Vetenskapen är inget scoutläger

2015-05-21

Krönika av Fredrik Sjöberg, författare och biolog, om vetenskaplig rasism och debatten kring Anders Retzius medalj.

Jag har lite svårt för demonstrativt goda människor. De som är för allt gott och emot allt ont; folkmord, barnfattigdom, rasism och allt vad det nu kan vara. Inte så att jag hellre umgås med rötägg och förbrytare, så är det naturligtvis inte, men den där liksom andfådda godheten tycks mig ibland bottna i en självupptagen ängslighet som inte leder någonstans.

Drevet efter Anders Retzius (1796–1860) är ett bra exempel på hur denna godhetstävling också i vetenskapliga sammanhang kan gå överstyr för att slutligen bara bli löjlig. När man i Sällskapet för Antropologi och Geografi nyligen bestämde sig för att slopa den så kallade Retzius-medaljen passerades denna gräns med viss marginal. Så låt oss ett ögonblick tala om skallmätning.

Vetenskapen är inget scoutläger. Äppelkindad rättrådighet är åtminstone ingen regel. Ibland går det åt helvete. Vid närmare eftertanke är historien fullkomligt nerlusad med hypoteser som inte höll. Det ligger i sakens natur; en teori kan vara hur bra som helst, men ändå misslyckad. Ingen vet förrän efteråt. Exempelvis var de tidiga skallmätarnas jakt på geniknölar och annat inte fel i sig, men hypoteserna gick inte att belägga.

Anders Retzius var mycket framstående inom den jämförande anatomin. Han verkade visserligen i skuggan av sin far, den berömde Linnélärjungen, men lyckades lika fullt göra en vacker och säkerligen välförtjänt karriär, krönt med en professur på Karolinska Institutet. Först därefter började han intressera sig för skallmätning, och när han i samma veva också avlade en son, Gustaf, var successionsordningen säkrad.

Gustaf Retzius levde ända till 1919 och eftersom han gick i sin fars fotspår, och därtill var konservativ som en sten, hamnade han snett när skallmätningen och rasbiologin efter hand blev alltmer politisk. Ack ja, stackars Gustaf, han hade det nog inte så roligt alla gånger. Visst, han forskade en massa och skrev ett oräkneligt antal böcker, invaldes i Svenska Akademien och nominerades 23 gånger till Nobelpriset i medicin. Fast han fick det ju aldrig.

Pengar var annars inget problem. Han gifte sig smart nog med Anna Hierta, som ägde Aftonbladet, och hon tycks visserligen inte ha varit så kul hon heller – bland annat var hon rabiat motståndare till kvinnlig rösträtt – men pengar är alltid något. Om inte annat kan den förmögne bända loss tillräckligt mycket för att låta slå en guldmedalj i åminnelse av sin far. Ja, det var därifrån donationen kom till Sällskapet för Antropologi och Geografi. I hundra år höll de på.

Och nu är det slut. Att bevara sekelgamla utmärkelser har förstås inget egenvärde, även om de är en resurssnål metod att stilla begåvade forskares fåfänga, och likaså kan skapa meningsfull sysselsättning åt utdelaren (kungen). Men att avskaffa en medalj bara för att den råkar vara uppkallad efter en rasforskare som gick ur tiden innan Adolf Hitler ens var född är, som sagt, löjligt. Inte ens Klara Hitler, hans mamma, var född när Anders Retzius dog.

Att sedan plundrade ursprungsbefolkningar vill ha tillbaka sina förfäders kranier är en annan sak. Sådant går att lösa, vilket framgår av boken Att sluta cirkeln (2006), där författaren Lotte Mjöberg reser i spåren efter sin sedan länge döde och föraktade släkting Eric Mjöberg, hänsynslös gravplundrare som antagligen var en större skitstövel än killarna i Retziusdynastin.

Den förment vetenskapliga rasismens trista historia måste såklart ut i ljuset, men jag föredrar dem som inte gör det så förbannat lätt för sig. Läs Eva F. Dahlgrens bok Farfar var rasbiolog (2002).

Så ska det göras. De andra, de intill dumhetens gräns goda, väcker bara tanken att Anders Retzius antika skallindex inte blir komplett förrän dess famösa långskallar och kortskallar kompletteras med akademiska pappskallar, ängsligt opportuna.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Fredrik Fällman

    Intressanta reflektioner och en god poäng om att allt inte är så enkelt. Tråkigt då att du lättvindigt förenklar scoutrörelsen till "äppelkindad rättrådighet". Scoutläger är fantastiska mötesplatser för barn, ungdomar och vuxna som lär sig att förstå världen, varandra och naturen, ibland även grundläggande vetenskap. /hälsningar Fredrik, sinolog och scoutledare

    2015.05.22

  • vem bryr sig

    Tja, jag tillhör de som säger Chokladboll och tycker att man kan förändra allt gammalt som inte bör ha någon plats i vårat samhälle... du säger säkert Negerboll då det en gång i tiden var ett härligt oskyldigt ord.

    2015.05.22