Professor vid Göteborgs universitet
![Montage med Bengt Johansson och hopknycklade boksidor.](/images/18.62419b3118a932c84554821/1695126747234/Portrattmontage%20(Bengt%20Johansson81).jpg)
Att inskickade artiklar refuseras hör till forskarens vardag. Foto: Michael Dziedzic/Unsplash
Krönika
Vi forskare borde berätta om misstagen också
Forskarens vardag är inte bara en framgångssaga. Kanske kunde vi då och då också dela med oss av när det inte går så bra, skriver Bengt Johansson.
Om några månader är det dags. Då fylls mina sociala mediekanaler med glada budskap där kollegor berättar om beviljade forskningsmedel från Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond. Jag har gjort exakt detsamma flera gångar. Det är svårt att få forskningsmedel och det ligger ett hårt arbete bakom. Ofta är det dessutom andra eller kanske till och med tredje försöket innan pengarna trillar in och några års forskningstid är säkrad. Klart att man är glad.
Att dela med sig av sin glädje över nya forskningspengar, en publicerad bok eller när en artikel blir accepterad i en bra tidskrift är begripligt. Jag gör det själv regelbundet och använder min blogg, X (fd Twitter) och LinkedIn för att sprida nyheten om mina forskningsframgångar. På Facebook låter jag dock forskarlivet vara. Åtminstone för det mesta, men det händer att det även där slinker igenom en bild på omslaget på en ny bok jag skrivit.
Vi beter oss som vilken influencer som helst.
Men lika lite som Twitter (eller X som det heter numera) speglar den svenska opinionen ger forskares uppdateringar på sociala medier en riktig bild av forskarens vardag. Sanningen är ju att anslagsgivare ofta nekar våra ansökningar, att artiklar vi skickar in till tidskrifter inte blir accepterade och till och med att hela forskningsprojekt havererar. Men det skriver vi aldrig om på sociala medier. Forskarlivet på offentlighetens olika arenor presenterar en verklighet som handlar om att lyckas. Vi beter oss som vilken influencer som helst.
Men på samma sätt som vi diskuterar problem med att sociala medier ger ungdomar och andra orimliga förväntningar på livet borde vi väl också titta på oss själva. Borde vi inte även berätta om tillkortakommanden och misstag i forskningen, inte bara om framgångarna? Kanske kunde vi då och då också dela med oss av när det inte går så bra? Sådana berättelser går knappast att kräva av doktorander eller juniora forskare. Men gamla professorer som jag borde väl vara mer generösa och visa att allt inte är en framgångssaga?
...bakom de rusiga framgångsberättelserna döljer sig andras besvikelse, motgångar och en hel del tårar.
En mycket framgångsrik kollega skrev faktiskt precis så på Twitter (ja, jag vet att det heter X) när han inte fick några papers accepterade till vår viktigaste konferens. Han gratulerade de vars papers blivit antagna och konstaterade i tweeten att det ibland inte går som man tänkt sig.
Kanske borde vi göra så lite oftare för att visa hur forskarlivet faktiskt ser ut. För bakom de rusiga framgångsberättelserna döljer sig andras besvikelse, motgångar och en hel del tårar. Eller som en annan framgångsrik kollega en gång sa när jag var sur efter att en artikel blivit refuserad: ”Bengt, I have been rejected everywhere!”.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 22 januari 2025
Prestation och konkurrens eller lärande och lagarbete? Hur ser tillvaron ut för doktorander idag? Hur lär de sig navigera i akademin och vilken roll spelar handledaren? Curie Talks...
Debatt 20 januari 2025
Forskare kan bidra till den politiska beslutsprocessen. Men politiker måste själva skapa tydliga strukturer för hur och när forskningsbaserad kunskap ska bidra i den här processen....
Nyhet 17 december 2024
Allt från en bra snöskyffel till fred på jorden, men också en robust anteckningsbok och upptäckten av liv i rymden. Fem forskare önskar sig både hårda klappar och drömmer stort när...