av professor Feynman något väldigt viktigt att säga oss (hur provocerande de än är). Det kommer jag skriva mer om i mitt nästa inlägg.

Vetenskaplig artikel: Losing sense of fairness: How information about a level playing field reduces selfish behavior (Journal of Economic Behavior & Organization) (English) Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Kajsa Hansson

    Doktorand i nationalekonomi

    Hon skriver om beteendeekonomi, livet som doktorand eller om det som faller henne in. Kajsa Hansson studerar hur människor rättfärdigar omoraliskt och själviskt beteende.

Relaterat innehåll

Krönika 30 januari 2024

Nu är de nationella riktlinjerna för öppen vetenskap klara. Erik Stattin skriver om arbetet med regeringsuppdraget och hur riktlinjerna tagits emot.

Nyhet 28 november 2023

Siv Engelmark

Nu ska de avtal som reglerar svenska forskares publiceringar i vetenskapliga tidskrifter omförhandlas. En färsk rapport från SUHF ska ge underlag för arbetet. Målet är att publicer...

Krönika 27 november 2023

Hur många vetenskapliga texter finns det som definierar en forskare? Bengt Johansson skriver om böckerna som verkligen betytt något för honom.