Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Montage med Rebecka Göransdotter och kvinna som läser bok utomhus

Foto: Joel Muniz/Unsplash

Krönika

Vetenskaplig kunskap som njutbar och skarp läsning

Forskarspråket har blivit allt svårare att förstå. Idag finns ett genuint behov av att forskare, oberoende av disciplin och sammanhang, blir bättre på att skriva, konstaterar Rebecka Göransdotter.

Det är ingen nyhet att akademiker uppmuntras att skriva mer lättillgängligt för en bredare allmänhet och därmed tvingas tänka lite extra på sitt språk. En diskussion som jag tycker är nästan viktigare är den om den generella nivån på akademiskt skrivande när vetenskaplig kunskap ska förmedlas.

I vissa vetenskapliga miljöer prioriteras det mer naturligt än i andra: jag var på en disputation i höstas där medicine doktorns kappa hyllades särskilt av kollegiet, just för att det lagts så mycket tanke på det språkliga (vilket kanske inte riktigt hörde till vanligheterna i just den miljön).

Det finns ett genuint behov av att forskare, oberoende av disciplin och sammanhang, blir bättre på att skriva. Jag skulle till och med vilja påstå att det hämmar den vetenskapliga produktionens kvalitet när forskare inte vårdar sitt språk eller underskattar betydelsen av en väl formulerad text. Därför vill jag ge den akademiska skrivprocessen lite extra utrymme i dagens inlägg, och tar hjälp av den norska litteraturvetaren Toril Moi, professor vid Dukes universitet i USA.

Moi intervjuades i februari i The Point om litterär kritik, sakprosa och om att vara verksam vid ett universitet. Intervjun satte ord på något som har diskuterats mer aktivt i akademin under det senaste decenniet: betydelsen av att vårda och utveckla sitt språk och sin skrivprocess för att kunna förmedla sin vetenskapliga produktion bättre. Moi belyser tre faktorer att ta som utgångspunkt: att skriva om någonting man bryr sig om, att fokusera på menings- och styckesbyggnad och att skrivprocessen motiveras av mod snarare än oro. Vad betyder det mer konkret? Enligt Moi är det lönlöst för mig som forskare att skriva för en tilltänkt läsare som inte är intresserad av det jag vill diskutera. Det är istället viktigt att utgå från den nyfikenhet och fascination som jag själv känner inför mitt ämne och skriva därefter: alltså någonting jag bryr mig om och som jag kan dela med andra intresserade.

Moi hämtar exempel från det amerikanska utbildningssystemet och menar att det snarare producerar akademisk oro än mod, vilket påverkar hur framförallt unga forskare förhåller sig till sin egen forskning och sitt akademiska språk. Istället för att skriva om någonting man tror på är det inte helt ovanligt att unga forskare låter sina farhågor gällande exempelvis framtida anställningar påverka hur ett vetenskapligt problem bemöts. De hamnar då i en kamp med sig själva där man kämpar med att tillfredsställa externa krav snarare än att arbeta med det som är vetenskapligt kittlande för en själv. Det är detta Moi beskriver som akademiskt mod: att i text våga skriva fram varför någonting är vetenskapligt intressant, och hur detta görs på allra bästa vis kräver medvetenhet om språk och textbyggnad.

Moi pekar ut master- och forskarutbildning som en viktig plats för att träna på att skriva akademiskt, men också som en plats för att hitta sin egen röst som akademiker. I intervjun citerar Moi sig själv från boken Revolution of the Ordinary: ”Our words express and reveal us. They tell others who we are (at least if they pay attention”. Det gäller både när vi skriver med oro och med mod. För att kunna följa Mois råd behövs ständigt en medvetenhet om det akademiska skrivandet som en alltid pågående process, och att gott akademiskt skrivande mer uttryckligt värderas som en betydelsefull egenskap hos forskare.

Forskarspråket har blivit allt svårare att förstå över tid, vilket gör forskningen mindre tillgänglig både ur ett vetenskapligt och samhälleligt perspektiv. Jag håller med Moi: om forskare på allvar skulle ta till sig hennes syn på akademiskt skrivande skulle vi tillsammans kunna göra läsningen och mottagandet av den vetenskapliga produktionen mer behaglig. Med andra ord, vi skulle kunna odla en generell strävan efter att förmedla vetenskaplig kunskap med mer skärpa, djup och övertygelse på ett helt annat vis än vad vi gör idag. Som forskarsamfund skulle vi helt enkelt skriva fler artiklar och böcker som faktiskt är lustfyllda att läsa.

Under min forskarutbildning har jag tänkt en hel del på hur viktigt mitt språk är som vetenskapligt verktyg. Hur sättet jag uttrycker mig på alltid kommer vara en viktig dimension av hur min forskning uppfattas, alltså hur jag skriver fram mina argument, kontextualiserar och förhåller mig till min föreställda läsare. Forskarutbildningen inbegriper därför för mig lika mycket lärdom om ett särskilt ämne, att förstå avhandlingen som genre och att förmedla den kunskap jag producerar på ett sätt som gör att folk genuint vill läsa mer än inledning och slutsats.

Den här inställningen gäller inte bara forskare som skriver långa monografier inom humaniora och samhällsvetenskap, tvärtom gäller det framförallt de discipliner som styrs av det riktigt korta artikelformatet: där varje ord måste vägas på en våg. Forskare borde kollektivt sträva efter att skriva intressanta och bra vetenskapliga texter – alltså inte bara se det som ett medium för att presentera resultat. Det handlar om generellt bättre vetenskaplig kunskapsproduktion och förmedling. Hur vetenskaplig kunskap förmedlas säger någonting om den vetenskapliga verksamheten som forskaren är en del av och, medvetet eller omedvetet, reproducerar. Genom att tänka på det akademiska språket kommer mer vetenskaplig skärpa, djup och övertygelse.

The Point: The Speaking Subject (English) Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie:
Forskarspråk allt svårare att förstå

Han ska väcka forskarnas språk

Mer om skribenten

  • Doktorand i utbildningssociologi

    Hon skriver om tradition och kreativitet och att skriva njutbara akademiska texter. Rebecka Göransdotter forskar om den första generationens disputerade kvinnor och deras syn på vetenskap.

Relaterat innehåll

Krönika 13 mars 2024

Alltför många ord och bisatser, tappade trådar och en självbelåten attityd. Det kännetecknar det stofila skrivandet som i värsta fall fungerar som en propp mot spridandet av nya ta...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...