Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Vi borde överge externa medel som ett mått på kvalitet

Kvaliteten på vetenskaplig forskning bedöms vid tjänstetillsättningar, vid befordringar och vid ansökningar om docentur eller forskningsmedel, skriver Christian Munthe.

På senare år har det också blivit alltmer vanligt att bedöma den samlade kvaliteten på vetenskaplig forskning för hela lärosäten, i samband med utvärderingar och rankningar. En faktor som getts alltmer tyngd vid dessa bedömningar är hur mycket externa forskningsmedel som en person eller institution attraherat. Den kvalitetsindikatorn borde vi överge.

Vid vetenskaplig forskning tillämpas en vetenskaplig metod på en vetenskaplig frågeställning. Syftet är att nå ett vetenskapligt kvalificerat svar på denna fråga, som sedan kan granskas av forskarsamhället. Efter denna granskning föreligger i bästa fall ett resultat som adderar något av intresse till vetenskapens dittills formulerade ståndpunkt. Forskningens kvalitet har att göra med detta tillskott; hur substantiellt och betydelsefullt det är och hur väl det styrkts i den forskning som lett fram till det.

Varifrån en forskare haft resurser att utföra forskningen är helt irrelevant för denna bedömning. Möjligen skulle mindre finansiering kunna ses som något som gör en forskare mer förtjänst av ära för sina resultat, medan mer resurser devalverar samma förtjänst. Men det har ingenting med forskningens kvalitet att göra, om än kanske med forskarens.

Ett annat skäl att överge externa forskningsmedel som kvalitetsindikator är att tilldelning av sådana medel i Sverige följer en mindre vetenskapligt stringent granskning jämfört med publicering av forskningsresultat. Jag lyfte en aspekt av detta i en krönika i Curie för två år sedan, Gör granskningen av forskningsansökningar anonym!, där jag argumenterade för att granskningen av forskningsansökningar bör göras anonym, som i fallet med kollegial granskning av forskningsartiklar. En annan aspekt togs upp i Facebookgruppen Högskoleläckan förra året. Där diskuterades att svenska forskningsfinansiärer borde ha utländska oberoende granskare som standard innan beredningsgrupperna tar vid, något som sedan länge praktiseras av många utländska finansiärer för att garantera oberoende. Men svenska forskningsfinansiärer är ovilliga att förändra sig på någon av dessa punkter. Det medför att granskningsprocessen vid fördelning av anslag är mycket känslig för intressekonflikter och irrelevanta överväganden. Så länge detta är fallet kan inte vunnen finansiering ses som ens en indirekt indikator för forskningskvalitet.

Att universitet och finansiärer bryr sig om anställda forskares förmåga att fixa pengar är begripligt. Men det är ett bedrägeri att låtsas som att det skulle handla om forskningens kvalitet. Detta intresse säger oss tvärtom att man helst vill slippa betala för forskning, oavsett vilken kvalitet den har.

Mer om skribenten

  • Christian Munthe

    Professor i praktisk filosofi

    Han skriver om forskningens förutsättningar och villkor, med fokus på humaniora och kvalitet. Christian Munthe forskar om etik och värdefrågor. På sin fritid läser han gärna skönlitteratur, spelar musik och simmar i havet.

Du kanske också vill läsa

Debatt 12 juni 2019

Sebastian Westenhoff, Mia Phillipson, Magnus Jonsson och Sanna Koskiniemi

Stephen Hwangs rapport om att staten bör minska andelen extern forskningsfinansiering, har stora metodmässiga brister. De slutsatser som presenteras stöds inte av data, skriver Sve...

Debatt 12 juni 2019

Stephen Hwang

Stephen Hwang, rektor Högskolan i Halmstad, svarar på kritiken från Sveriges Unga Akademi om brister i hans rapport. Genom att studera olika korrelationer ser man ett indirekt orsa...

Debatt 23 april 2019

Filip Bergqvist

I dag finns det 36 statliga universitet och högskolor i Sverige. Av dem har hela 25 rätt att utfärda examina inom forskarutbildning. Det är på tok för många och det urholkar kvalit...