Vem sitter i styrelsen för min doktorsavhandling?

Sedan jag började doktorera för snart två år sedan (mammaledigheten borträknad) har jag mer och mer börjat tänka på min avhandling som en startup: Mias PhD AB.

Krönika i Curie: Plötsligt hade jag inget jobb efter mammaledigheten

Min första handledare sitter som ordförande i mitt bolags styrelse och min andra handledare är vice. Jag är vd, det är jag som driver arbetet framåt, implementerar och testar idéer.

Det hjälper mig att skapa struktur, förståelse och sammanhang i en annars ganska ensam och ibland svårberäknelig tillvaro.

Jag är vd, det är jag som driver arbetet framåt, implementerar och testar idéer.

Jag gör något för första gången som många gjort förut, samtidigt försöker jag trampa ut en ny stig av kunskap som ingen gått på tidigare. Lite som en grundare av ett nytt bolag tänker jag. Det ska planeras, genomföras, testas, och finansieras. Och som för många grundare i början är det lite av en ”one-woman-show” där man inte vet om det kommer att gå vägen.

Självklart är råden från mina handledare otroligt värdefulla och nödvändiga för att jag ska kunna nå mina mål och avsluta doktorsavhandlingen. Men när du satsar allt på ett kort (projekt), skulle du då inte rådfråga andra som gjort liknande resor förut, personer som du inspireras av och som lyckats med det du vill göra? Eller skulle du ha lagt alla ägg i en korg och bara ha frågat en enda person? Kanske beror det på vad du vill göra när du är klar med din avhandling.

När man, som jag, rör sig mellan flera discipliner och är aktiv vid två olika institutioner, tror jag det är viktigt att ha fler människor i sin styrelse. Visst måste man vara försiktig och inte följa för många råd som drar arbetet i olika riktningar. Och självklart bör man lyssna på sina handledare. Därför har de centrala roller i min styrelse, en av dem är också den största investeraren i mitt bolag (alltså den största finansiären av min doktorandtjänst). Och jag måste leverera.

Men när du satsar allt på ett kort (projekt), skulle du då inte rådfråga andra som gjort liknande resor förut ...

Men jag tror att både jag som doktorand och min avhandling blir bättre av att jag lyssnar på, samarbetar med och inspireras av andra. Och jag tror att det är avgörande för att förbereda sig för en möjlig karriär inom akademin.

Rådgivningen sker ofta informellt – genom seminarier, konferenser och workshops där jag träffar andra doktorander och forskare, men också genom att jag vågat höra av mig och ställa frågor till intressanta personer i min omgivning.

Krönika i Curie: Vad jag inte visste som nybliven doktorand

Under mina första år har jag träffat många personer som gett mig råd, oftast indirekt och några kanske inte ens insett det själva.

Jag har fått råd om allt från hur man navigerar en akademisk karriär i USA och Sverige till vilka förlag som kan vara rätt om jag vill publicera en bok – men också om skrivdisciplin, motivation och hur jag strukturerar mina dagar för att nå mina långsiktiga mål. Allt detta och mer har jag fått lära mig av människor jag mött i olika sammanhang. Det har hjälpt mig mycket.

Jag har fått råd om allt från hur man navigerar en akademisk karriär i USA och Sverige till vilka förlag som kan vara rätt om jag vill publicera en bok

Att doktorera handlar inte bara om att skriva en avhandling, där har självklart handledaren stort inflytande som rådgivare. Men för allt runtomkring är jag oändligt tacksam över att ha en grupp av inspirerande människor som hjälper mig fatta bättre beslut längs vägen. Jag tänker på saker som att utvecklas som forskare, hur man ska finna sig i olika sammanhang och hur man skapar en relevant profil för den typen av roll man drömmer om i framtiden.

För mig finns ingen officiell rådgivande grupp, men jag gillar att tänka på de här personerna som min styrelse.

Tack till Marie Flinkfeldt för inspirationen som hennes krönika gav mig:
Värdet av att tänka som en företagare i akademin (Curie)