Vem ska styra oss?

En av de viktigaste undersökningarna om detta under senare år är Ann-Sofie Lennqvist Lindéns avhandling från 2010: Att lägga politiken till rätta: kommunala chefers professionalisering (går att ladda ner). Lindén har undersökt en stor kommun i Sverige under lång tid, och menar att kommunala chefer på ledande nivå idag gör mycket för att inskränka folkvalda politikers förmåga att bestämma.

Det finns ett betydande förakt hos dessa chefstjänstemän mot politikerna – de uppfattas som barn som måste uppfostras; de ”infantiliseras” för att låna Lindéns uttryck. Tjänstemännen snickrar ihop många egna regler kring vad politiker får göra, exempelvis ska de bara vara ”beställare” (och får inte styra över organisationen) och de får inte ha kontakt med de anställda inom kommunen (utom de högsta förvaltningscheferna).

Bakgrunden till tjänstemannamakten är kommunernas utveckling till stora utförarorganisationer – de dominerar helt den offentliga sektorn idag – som ett fåtal kommunalråd samt ett lite större antal fritidspolitiker ska styra. Mot sig har de en enorm tjänstemannakader som professionaliseras alltmer.

Viktigt i utvecklingen, och något som påverkat de flesta kommuner, har också varit diverse modeller om hur politiker ska inskränka sig till att beställa verksamhet och formulera mål och visioner för verksamheten. Hur spridda dessa modeller än är så är de också hemmasnickrade regler, som syftar till att öka tjänstemännens makt.

Men politik handlar också om att företräda och försöka lösa konflikter mellan olika intressen. Långsiktiga mål kan säkert vara bra, men politiker behöver också ägna sig åt kortsiktiga ”detaljfrågor”, inte minst organisationsfrågor, som tjänstemän länge försökt skaffa sig monopol på eftersom organisationen är nyckeln till makt.

Utvecklingen är inte begränsad till Sverige. I internationell forskning finns sedan många år evidens för att organisationsreformer används – mer eller mindre medvetet – för att begränsa politikens utrymme, och därmed demokratins verkningskraft.

Hur intresserade är vi av demokrati egentligen? Om vi är intresserade av demokratiskt förankrad politik så borde vi försöka reformera den kommunala politiken så att politikerna ges bättre möjligheter att styra kommunerna.

I Sverige (och många andra länder) älskar vi att reformera den offentliga sektorn (skolan är ett skräckexempel), men vad vi aldrig reformerar är förutsättningarna för de folkvalda att bedriva politik.

Vilka ska styra oss i framtiden: folkvalda politiker eller karriärbyråkrater?