Vi borde fråga forskare varför de slutar

Osäkra anställningar och hög arbetsbelastning. Den svenska akademin präglas av arbetsmiljöproblem som länge påtalats av fackförbund, utredare och forskare. Många av problemen återfinns också internationellt.

Men det finns saker som vi forskare själva kan ta tag i. Det är något med just forskning som verkar göra situationen svårare än i andra sektorer där det också jobbas mycket. Rädslan för att inte räcka till. Duger det man gör? Osäkerheten om vad man egentligen bör fokusera på. Feedback som ibland är mjuk och vag, ibland hård och slarvig.

Min doktorandkollega som började forska efter en karriär i finansbranschen viskade under det första gemensamma seminariet: ”Kalle, det här är knasigt. Alla verkar räcka upp handen samtidigt och leta ad hoc-saker att kritisera. Jag har lärt mig att först säga tre saker som var bra, sedan tre saker som kan förbättras. Alla behöver pepp, alla kan bli bättre”.

Alla verkar räcka upp handen samtidigt och leta ad hoc-saker att kritisera. Jag har lärt mig att först säga tre saker som var bra ...

Jag hade inget bra svar. Visst, det var 20 år sedan och jag tror många seminarier är bättre idag. Men inte alla, och både tydligheten och systematiken i återkopplingen kan vi nog fortfarande jobba på. Och framförallt det där om att alla behöver pepp.

Forskning är komplicerat. Att kunna tolerera misslyckanden och ta till sig kritik, är något som vi varken kan eller ska ändra på. Men det gäller ju många andra verksamheter också, som produktutveckling eller avancerad problemlösning.

För att inte tala om dem som jobbar med liv och död, försöker bota sjukdomar eller förhandla fram fredsavtal. Det är många som arbetar med komplicerade saker, under osäkerhet och stress. Att forskare ofta jobbar ensamma, och blir enskilt utvärderade är dock en specifik utmaning. Vi behöver hantera det bättre.

Vi behöver också få stöd på våra arbetsplatser. Forskning blir mer och mer resursintensivt, vi måste navigera digitala plattformar, detaljerad lagstiftning, hantera människor och/eller avancerad apparatur. Många är rädda för att göra fel – både doktorander och disputerade – samtidigt som forskning till sin natur är osäker och det blir ofta inte som man tänkt.

Många är rädda för att göra fel – både doktorander och disputerade – samtidigt som forskning till sin natur är osäker ...

En postdoktor jag jobbar med frågade juristen på sitt lärosäte vad hen bör göra om något blir fel och fick svaret ”skaffa dig en jurist, ring inte oss. Vi kommer skydda lärosätet om du gör fel”. Jag tror inte att det är dåliga rekryteringar till stödfunktionerna som är problemet, utan själva sättet verksamheten är strukturerad på. Det är för mycket fokus på process och för lite fokus på utfall och att lösa problem.

Kanske är det lärosätenas myndighetsform som skaver, med alla krav. Många av problemen finns dock även på stiftelsehögskolor, så associationsformen är inte den enda förklaringen.

En förklaring som jag tror har viss bäring är att stödfunktionerna agerar "regelpolis", snarare än att försöka lösa problem och förbättra arbetsmiljön. Själva ansvaret för arbetsmiljön ligger ju på lokala chefer, som ofta inte kan göra mycket åt organisationens övriga krav och regler.

Hur vi ser på akademiskt ledarskap kan vara en annan orsak. Många som gått universitetens ledarskapskurser verkar deppiga över att fokus främst ligger på att hålla budget och säkerställa att olika regler följs. Såklart kan vi inte överspendera. Och om någon forskare bryter mot en viktig regel får man väl ge vederbörande en utskällning eller motsvarande. Vi är ju vana vid tuff feedback.

Om vi lade mer fokus på andra frågor tror jag vi skulle kunna lära oss något. Frågor som Varför lämnar duktiga forskare vårt lärosäte eller vår bransch? eller Varför går doktoranderna hellre till det andra lärosätet? Om vi vill bli bättre arbetsgivare och forskargrupper borde vi titta på dem som vi tror kan lära oss något, eller fråga dem som slutar varför de slutar.

Om vi vill bli bättre arbetsgivare och forskargrupper borde vi titta på dem som vi tror kan lära oss något ...

Dagens forskning är otroligt internationell och hur vi bemöter forskare från andra länder kan också bli bättre. Jag tänker på alltifrån fritidsaktiviteter och afterwork på avdelningen till stöd kring uppehållstillstånd och hjälp att navigera på bostadsmarknaden. Även om vi inte kan förändra Migrationsverket eller bankernas hantering av Bank-ID finns det nog saker vi själva kan göra.

Vissa skyller arbetsmiljöproblemen på brist på pengar. Trots att vi mestadels har goda löner. Men fokus borde kanske skifta från att enbart dra in pengar, till vad man lyckas göra med dem.

När jag jobbade utomlands frågade folk ibland hur det gick med undervisningen och publikationerna, inte hur mycket pengar jag drog in i externa ansökningar. I Sverige känns det ofta tvärtom. Vi applåderar kollegorna som drar in nya projekt, men frågar inte hur det går i projekten.

Allra mest pepp – och kanske någon belöning – borde väl de få som lanserar nya populära kurser, höjer kvaliteten på en kurs eller utbildningsprogram, eller publicerar väl utan att de fått externa medel för just detta. Mer fokus på output, inte bara på input. Alla behöver pepp, alla kan bli bättre.

Läs också i Curie: Skräm inte bort unga forskare ifrån akademin