Vi behöver inte fler självhjälpsböcker

Böcker om effektivitet, skrivvanor och organisation brukade vara min ”guilty pleasure”-läsning: man kunde alltid hitta mig snålläsandes i boklådor på tågstationer och flygplatser.

Jag vill så oerhört gärna att en självsäkert leende neoliberal man ska ge mig ett snärtigt recept på hur livet ska bli bättre. Om jag bara börjar använda Pomodoro-metoden. Om jag bara applicerar the Eisenhower matrix, om jag kan ”Eat That Frog”. Om jag bara tänker på vad som är mina essentials och ”Getting Things Done”. Då kommer arbetsdagarna att räcka till. Då kommer jag inte längre att tulla på semestrar och kvällar. Då kommer jag glatt visslande att skriva revolutionerande analyser baserat på närläsning av 10 000 kinesiska 1700-talsbrev, och jogga innan jobbet på morgnarna.

Sen läste jag The slow professor (Berg & Seeber, 2016).

Det är en milt skriven, men i grunden rasande uppgörelse med hela genren. Boken, som är kort (för vem har tid att läsa mer?), ställer frågan: om du blir mer effektiv, vem betalar priset? Vem gör då utrymme för akademiskt hushållsarbete (läs Kalm 2019, om du inte gjort det)?

Det är en milt skriven, men i grunden rasande uppgörelse med hela genren.

Det som trycker ut kvinnor och minoritetsgrupper, betonas här, är inte primärt bristen på mentorsprogram eller riktade rekryteringar: det är det hysteriska överarbetet. Grupper som inte har samma marginaler, ekonomiskt, tidsmässigt och socialt för att buffra ett arbete som sväller över alla gränser, är samtidigt speciellt sårbara för att vilja, välja, pressas till att tänja på de gränserna – grupper för vilka ”ett enkelt nej” faktiskt kostar mer.

Den ändring The Slow Professor förespråkar är ett radikalt motbeteende: att vara långsam.

Att ta sig tid att tänka ordentligt. För att forskning tar tid. För att ordentliga studier tar tid.

Att ta sig tid att läsa och skriva med eftertanke. För att det skapar bättre forskning.

Att ta sig tid att undervisa ordentligt. Alla vet att undervisning tar tid.

Att ta sig tid att vara en god kollega, inte minst genom att faktiskt vara på jobbet.

När jag läste boken första gången kände jag mig bara anklagad och pressad. Men det är ju inte praktiskt möjligt, kände jag. Det skulle kosta mig för mycket, kände jag. Två år senare läste jag boken igen, och insåg hur radikal den är.

Boken riktar sig till oss med fast tjänst, för att det är vi som har både makt och ansvar att ändra kulturen, även om det inte alltid känns så. Den är inte en manual med en quick fix för mig som individ, utan en uppmaning att storma barrikaderna som grupp: den hävdar att för att behålla kvalitet i vårt tänkande, skrivande, och undervisande, så måste vi aktivt och aktivistiskt sakta ner.

Vi behöver inte effektivisera oss; vi behöver organisera oss.

Det är lovvärt att sätta ord på tyst kunskap, och det är absolut nödvändigt att hitta sätt att arbeta som inte sliter ut oss. Men att effektiviseringen måste tillämpas med sådant våld, och att den kan säljas in om och om igen, i bok efter bok, blogg efter blogg, det är inte ett symptom på att vi är dåliga, utan på att systemet krackelerar.

Vi behöver inte effektivisera oss; vi behöver organisera oss.

Vi behöver inte en till bok om hur vi hackar systemet; vi behöver sakta ner.