Vetenskapstänket blir nästa trend

Under åtta år var jag en duktig patient. När en läkare sa åt mig att träna (för de sa att det fanns “forskning som visade att träning motverkade migrän”) skaffade jag PT. Varje gång jag var på gymmet hade jag auror, dagen efter blev jag ofta väldigt illamående och det kändes som om jag hade 40 graders feber. Jag verkade bli sämre av träningen. Till slut vände jag mig till Pubmed för att få en mer nyanserad bild – det är sällan medicinen har svartvita svar. Min sökning i databasen avslöjade att en del migränpatienter blir bättre av att träna, medan andra blir sämre – och jag verkade höra till den senare gruppen. Varför hade inte läkarna sagt det?

Jag insåg att jag var en del av det som håller på att hända. Allteftersom medicin och livsvetenskap transformeras flyttas ansvaret att praktisera medicin (delvis) från klassisk sjukvård till vanliga “Svenssons”. Vi kommer att tvingas ta beslut kring vår livsstil och kritiskt förhålla oss till ny data, publicerad forskning och den nya teknikens möjligheter. Nu finns det genetiska tester på marknaden som kan visa oss vilken träning som passar oss bäst eller om vi är bra på att leda. Appar och smarta klockor kan samla din biologiska data. Hur kan vi tillsammans utveckla en vetenskaplig navigationskompetens i detta nya landskap?

Idag ska medicinska universitet utbilda morgondagens hälso- sjukvårdspersonal. Men kanske bör universiteten också ha ett ansvar för att undervisa våra medborgare i vetenskaplig navigationskompetens så de kan navigera i morgondagens vård.

Det bästa sättet att lära sig tänka som en forskare är genom att bli “utsatt” för forskning, fakta och den komplexa verkligheten. Alla kan vara forskare, applicera en vetenskaplig metod och ha ett kritiskt förhållningssätt till fakta.

Därför är det viktigt att akademin har en öppen attityd och att forskningens roll förändras (vilket jag skrivit om tidigare). Ett närmare samskapande med medborgare, byggt på dialog och samverkan, kan visa hur den vetenskapliga metoden appliceras och att kunskapande är en konstant pågående process. Den kan läras ut och användas i våra vardagliga liv eller arbeten. Genom att skapa en nation av forskningslekmän, så kan vi gemensamt förstå hur “vi vet det vi tror oss veta och vad som krävs för att vi ska ändra oss”. En förståelse för hur en tar till sig fakta, hur en kan testa något kritiskt och sedan göra förståelse av resultaten.

Det här gäller givetvis inte bara hälsa-sjukvård. Teknik demokratiseras. Om tio år kanske skägg-hipsters kan genetiskt designa en egen jäst till sitt hembryggda öl. Om tio år kanske alla inredningsarkitekter kan skapa egna självlysande blommor. Snart kanske det finns lokala ”Community science tanks” i nedlagda gallerior, vars uppgift är att analysera lokala skiftningar i mångfald och utsläpp i omgivningen.

Jag tror att “scientific thinking” – vetenskapstänket – kommer att bli nästa trend. “Varför vet jag det jag vet, och vad krävs för att jag ska ändra mig” är en vetenskaplig kompass bestående av transparens, kritiskt förhållningssätt och integrerandet av nya fakta. Hittills har vetenskaparen/forskaren och läkaren varit experten som vetat bäst. Det har skapat en onåbarhet, trots att de också behöver googla. Men om vi gör resan tillsammans blir “experten” istället en facilitator av det gemensamma vetenskapandet.

I mitt nästa blogginlägg fortsätter jag reflektera kring vem som är en expert och hur vi kan träna oss som nation i ett vetenskapligt förhållningssätt.