Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Akademin är full av oskrivna regler och labyrinter där det är lätt att förirra sig, skriver Anna Sarkadi. Foto: Ben Mathis Seibel, Unsplash

Krönika

Vi står alla på vänliga giganters axlar

Nu är det dags att ge tillbaka. Anna Sarkadi skriver om varför hon gärna hjälper unga talangfulla forskare att hitta sin väg inom akademin.

Ämnen i artikeln:

Hon är den fjärde personen inom en vecka som ber mig om ett rekommendationsbrev. Kanske är det ovanligt många, men det händer allt oftare att jag får sådana förfrågningar. Den senaste är en läkarstudent som ska åka på ett utbyte. De andra som kontaktat mig är en yngre forskare i Australien som ska lämna in sin ansökan för docentur, en doktorand som ska söka stipendium för forskningsvistelse utomlands och en annan doktorand som ska söka forskar-AT.

Min mapp på datorn som heter Intyg har många sådana dokument: inbjudan till Erasmus-studenter, lärarutbyten, motiveringsbrev för befordran, brev till gästforskare, intyg för att söka jobb och stipendier. Jag säger i stort sett alltid ja om jag ärligt kan rekommendera personen för det de önskar.

Att säga ja till att vara mentor, handleda uppsatser, ha ett samtal om något som är svårt för en yngre kollega, som testar sina vingar som gruppledare, eller erbjuda sommarjobb är saker jag ofta gör. Varför? För att jag kan, och för att jag inte glömt allt som har gjorts för mig. Nu är det dags att ge tillbaka.

Jag säger i stort sett alltid ja om jag ärligt kan rekommendera personen för det den önskar.

Den första giganten jag mötte var Gösta Tibblin, professor i allmänmedicin. Jag var 21 och nyinflyttad till Sverige, han var över 70 och redan allvarligt sjuk i cancer. ”Mig ska du inte satsa på”, sa han, ”men jag tycker att du ska träffa den nya professorn i socialmedicin, Urban Rosenqvist”.

Det korta med det långa är att Urban erbjöd mig mitt första sommarjobb som forskningsassistent 1996, och 2001 doktorerade jag på en avhandling om egenvård vid typ 2-diabetes. Urban var stolt som en tupp när jag blev professor och sa att det är så man vet att man gjort ett bra jobb med en doktorand. Det har jag alltid med mig.

När jag sa att jag helst ville jobba med barn tog Urban mig till professorn i socialpediatrik, Claes Sundelin, som genast blev min idol – en sådan ville jag bli! När Claes hörde att jag ville göra en postdok kontaktade han sin kollega i Melbourne, Frank Oberklaid, som skrev ett inbjudningsbrev till det postdoktorstipendium jag sökte och fick.

Urban var stolt som en tupp när jag blev professor och sa att det är så man vet att man gjort ett bra jobb med en doktorand.

Jag återvänder dit med jämna mellanrum. När jag tittar ut genom fönstret från kontoret i Melbourne ser jag kullen på platsen för det gamla barnsjukhuset där jag gjorde min postdok. Den är numera lekplats, men det nya sjukhus som byggdes är det vackraste barnsjukhus jag vet, komplett med akvarium och ett mini-zoo med surikater. Som Honorary Research Fellow har jag eget nyckelkort: jag har det för att folk valde att öppna dörrar för mig, både bildligt och faktiskt.

Jag har även mött fantastiska kvinnor på min väg: Karin Johannisson som tog emot mig som mentor och gav mig böcker för att öppna mina sinnen mot medicinsk humaniora; Britt Skogseid, som inte tänkte skämmas för att ta för sig som kvinna och Inger Sundström Pooroma som var cool och hade självdistans som många i akademin verkar sakna.

Alla som försöker hitta sin väg inom akademin behöver hjälp: någon som vill en väl, som har ens rygg. Som när min underbara prefekt Jan Gustafsson såg till att jag kunde bli adjungerad lektor för att han förstod stegen jag behövde ta på min akademiska vandring. Eller när min chef på barnsjukhuset, Christophe Pedroletti, sa att han skulle vara min murbräcka för ett kvalitetsförbättringsprojekt som höll på att stranda, men som numera är ordinarie verksamhet.


Alla som försöker hitta sin väg inom akademin behöver hjälp: någon som vill en väl, som har ens rygg.

Det är inte så att jag inte mötte motstånd eller blev motarbetad ibland. Jag kände tydligt det berömda glastaket när jag blev docent och inte längre var ”ung och lovande”, utan en konkurrent. Men många, många fler var de kollegor som stöttade, både praktiskt och emotionellt.

Så det är min tur nu. Jag vet inte om jag är någon gigant precis. Men jag är vänligt inställd till unga talangfulla människor som försöker finna sin väg inom akademin. En värld full av oskrivna regler och labyrinter, där det är lätt att förirra sig i mörka hörn med ibland verkliga hot, men oftare tanketroll som lägger hinder i vägen.

Mer om skribenten

  • Professor i socialmedicin och folkhälsa

    Hon forskar om hur vi genom samhällsinsatser kan främja barns och föräldrars hälsa och välbefinnande.

Du kanske också vill läsa

Debatt 22 april 2026

Senior Faculty vid Karolinska institutet